Kryddigt

Att skörda kryddland är en doftsafari. Att provsmaka är en smaksafari. Man blir nästan matt... Ett glas iskall flädersaft till det slår ut det mesta. Grodorna har lämnat dammen för länge sedan. Färskpotatis väntar under plantorna och jordgubbarna är smakrika. Fjärden är kall men simbar. Sommar. Inga drönare som surrar. Ingen missil som fräser. Bara ljud från vind och fontän.

Huttrar, förbereder och kikar på sommargäster

Måndag. Sommaren har tagit paus, känns det som. Huttrar efter morgonbadet. Reparerar reveteringen på huset. Jobbar lite med upplägget av föreläsningar om min senaste bok som. Det tickar in bokningar. Trevligt! Har ännu inte sett boken i färdig form, men tryckt är den och den finns att köpa. Väntar på en kartong från förlaget. Det är alltid lika märkligt att se det man skrivit när det väl kommer ut i bokform, att hålla boken i handen, bläddra. 

Paus.

Lena målar om en gammal fin kyrkbänk som vi har stående på altanen. I slutet av veckan kommer alla tre barnen och de två barnbarnen. Gräsmattorna ska klippas. Tyvärr. Men fästingar och spanska skogssniglar blir alldeles för lyckliga om de inte klipps. En ensam hjort spatserade förbi på ängen ner mot fjärden. De brukar komma i flockar. Kanske har sommargästerna skrämt bort flockarna. Sommargästerna håller till mitt emot vår tomt, på andra sidan grusvägen. De består av ett femtontal kalvar och kor. Och en, som det tycks, vänligt sinnad tjur. Det är bra sommargäster.

 

 

Den som bär skuld

Det tillhör inte vanligheterna att jag tipsar om teve-serier. Men vad annat kan jag göra efter att sett den här i sex avsnitt utan att kunna ta paus... Så välspelat.

Bra att statsrådet inte utvisas eller blir av med medborgarskapet.

Att den anhörige är minderårig är en faktor att ta hänsyn till, menar även ETC varifrån bilden är hämtad.

Vandel. Föräldraansvar. Visa ut hela familjen om ett barn bär sig illa åt. Det är Tidöpartiernas politiska linje. Nu har ett statsråd - som av pressetiska skäl inte nämns vid namn i de flesta tidningar - just ett barn som burit sig illa åt. Medverkat i högerextrema sammanhang. Plötsligt är regeringen tyst som en liten mus, nu talas inte om föräldraansvar och inte om utvisning - det sistnämnda är visserligen svårt med tanke på att statsrådet "bara" har ett medborgarskap, det svenska. Men i vart fall SD har vädrat tanken att utvisa även utan någonstans att utvisa till. 

Jag tycker det är bra att familjen inte utvisas, även om den formellt hade kunnat drabbas av det, för jag tycker inte att en hel familj skall dömas efter vad ett barn gör. Kollektiv bestraffning har ingenting med demokrati att göra, utan sådant ofog tillhör samhällsmodeller av annan art. Klansamhällen till exempel. Vore ju trevligt om Tidöpartierna, nu när de själva berörs, skulle inse det.. 

Att sedan just detta statsråd tycks ha talat mycket om föräldraansvar etc etc kanske också kan lära Tidöpartierna, och varför inte speciellt partiet som tillsätter statsminister, något. Men det är väl att önska för mycket. 

Inledningen av "Ett jävla tjat om fred".

 

För några år sedan blev jag plötsligt alldeles kallsvettig. Hade jag slagit ihjäl honom? Killen som alltmer hotfullt påtalade att han skulle ha min smartphone och plånbok. 

Vem var jag, om jag faktiskt dräpt honom? Vad skulle då allt prat om "social förståelse" och ickevåld, som jag lindat in mig med under alla år, vara värt?

Killen behövde säkert de pengar som mobilen skulle kunna säljas för... för att överleva missbrukarens mest ångestfulla timmar.

Så här var det: jag hade föreläst i Göteborg, övernattat på hotell och vandrade tidig morgon utefter älven till centralstationen för att ta första morgontåg hem. Det var söndag. Gatorna var tomma. 

Han hade suttit, kanske sovit, på en bänk, såg honom först när han kom emot mig. Och påstridigt ville ha min telefon. Han tar tag i mig, jag fortsätter att gå och pratar med honom. Vill komma fram till en bänk längre fram, en bänk utan ryggstöd som var placerad någon meter från en vägg. Där skulle jag fälla honom, var tanken som plötsligt bara fanns där. 

Han var alltmer hotfull, såg stark ut. Vi kommer till bänken, jag stannar, vänder mig om mot honom och knuffar honom baklänges, han stupar över bänken och slår huvudet i väggen. Ligger blick stilla. Jag går vidare. Vänder mig inte om.

Tanken som mal i huvudet är att jag lugnt, som om inget hänt, för att visa att jag inte är rädd, ska ta mig fram åtminstone hundra meter utan att vända mig om. Efter femtio meter kommer rädslan krypande riktigt ordentligt. Dog han av smällen i skallen? 

Jag vänder jag mig om. Han har rest sig, lufsar sakta bortåt. Sällan har jag blivit så glad, nästan euforisk, den jäveln överlevde. 

Några sekunder funderade jag på att ropa på honom, ge honom reservhundralappen som jag hade i fickan, den skulle räcka till frukost. Men så blir det inte. Ett ungt par kommer joggande på trottoaren, berättade att de skulle akta sig för killen där borta. De vänder. Morgonen känns kylig. Hör ljudet av en spårvagn.

Sen tog jag tåget hem. Mer lycklig än skärrad. Först något år efter händelsen dök mardrömmar upp, hela scenen spelades upp några nätter efter varandra. 

Undrar om killen lever? Om han är kvar i Sverige? Hur hans familj har det? Om han fick någon frukost. 

Men framför allt funderar jag på vad en människa, som ogillar våld, reagerar i en hotfull situation. Hur lätt är det inte att slå ihjäl. Av uppflammad rädsla, av lagrad rädsla, av uppflammat hat, av lagrat hat?

En akut situation är en sak. Men att leva under hot och rädsla timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Oavsett om man sitter i en stridsvagn som när som helt kan bli sprängd av ett pansarskott, missil eller drönare eller om man lever i en stad som bombas. Vad gör rädslan med oss människor då? När rädslan växer till hat mot den oskyldige, den som råkar befinna sig där eller som tvingats vara där? 

Hur hade jag fungerat i ett krig? Vet inte. Hade jag i stundens hets avrättat en krigsfånge som skjutit mina vänner? Hade jag skjutit vilt omkring mig? Lätt att i fred och frihet ha fina värderingar. Krig och rädsla gör oss till sämre människor än vi skulle behöva vara. 

En del, berättas det, är så rädda att de korsfäster de som har fredliga värderingar. Sådana som idag kallas flummiga. En del tror att mer vapen i en värld översvämmad av vapen gör oss säkrare, en del tror att kärnvapen som avskräckning gör oss säkrare, en del tycks älska krigsretorik och tankar kortare än pipan på en AK4.

Öresundsbron

Öresundsbron fyller 25 år. Det var strid om den där bron. Stora delar av miljörörelsen sa nej till alla fasta förbindelse. Det gjorde många i Miljöpartiet också. 

Som språkrör gillade jag inte alls det där. Jag - tillsammans med bland annat Per Gahrton, Marianne Samuelsson och Kjell Dahlström - ville att partiet istället skulle säga ja till tågförbindelse. Eva Goës och Jan Axelsson, som båda varit språkrör, ansåg att vi skulle säga nej till alla fasta förbindelser. 

Efter en hård, och ganska infekterad debatt, fick vi med oss partistyrelsen. Miljöpartiet förordade tågförbindelse. De som förlorade var både ledsamma och förbannade. Media berättade att sprickan i partiet var total efter det att några av kritikerna i partistyrelsen gick till medierna.  

Så här efteråt kan väl ändå konstateras att järnvägstunnel/bro hade inneburit att den svenska infrastrukturen sett helt annorlunda ut än idag. Tåget hade haft en helt annan roll för transporter av både människor och varor. Järnvägen hade självklart byggts ut, underhållits och blivit till det bärande transportslaget. Bra för miljön, bra för klimatet och bra för människor. Landsvägarna hade varit befriade från massor av långtradare som inte minst på vintern ställer till så mycket elände. Hela samhället hade på många sätt sett helt annorlunda ut. 

Även de då sittande borgerliga regeringen fick sina sprickor. Miljöminister Olof Johansson, som var partiledare i Centern, avgick. Men Centern satt kvar i regeringen. 

  

 

Ett jävla tjat om fred. Nu har den kommit.

Så har den då kommit ut. För det är hög tid att tala om fred. Läs mer här. Länkar till bokhandlare och direkt till förlaget (där du får rabatt som läsare av min blogg).

 

 

"Ryggar inte för det obekväma"

"Schlaug ifrågasätter vansinnet..."

"Påminner om att fred är möjligt"

"Fler än hundra korta, snabba, intensiva texter som på många sätt klär av kejsarna..." 

EU, Nato, Sverige betraktar folkmordet...

Men vi har förstås "respekt för palestiniernas lidande". 

Och vi inväntar att domstol avgör om det är folkmord eller inte. Så vi tittar på mördandet och skickar vapen till mördarna. 

Men vi "har respekt för frågans komplexitet". 

Politik kan verkligen vara vedervärdig. 

Hur är det möjligt?

Det är så totalt fruktansvärt. Sverige, EU, Nato tittar på när ett folkmord pågår framför våra ögon. 

Hur i helvete har vi kunnat komma så långt ner på den moraliska skaran? 

Barn skjuts på ställen där det delas ut mat. Som om de vore djur vid jägares åtlar. 

Och Natos generalsekreterare kallar Trump för pappa efter att USA begått folkrättsbrott genom att bomba Iran. Medan europeiska ledare smilar och lismar och bugar.

Hur i helvete kan man ha så lite ryggrad?

Aktuellt (SVT) sände två dagar från Natomötet. Något mer pinsamt har jag nästan aldrig sett. Programledare och korrespondent som flinar och uppträder som om de var på en underhållning. 

Det finns för lite raseri över vad som sker, hur det speglas och hur samma "experter" - vars uppdrag snarast är att jamsa med - ideligen dyker upp i medierna.

Läsvärt av och om Ngugi wa Thiong'o

Ni som följt mig under åren minns kanske att jag tjatat om vem som borde få Nobelpriset i litteratur. Tyvärr är det nu försent. Ngugi wa Thiong'o hann avlida. Han är läsvärd. 

En god artikel i DN Kultur finns här: https://www.dn.se/kultur/stefan-helgesson-vem-ska-jag-grala-med-nu-nar-ngugi-wa-thiong-o-inte-langre-ar-bland-oss/

Tackar ödmjukast

Vilka vi? Bara svenska män? Vad gör "vi" med de andra? Behöver vi Ebba?

PS! Jag räknas, i statistiken, som man med invandrarbakgrund och är osäker på om jag inräknas i Ebbas behov. Min far föddes i Tyskland, kom som ettåring till Sverige. Så jag har formellt blivit den mest personröstade med invandrarbakgrund i riksdagen... Se där vad statistik kan leda till.

På Almedalens scen är män en utrotningshotad art

Idag tar sig ytterligare två kvinnliga partiledare upp på Almedalens scen. KD och V har sin dag. Män är numera en nästan utrotad art på den scenen efter att haft din storhetstid sedan urminnes tider.

Dessvärre har politiken inte blivit till det bättre. 

Mannen på bilden är en ung upplaga av Johan Ingerö som varit partisekreterare i Kristdemokraterna. Innan dess hade han meddelat världen att Greta är en klimatbimbo. Så ni vet vad KD anser vara meriterande.  Han skrev:

"Tjugohundratalet har sett födelsen av Miljömuppens megatrendiga småsyskon. Klimatbimbon. Plötsligt är ingenting trendigare än att i alla lägen tjata om ekologiska fotavtryck. Idag kan man inte längre ta en burgare på Max utan att samtidigt tvångsmatas med klimatkompensation. Klimatbimbons trendighet gör henne betydligt farligare än Miljömuppen."

 

I samma krönika meddelade Ingerö för övrigt följande:

"Birger Schlaug är en jättehygglig gubbe, som person betraktad. Men de idéer han stöder sig på är faktiskt minst lika skrämmande som Sverigedemokraternas. Det är antimänsklighet maskerad till miljöpolitik, och förutsätter stora och starka ledare som vid behov kan piska in oss i leden igen. Vi behöver en debatt om ekofascism, grön misantropi och miljöfanatism."

Intressant att nu KD så intimt samarbetar, och låter sig styras, av det parti som "är minst lika skrämmande som Miljöpartiet". 🙂

S/M i politk i Almedalen

Idag är det S/M i politik i Almedalen. Moderaterna och Socialdemokraterna uppträder. 

Med gemensamma krafter har de gett USA rätten att upprätta 17 militära baser i Sverige (DCA-avtalet). Förutom Natomedlemskapet. 

Så blir det krig är numera Sverige en direkt, och "legitim" måltavla. Grattis, kära medborgare. Vi finns på kartan.

De dyraste tolvtaggarna i respektive parti är de på bilden. Den ene har dessutom redan fått medalj. 

Dock ännu inte av samma art som Sveriges nyss avgångne ÖB (Mikael Bydén) som tagit emot Legion of Merit från den amerikanska krigsmakten för storartade insatser. Men det kommer nog.

Båda två har nämligen aktivt motarbetat att kärnvapen ska förbjudas på svensk mark. Och dessutom stoppat att Sverige ska skriva på FN-resolutionen om förbud för sådana, vilket är tragikomiskt med tanke på att Sverige - innan herrarna på bilderna fick så mycket inflytande - aktivt verkade för den revolutionen. Häpp!

Hattigt. Och när katterna släpptes in.

Idag är det Centerns och Miljöpartiets dag i Almedalen. Jag är glad över att inte behöva åka tunnelbana med tanke på Centerns annonsering - se bilden. 

Visst har C en tradition över att hatta - från ekohumanism till ekonomisk nyliberalism. Olof Johansson fräste om "bolagshögern", sen tog Stureplanscentern över. 

Och nu Hatt som i årtionde kämpat för att vinstsyftande skolbolag ska få alltfler skolor under sin hatt.

Den fina bilden (😀) däremot föreställer Eva Goës och mig, vi talade i Almedalen 1986.

MP hade ännu inte kommit in i riksdagen. Men vi blev inbjudna ändå. Hermelinerna (M, S, FP och C) ville nämligen inte komma, så man släppte in katterna. 

Det var bara MP, KD och VPK som talade. Almedalen var på väg ut. 

Men! Kommunen bestämde sig för att bjussa på champagnefrukost, och som av ett trollslag kom hermelinerna tillbaka nästkommande år.

Almedalen, Scherman och konsulter

Jan Scherman (från hans FB-konto) firar 75 år.

Partierna hade var under Almedalsveckan sin egen dag till för några år sedan. Nu är det två partier som delar på en dag medan övrig verksamhet - en blandning av cirkus och samhällsbildning - pågår. Journalister orkade inte hålla vare sig intresse eller rimligt uppförande under en hel vecka, vilket lär vara ett skäl till neddragningen. 

Efter Almedalen inleds några veckors lugn för partiledare och språkrör. Det blir stiltje och medborgarna brukar kunna andas ut, inga fler märkliga beslut brukar annonseras.

För en vanlig dödlig riksdagsledamot avslutas aktiviteterna redan då riksdagen stänger för säsongen. Ofta under festliga former. Talmannen, som sällan varit ett under av humor, brukar önska de folkvalda en god och närande sommar med tid för reflektion och vila.

Allt i syfte, kan man tro, att de skall återkomma utvilade för att entusiastiskt kasta sig över motionstiden som inleder höstterminen.

Egentligen menar talmannen inte alls så. För är det någonting som talmannen avskyr så är det pigga riksdagsledamöter som fulla av iver inleder höstterminen med att skriva motioner för fulla muggar. Motionerna skall harvas igenom hela långa vägen med utskottsbehandling, riksdagsdebatt och beslutsförfarande som ändas med ett avslag.

Det talmannen egentligen, i sitt lilla sommartal, önskar de folkvalda är att de skall bli lagom lata och slöa i sommarvärmen så att de kommer till insikt om att de inte skall belasta riksdagens hela administration med sina fåniga motioner.

VANLIGA LEDAMÖTER OCH TOLVTAGGARNA
Partiledare och språkrör och de närmast sörjande intar inte viloläge än på flera veckor. Politikerveckan i Almedalen väntar nämligen. Och då skall de vara både på tå och gärna solbrända. Gärna iklädd lättsamma kläder, uppträda folkligt och leende. Varje spontan yttring skall vara väl förberedd.

Partierna har tillgång till konsulter som hjälper till att lägga upp strategin. Det gäller att sätta dagordning för vad nyktra och även stundom lätt alkoholpåverkade journalister och skribenter skall meddela världen utanför ringmuren. Politikerveckan i Almedalen skapar arbete i konsultbranschen. 

Avdankade politiker får ofta betald halvsemester genom att prata på seminarier eller vara debattledare -dessvärre drabbas de/vi även av många trötta laxsnittar. Detta år har jag, liksom några andra år, artigt men bestämt tackat nej till.

Mina första möten med sommaren i Almedalen medförde en rad överraskningar. Till exempel att Lars Werner, som var ganska fyllig i alla bemärkelser, inför medierna hade för vana att ta sig ett bad från en speciell badstege precis vid Almedalen.

En annan högtidspunkt i Almedalen var när ett antal journalister och fotografer tävlade i att få politiker att göra de mest löjliga saker på bild. Man fick Olof Johansson att ställa sig i havet och prata telefon. Ingvar Carlsson, eller om det var Carl Bildt, kröp upp på ett tak. 

JANNE SCHERMAN
Mig ville Janne Scherman, som då var reporter på TV4, få att stå på händer mot ringmuren. Jag vägrade, trots att jag var ganska bra på att stå på händer. Sen berättade han att han skulle ha ställt frågan, med mikrofon i handen, varför jag stod där. Om jag kunde göra vad som helst för att synas...

Jag höll nio tal i Almedalen. Några av talen kanske inte borde ha hållits. Men en del var bra. Det bästa med Almedalsveckan var vetskapen att efter båtturen till fastlandet så väntade någon veckas sommarlov. Om det inte var valår förstås. 

Janne Scherman är numera ordförande i någon sorts korvsällskap. Och gör, enligt sin Facebooksida, själv konstiga saker. Bilden från hans 75-årsdag. Enligt ovan nämnda FB-konto.

Idag talar Liberalernas nya partiordförande och hennes Tidökompis Jimmie Åkesson. Ett fint par som tråder Tidödansen.

Where?

 

Bombar och tackar guden

Donald Trump meddelar, efter att nyss släppt bomber i Iran, att han tackar och älskar gud. Jag är nöjd med att vara icke-troende.

Allvar

Det är alldeles för många som slukats av krigskulturen. Också i vårt land. 

300 nya miljarder ska nu lånas upp. Försvaret ska få 5 procent av BNP. Det är 20 procent av statens utgifter. Beslut av samtliga riksdagspartier. 

Upprustningsspiralen växer, vi orkar inte ens säga nej till kärnvapen, har skrivit avtal med USA som ger Trump rätten till 17 militärbaser i vårt land. Samme man som nu hotar att gå in i kriget mot Iran.

Här nedan några minuter med Tulsi Gabbard som är Director of National Intelligence, dvs USA:s nationella underrättelsechef.

Det är allvar nu. Inte tid för spel, retoriska finter eller krigskulturens enögdhet och fascinationen av nya vapen.

Färskpotatis bör ingå i kulturkanon

Direkt från potatislandet... Svensk kultur... I vart fall för oss med en bastant mängd årsringar.

 

Hemkommen från Bryssel...

 

För drygt 35 år sedan. Hemkommen från Bryssel, lagom till midsommar. Vad jag gjorde i Bryssel, förutom att gå vilse, minns jag inte. Det var väl nåt med byråkratin...

För övrigt, apropå partiers seriositet, har tre partier frågat mig under årens lopp om jag vill stå på valbar plats på deras EU-valsedel.

Nej, för guds skull, blev svaret varje gång - jag skulle mentalt dö i den där stan, i det parlamentet, i den soppan. Ett parti sa att jag ju kunde avsäga mig platsen en vecka efter valet... Så seriöst var det partiet. Det var inte MP. Men ett språkrör vädjade att jag skulle ställa upp eftersom hen avskydde tanken på att Carl Schlyter skulle hamna på valbar plats.

Jag gillade tanken att Carl skulle komma in. Han kom att göra ett gott jobb i Bryssel under de år han satt i parlamentet och till skillnad från nästan alla andra avsade han sig den groteskt stora EU-pensionen.