Egentligen suktar jag bara efter att göra två ytterligare resor till i mitt liv. Den ena är till Campbell Island, drygt 60 mil söder om Nya Zeeland. Där skall jag känna att själen lyfter, där samlas nämligen hundratusentals individer av det vackraste som finns på jorden: albatrossen.De kan glidflyga långt över 100 kilometer i timmen, svävande på vindarna, ett naturens magnifika under. Så vackert, så magnifikt, så elegant, så självklart.
Under ett 50-årigt liv kan albatrossen flyga bortåt 7 miljoner kilometer, den glider majestätiskt fram mer än 80 mil på en dag, så energieffektivt att människans flygteknik ter sig så primitiv som den faktiskt är.
Mer än var tionde fågelart på jorden är akut hotad eller sårbar - albatrossen är den mest utrotningshotade. Varje år fastnar över 100 000 i dåligt anpassade fiskeredskap och drunknar, de får i sig plast och annat skräp som människan vräkt i havet och hajar kniper ganska många ungar som gör sina första flygförsök. Men mest drabbas de av plasten, inte minst våra plastpåsar - symbolen för masskonsumtion och shoppinghysteri.
När jag sett en albatross har jag alltid fascinerats av hur en klumpig, rent av klantig, varelse på marken kan förvandlas till en mästare bara hon hamnar i sitt rätta sammanhang. Precis som ungar kan vara klumpiga och odrägliga i en skola som inte passar dem, för att sedan, om de får chansen i rätt sammanhang, blomstra och visa sig vara mästare. Om de ges chansen att utveckla sin kreativitet och fantasi.
Frihet. Den seglande albatrossen är verkligen symbol för frihet. Den har tagit sig friheten när den lyfte. Som människor som fastnat i konsumtionssamhällets normer plötsligt kan bli fria när de upptäcker att livet är så mycket större än så; att det är slöseri med tiden, och därmed ett meningslöst offer av det egna livet, att leva för att skapa illusionen av att leva.
Jaja, nu fick några av bloggens trogna läsare - t ex Neoliberal Agenda och Kloker - spader. Men sådant bjussar jag gärna på. Varför inte ta och lyssna på följande låt:
