Och Helle Klein då?

Aftonbladets stora nyhet i går var att det finns 32-tums platt-tv för under 5000 kronor. Krigsrubriker på det. Söndagsbilagans stora nyhet var att Silvstedt låter meddela världen: "Jag har oftast trosor på mig".

Expressen lyckades med någon liknande omvärldsbevakning.

Hur kommer det sig att chefredaktörer för de här tidningarna upphöjs till uppburna kulturella högdjur och seriösa samhällsdebattörer? Ska inte Klein, Svenning, Nilsson och de andra bedömas efter sina tidningars prioriteringar?

Muslimsk vrede, lönsam affär...

Muslimsk vrede. Den har vi sett mycket av. På den ena bilden efter den andra.
I tidning efter tidning. Och i fråga efter fråga.

Bloggen snappedshot.com visar att märkligt många bilder, lanserade på olika nyhetsbyråer, år efter år, på arga unga muslimer föreställer samma person. Han sägs rasa ut sin vrede mot allt från Jyllands-Posten till påven och Bush. Vi får inte veta vem han är.

SvD ledarsida skriver: "Alltså, hur sannolikt är det att samma kille hamnar framför kameran varje gång muslimer i Kashmir är arga? Ungefär lika sannolikt som att just du skulle plåtats av AP både under EMU-omröstningen, riksdagsvalet, hockey-VM och vid mordet på Anna Lindh."

Åtgerigen ett skäl att ifrågasätta nyhetsbyråer, nyhetsbevakning och mediernas jakt på dramaturgi. Egentligen inte alls överraskande. Det gäller ju att sälja. Säljer inte verkligheten så gäller det att fabricera.

Nyhetsjournalistik som bluffpoker...

"När nyhetsjournalister driver kampanj vill de inte själva stå för sin åsikt. De jagar i stället fram en expert som de kan gömma sig bakom. Har experten fel ståndpunkt får hon/han inte vara med. Då ringer journalisten vidare tills man hittar någon annan."

Det hävdar Bo Rothstein på DN-Debatt. En artikel som fått oförtjänt lite uppmärksamhet. Gissa varför...

Känner igen det där från politiken. Det hände då och då att man fick frågor från journalister när ett drev gick - sa man något som inte passade in i drevets egen logik så blev man självfallet inte citerad.

Två exempel: När Laila Freivalds kritserades,och fick lämna regeringen, för att hon gjort tvärtemot partiprogrammet och köpt sin hyresrrätt så ringde några journalister av någon anledning till mig - kanske för att man visste att jag ansåg henne vara en synnerligen otrevlig politiker. Men när jag framförde att det kanske var resultat av ett familjeråd så lade man snabbt på luren. Allvarligt talat: varför skulle hon bestämma i familjen bara för att hon var statsråd?

Vid ett annat tillfälle ringde man och ville ha min synpunkt på att Britta Leijon, som var demokratiminister, ville ha rösttvång i riksdagsval, dvs att alla måste rösta. Jag berättade att det ville hon inte alls, det där var en tidningsanka. Då lade man på luren för det ville man inte höra. Och medier, inte minst ledarredaktioner, kunde ostört skriva hur korkad hon var... För det var ju så roligt att skriva att en demokratiminister i en sosseregering skulle tvinga folk att rösta. Sanningen var inte alls lika kul.

En bekant berättade för en tid sedan att han på stan blivit tillfrågad av ett teveteam från en av de stora tevekanalerna. Vad tyckte han om ett inslag i ett program med så kallad undersökande journalistik som just sänts? Han hade "fel" åsikt, så man valde bort honom. Folket skulle ju vara upprört, inte resonerande.

Så journalister är alltför ofta som alltför många politiker: de jagar bekräftelse på något de vill ha bevisat. Jodå, det gjorde jag också emellanåt när jag var politiker.

Än värre blir det när man i utredningar söker bekräfta ett ideologiskt redan fattat beslut. Gissa om det förekommer!