1949 års män sprattlar till

Gammal man gör så gott han kan, även om han dansar fan så illa. Tillhör ju 49:orna. Som Göran Persson och Carl Bildt. 1949 års män må antastas av rynkor och avtagande hårbeklädnad på skalpen men sprattlar ändå när lusten och efterfrågan faller på. Göran Persson lite sävligt, Carl Bildt lite högtflygande, jag ständigt och jämt här på bloggen. 

Förbereder föreläsningar utifrån min nya bok. Det börjar i Stockholm om en dryg vecka, mer info kommer. Fortsätter förstås med föreläsningar kring ämnet Vad ska vi ha samhället till - med början i Hälleforsnäs i september. Och så kommer bokmässan i Göteborg. 

För ett tag sedan fick jag höra av en grupp ynglingar, som besökte en föreläsning om min senaste bok, att jag var kult. Visste inte hur jag skulle tolka det. Så under tågresan hem slog jag upp ordet ”kult” på nätet och fann att det kunde innebära intresse för marginella, även utdöende, kulturyttringar.

Wiehe är tre år äldre. Han står upp han också så gott han kan...

Krig är också slaveri

 

Ibland lyckas Svenska Dagbladet leverera texter som förvånar. Som när Lena Andersson skriver: "Om det före kriget fanns minsta aning om att Ryssland uppfattade talet om att få Nato till granne i Ukraina som en provokation och aggression, borde klokskapen ha gjort allt för att undvika det."

Mitt svar på det är: Vem som helst som har öron att höra med, ögon att se med, har med lätthet kunnat begripa att den ryska regimen ansåg att öppning för ukrainskt medlemskap i Nato vore en provokation. Inte minst därför att Ryssland har sin stora bas för sin Svartahavsflotta på Krim och självfallet inte skulle acceptera att den hamnade i ett Natoland. 

Många kan nog till och med ha två tankar i huvudet på en gång: A) Ukraina hade all rätt i världen att söka medlemskap i Nato B) men Nato hade kunnat säga att medlemskap inte är aktuellt under överskådlig tid.  

En av förutsättningarna för att förhindra krig är att man försöker förstå hur ens eget tal och handlande uppfattas av den andre. Dagens ledande figurer är dåliga på det.

Geopolitik har likheter med personliga relationer och personligt handlande. Man behöver inte göra allt man har rätt till. Visst har jag företräda för att gå över en gata på ett övergångsställe - men ser jag att ett utnyttjade av det företrädet skulle skapa en massa problem i trafikkorsningen så avstår jag min rätt. Av den enkla anledningen att vi lever tillsammans och min rätt inte självklart är viktigare än att omgivningen fungerar så bra som möjligt.

Lena Andersson förvånar än mer genom att helt realistiskt slå fast: "När väst någon enstaka gång talar om fred numera heter det att fred endast kan slutas på Ukrainas villkor. Det är att motsätta sig fred, eftersom inga utsikter finns för rysk kapitulation. Fred innebär kompromiss."

Så är det onekligen. Vi kan tycka att det är skit, men realism är ofta av godo i långa loppet. En miljon ryssar har dött eller skadats allvarligt under kriget. I vart fall en halv miljon ukrainare. Den som säger att det bästa är att kriget fortsätter till Ryssland tvingas dra sig tillbaka måste förstås svara på frågan "hur många döda är det värt?" på samma sätt som de som nu vill se kompromiss och fred måste svara på frågan "men finns då inte risk att Ryssland går vidare, tar för sig av andra områden, kanske till och med Gotland?"

Båda frågorna är relevanta. Mina svar är 1) att det må vara slut med dödandet nu, så kompromissa och 2) har oerhört svårt att tro att Ryssland, med de enorma dödsfall och de usla erfarenheter man har av kriget, skulle starta ett nytt krig för att gripa fler landområden. 

På frågan om mina svar ger rättvisa så är svaret nej. Det är inte rättvist. Rättvisa vore att Ryssland lämnar allt som tillhör Ukraina, rättvisa vore också om alla de döda soldater - som nyss varit civila fäder, mödrar, söner, döttrar, bröder, söner och livskamrater - skall återuppstå, rättvisa vore att varje personmina på ett magiskt sätt försvann, att sjukhus och skolor och bibliotek och bostäder reste sig från ruinerna och fungerade igen. Det vore rättvisa. 

Realism är ofta bättre än naivt svärmeri om något som inte kan uppstå. Synd. Men så är det. Och låt oss verkligen hoppas, även om det nog är lite naivt, att försoning kan råda när alla de ukrainare som flytt och deserterat kommer tillbaka till sitt land och möter de som förlorat sina söner, föräldrar och livskamrater i sprängda stridsvagnar och skitiga skyttegravar. Det krävs stora människor för att klara av en sådan försoning - få av oss människor är lika stora som Nelson Mandela när det gäller försoning.

Lena Andersson skriver så här: "När det i umgängeskretsen finns en snarstucken person som drivs av prestige och ärelystnad, som känner sig förnedrad och ständigt utsatt för oförrätter, då förhåller man sig till hans psyke. Man söker beröringspunkter hellre än konfliktytor, man argumenterar bara i rätt forum och på rätt dag, man låter bli att paradera framför honom med sina rättigheter.

Rättrådigheten har naturligtvis mycket att anmärka på beteendet. Flåbusar ska bestraffas, inte belönas! Så sant, men tillvaron har sina villkor. Den som håller livet högst är nödgad att se till psykologiska realiteter och försöka leva sig in i den andres rationalitet. Besinning är en dygd. Det betyder inte att man glömmer eller relativiserar vad som är gott och rättvist, bara att man är beredd att avstå sin idealistiska fåfänga."

Det är sällan numera jag håller med Lena Andersson. Men denna gång gör jag det.

Hennes inledning bär på något som många som vågat drista sig i frågan om fred och krig. Hon skriver: "I tre år har jag ruvat på några undflyende frågor om kriget i Ukraina. För den händelse jag fått fatt i min undran har jag bedömt den som omöjlig att torgföra. Beredskapstider är inte frihetstider."

Så sant. Den som dristat sig att tala om fred, diplomati, kompromisser och vikten av att se på sig själv med den andres ögon har sannerligen blivit beskylld för det mest häpnadsväckande. Det började redan 2017 i Sälen (Folk och Försvar) när den dåvarande försvarsministern hävdade att de som hade invändningar mot att Sverige skulle ingå ett värdlandsavtal med Nato gick fiendens ärende. Så tystar man det samtal som kännetecknar den liberala samhällsmodellen. 

Om detta skriver jag för övrigt i boken Ett jävla tjat om fred. Finns på bibliotek och handel.

Fråga maa av upplevelser

Ödmjuk undring: hur stor andel av de som äger och framför BMW är idioter? Många år, många mil och alltmer undrar jag efter att ha haft BMW körande för nära, för fort, för slarvigt, för korkat, för löjligt, för vådligt för andra, för fegt för att ta ansvar när de ställt till det.

Och sen fick Nagasaki smaka på vad demokratier kan göra...

Igår var det 80 år sedan atombomben sprängdes över Hiroshima. Imorgon är det 80 år sedan Nagasaki fick smaka på samma sak. Varför? Fanns inget motiv annat än att det vore intressant att se resultatet... Som blev att minst 70 000 avlivades.  I demokratins namn.

2017 delades Nobels fredspris ut till ICAN, den internationella koalitionen mot kärnvapen. Organisationen hade arbetat många år för ett förbud mot kärnvapen. Länder som Sverige hade verkat i FN för att få fram en formell konvention. 

Men Sverige backade plötsligt, skrev aldrig på. För Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg hade under 2018 års upplaga av Folk och Försvar i Sälen meddelat att svensk påskrift skulle få konsekvenser. 

Vilka då? Tja, kanske skulle Sverige få problem med amerikanska reservdelar till JAS? Kanske skulle Saabs ramavtal på 4200 miljoner kronor gällande pansarskottet AT4 och granatgeväret Carl-Gustaf sägas upp av USA?

Kanske skulle USA tacka nej till försvarsminister Peter Hultqvists (S) inbjudan – han hade just varit i USA – att få tillgång till mark för att kunna öva mer i vårt land. 

EN STUND AV GODHET. Vid utdelningen i Oslo talade åttiofemåriga Setsuko Thurlow – överlevande efter Hiroshima – om sin livslånga kamp mot detta helvetiska vapen för massmord. 

Det tycktes som om inget öga var torrt när hon berättade. Tårar och röda ögon zoomades in av tevekamerorna. Kungligheter, eliter från kultur, näringsliv och politik. 

Alla tycktes berörda. I en stund av godhet. I en stund när andra intressen fick vila. I en stund när de som arbetat så intensivt för en FN-konvention som förbjuder kärnvapen ärades. Med pengar, applåder. Och tårar av rörelse. I en stund när så många hoppades att land efter land skulle skriva på. Setsuko Thurlow bad om det. Och ögon tårades.

SEN KOM KRIGSKULTUREN. Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som inte skulle skriva på var helt otänkbart. Men så inträdde krigskulturen. Den rödgröna regeringen sa nej. Och de borgerligas partiledningar applåderade. Kärnvapen ingår i Natos doktrin. Där slås fast att man till och med skall kunna använda kärnvapen utan att själva blivit angripet av sådana. 

SKIT I DEMOKRATIN, DEN ÄR BARA I VÄGEN. Den rödgröna regeringen lade, före valet 2018, frågan om undertecknade i en utredning. Resultatet skulle presenteras EFTER valdagen. Partiledningarna var nöjda. 

Inget parti ville att frågan skulle belasta valrörelsen. Väljarna skulle kunna börja lägga sig i. Inte ens miljöpartisterna var roade av att offensivt driva frågan om ett förbud, det skulle kunna krångla till vägen till nya statsrådsposter. Vänstern gjorde ingen stor sak av frågan därför att... tja, vad vet jag. Inte reta sosse-ledningen?

När Sverige valde att säga nej till kärnvapenförbud hade regeringen, med riksdagens goda minne, redan skrivit på ett värdlandsavtal med Nato. Vilket bland annat inneburit att begreppet ”Natohögkvarter” förts in i svensk lagstiftning och att en minoritetsregering ges rätt att själv ta beslut som gör att svenska vägar, flygplatser, hamnar, strategiska knutpunkter och lokaliteter ställs till Natos förfogande. 

Frågan har aldrig varit på agendan inför något val. Avtalet liksom bara smögs in. 

Det där med medborgarperspektiv är det inte så mycket bevänt med när den politiska eliten har bestämt sig. 

Och sen blev vi medlemmar i Nato. Utan folkomröstning. Utan att frågan varit upp i något val.

Så jobbar vi numera, vi i Sverige.

ATOMBOMBEN. Hiroshima var en av få större japanska städer som ännu inte bombats. Visserligen hade man matbrist, men de flesta hade möjlighet att äta lite frukost. Skolorna fanns kvar. Sjukhusen likaså.

Ännu klockan 8.10 förberedde sig många av Hiroshimas invånare för att gå till skolan eller jobbet. Fem minuter senare släppte bombplanet sin last mitt över hjärtat av staden.

Inom några ögonblick hade 140 000 män, kvinnor och barn avrättats. Brunnit upp. Skolorna fanns inte kvar. Inte sjukhusen heller. Det är så kärnvapen fungerar.

Några dagar senare var det således dags för Nagasakis innevånare att drabbas av eld och raseri. Helt utan något som helst argument för utom att det var kul att se vad som hände... Och japaner var ju liksom inte riktiga människor utan nåt längre ner på den hierarkiska stegen där vit man stod överst.

Vi behöver ett jävla tjatande om fred! Vi behöver se de små stegen i det som utgör "de små stegens tyranni".

Busch vill belöna Israel som svälter ut och skjuter barn

Det är vedervärdigt. Ebba Busch vill nu flytta den svenska ambassaden i Israel till Jerusalem. Vilket är detsamma som att belöna den israeliska regimen för det pågående folkmordet i Gaza och den terrorism som pågår på Västbanken.

Busch är vice statsminister. Hur lågt kan en svensk regering sjunka? 

Stilla färd mot fjärden

Vi tog elbilen ner till badet idag, lite fegt men blåsten var grov så vi lämnade cyklarna hemma. Vi lyssnade på P2 på vägen ner. Inget ljud från motor. Körde sakta, sakta. Och där spelades Elgars Variation för orkester Op 36 (Nimrod). Den korta bilfärden, med utsikt mot den storslaget iscensatta fjärden och de pastoralt poetiskt vindgungande träden, blev perfekt musiksatt.

https://www.youtube.com/watch?v=7iM5dymBBI4

Det är inte krig, det är massaker

Journalister släpps inte in i Gaza. Skäl: folkmordet ska helst inte synas, höras, kännas. Här gäller att stänga in och bomba. I en annan tid stänges människor in och gasades ihjäl. 

Marna House är Gazas äldsta hotell. I dess trädgård har många – inte minst journalister – suttit, träffat människor som varit förnöjda, sorgsna och förbannade om vart annat. 

Den som tittat upp har sett mödrar och barn vandra vid havet. Det är slut med det. Marna House är bombat. Människor slets i bitar. Och nu får barn och mödrar inte längre gå vid stranden.

I Gaza finns många som sett sina familjemedlemmar slitas i bitar. Jag tänker bland mycket annat på det som Israel kallade operation Gjutet bly. Många dog, hur förstördes. Det var 2008. Helvetet fortsätter och fortsätter, krigsbrott blir folkmord.

Muhammeds farfarsfar dog i Gaza, vilket var ett skäl till att just Gaza blev islams första erövring utanför Arabien – en stillsam övergång. På 1100-talet tog korsfararna över och blodet flöt. Gaza gick som en stafettpinne mellan olika härskare. Så blev det ett isolerat fängelse för palestinier, med fattigdom, korruption, rädsla och kollektiv bestraffning. Och nu massvält och prickskytte på de som försöker hämta mat. 

De naiva tror att fred kan vinnas genom detta.

Barn som uppfostras i militäriska strukturer och med nidbilder av ”den andre”, kan de någonsin känna tillit? Det spelar ingen roll om det är israeliska barn som inympas föreställningar ”om araber”, eller palestinska barn som inympas föreställningar om hur judar ”är”. Det är lika illa. Och ger underlag för att ett samhälle, även om det skulle bli fredstid, kommer att leva på krigsfot mycket länge.

Det är dags att påminna, och uppdatera, Olof Palmes jultal från 1972 då bomberna föll över Hanoi:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Gaza är en form av tortyr. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza. 

Ingen sitter längre i trädgården till Marna House. Hotellet finns inte kvar. Bombat. I ett upprop krävs att journalister ges tillträde till Gaza. Uppropet upprör Svenska Dagbladets ledarsida mer än den terror som Israel ägnar sig åt. För att inte tala om ledare inom kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. 

Det som händer kallas krig, men det är inte krig. Det är massaker. Stänga in och svälta ut. Stänga in och skjuta de som försöker få mat.  

https://verbalforlag.se/bocker/ett-javla-tjat-om-fred/

Länge leve det tryckta ordet - med bara nätet blir det fritt fram för Hökmark, Putin, Trump och andra att skriva om historien som de vill

Med stigande, men förväntad, sorgsenhet har jag sett hur en av mina gamla kompisar från SVT:s Nyhetspanel - ledarskribenten Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet - på snirkliga sätt försöker försvara Israels krigsbrott/folkmord i Gaza.

Idag kritiserar hon till och med sin moderata kollega Ulf Kristersson för att gå för långt i kritiken av Israel. Kristersson har nämligen - äntligen! - ifrågasatt EU:s handelsavtal med denna regim. Till och med han anser tydligen att det vore pinsamt att inte låtsas se det alla ser.

Toves argumentationskedja är lång och lite snirklig på temat "det är mode i tyckande", tidigare var det mode att hjälpa flyktingar och att känna flygskam. Och nu är det mode att angripa Israel för dess agerande i Gaza. Som om långt mer än 10 000 dödade barn vore en detalj.

På samma ledarsida skrev häromdagen Gunnar Hökmark kritiskt över mediernas intresse för Gaza, som han anser vara för stort och ensidigt...

Hökmark menade att kritiken av Israels dödande och svältstrategi måste ses i ett historiskt perspektiv. När börjar historien enligt Hökmark? Jo, när Hamas genomförde sin brutala massaker för två år sedan. Som om historien dessförinnan inte fanns. Som om sådant som fördrivning av palestinier som inleddes 1948 inte finns med i historien. Som om förtryck, bosättarvåld och förnedring skall bort från historien.

Som om blodbad som Israels "operation Gjutet Bly" inte existerade. Som om...

I historierevisionistisk retorik gäller det att välja datum noga för vad som är historiens början.

Jag bävar för om sådana som Hökmark blir de som skriver historia i Nationalencyklopedier som enbart finns på nätet och som kan skrivas om allt efter tycke och smak.

(I ett senare inlägg - som svar på kritik av hans första artikel - berättar Hökmark att han känner till historien, men att... Alltid dessa men...)

Hur som helst: Länge leve det tryckta ordet som sådana som Hökmark, Putin, Trump och likasinnade inte kan ändra hur som helst för att passa in i den historia de vill berätta.

Hur lätt är det inte att slå ihjäl för den som blir triggad

 

För några år sedan blev jag plötsligt alldeles kallsvettig. Hade jag slagit ihjäl honom? Killen som alltmer hotfullt påtalade att han skulle ha min smartphone och plånbok. 

Vem var jag, om jag faktiskt dräpt honom? Vad skulle då allt prat om ”social förståelse” och ickevåld, som jag lindat in mig med under alla år, vara värt?

Killen behövde säkert de pengar som mobilen skulle kunna säljas för ... för att överleva missbrukarens mest ångestfulla timmar.

Så här var det: jag hade föreläst i Göteborg, övernattat på hotell och vandrade tidig morgon utefter älven till centralstationen för att ta första morgontåg hem. Det var söndag. Gatorna var tomma. 

Han hade suttit, kanske sovit, på en bänk, såg honom först när han kom emot mig. Och påstridigt ville ha min telefon. Han tar tag i mig, jag fortsätter att gå och pratar med honom. Vill komma fram till en bänk längre fram, en bänk utan ryggstöd som var placerad någon meter från en vägg. Där skulle jag fälla honom, var tanken som plötsligt bara fanns där. 

Han var alltmer hotfull, såg stark ut. Vi kommer till bänken, jag stannar, vänder mig om mot honom och knuffar honom baklänges, han stupar över bänken och slår huvudet i väggen. Ligger blick stilla. Jag går vidare. Vänder mig inte om.

Tanken som mal i huvudet är att jag lugnt, som om inget hänt, för att visa att jag inte är rädd, ska ta mig fram åtminstone hundra meter utan att vända mig om. Efter femtio meter kommer rädslan krypande riktigt ordentligt. Dog han av smällen i skallen? 

Jag vänder jag mig om. Han har rest sig, lufsar sakta bortåt. Sällan har jag blivit så glad, nästan euforisk, den jäveln överlevde. 

Några sekunder funderade jag på att ropa på honom, ge honom reservhundralappen som jag hade i fickan, den skulle räcka till frukost. Men så blir det inte. Ett ungt par kommer joggande på trottoaren, berättade att de skulle akta sig för killen där borta. De vänder. Morgonen känns kylig. Hör ljudet av en spårvagn.

Sen tog jag tåget hem. Mer lycklig än skärrad. Först något år efter händelsen dök mardrömmar upp, hela scenen spelades upp några nätter efter varandra. 

Undrar om killen lever? Om han är kvar i Sverige? Hur hans familj har det? Om han fick någon frukost. 

Men framför allt funderar jag på hur  en människa, som ogillar våld, reagerar i en hotfull situation. Hur lätt är det inte att slå ihjäl.  Av uppflammad rädsla, av lagrad rädsla, av uppflammat hat, av lagrat hat?

En akut situation är en sak. Men att leva under hot och rädsla timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Oavsett om man sitter i en stridsvagn, som när som helt kan bli sprängd av ett pansarskott, missil eller drönare, eller om man lever i en stad som bombas. Vad gör rädslan med oss människor då? När rädslan växer till hat mot den oskyldige, den som råkar befinna sig där eller som tvingats vara där? 

Hur hade jag fungerat i ett krig? Vet inte. Hade jag i stundens hets  avrättat en krigsfånge som skjutit mina vänner? Hade jag skjutit vilt omkring mig? Lätt att i fred och frihet ha fina värderingar. Krig och rädsla gör oss till sämre människor än vi skulle behöva vara. 

En del, berättas det, är så rädda att de korsfäster de som har fredliga värderingar. Sådana som idag kallas flummiga. En del tror att mer vapen i en värld översvämmad av vapen gör oss säkrare, en del tror att kärnvapen som avskräckning gör oss säkrare, en del tycks älska krigsretorik och tankar kortare än pipan på en AK4.

Många av dem tycks samlade i partiledningar och på ledarredaktioner. 

Utdrag ur ETT JÄVLA TJAT OM FRED, Verbal förlag