.png)
Med stigande, men förväntad, sorgsenhet har jag sett hur en av mina gamla kompisar från SVT:s Nyhetspanel - ledarskribenten Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet - på snirkliga sätt försöker försvara Israels krigsbrott/folkmord i Gaza.
Idag kritiserar hon till och med sin moderata kollega Ulf Kristersson för att gå för långt i kritiken av Israel. Kristersson har nämligen - äntligen! - ifrågasatt EU:s handelsavtal med denna regim. Till och med han anser tydligen att det vore pinsamt att inte låtsas se det alla ser.
Toves argumentationskedja är lång och lite snirklig på temat "det är mode i tyckande", tidigare var det mode att hjälpa flyktingar och att känna flygskam. Och nu är det mode att angripa Israel för dess agerande i Gaza. Som om långt mer än 10 000 dödade barn vore en detalj.
På samma ledarsida skrev häromdagen Gunnar Hökmark kritiskt över mediernas intresse för Gaza, som han anser vara för stort och ensidigt...
Hökmark menade att kritiken av Israels dödande och svältstrategi måste ses i ett historiskt perspektiv. När börjar historien enligt Hökmark? Jo, när Hamas genomförde sin brutala massaker för två år sedan. Som om historien dessförinnan inte fanns. Som om sådant som fördrivning av palestinier som inleddes 1948 inte finns med i historien. Som om förtryck, bosättarvåld och förnedring skall bort från historien.
Som om blodbad som Israels "operation Gjutet Bly" inte existerade. Som om...
I historierevisionistisk retorik gäller det att välja datum noga för vad som är historiens början.
Jag bävar för om sådana som Hökmark blir de som skriver historia i Nationalencyklopedier som enbart finns på nätet och som kan skrivas om allt efter tycke och smak.
(I ett senare inlägg - som svar på kritik av hans första artikel - berättar Hökmark att han känner till historien, men att... Alltid dessa men...)
Hur som helst: Länge leve det tryckta ordet som sådana som Hökmark, Putin, Trump och likasinnade inte kan ändra hur som helst för att passa in i den historia de vill berätta.
