Läser i DN hur en krigsövning på Gotland beskrivs på följande sätt:
"Fienden i papp dansar i vinden när de genomborras av ammunition." Poesin kompletteras med uttalanden om att det minsann inte är alla som får skjuta kulspruta med havsutsikt.
Israels militärer fortsätter att skjuta människor som hämtar mat i Gaza.
Att låta det som sker i Gaza få ske är oförlåtligt, bygger på rasism och tömmer västvärldens prat om vår fina världsordning till vad det är värt: inte någonting.
Jag var 22 år. Jag och min dåvarande sambo hade flyttat ihop i en alldeles ny och toppmodern lägenhet i Sollentuna Centrum. Högst upp, Malmvägen 4 A. Gigantisk utsikt.
Från balkongen kunde man se en betongförsedd lekplats med fastmonterat lekmaterial och höra ljudet från motorvägen till Arlanda. Det var för jävligt. Så vi blev en del av gröna vågen. Drog till landet. Lämnade den planerade karriären och idén om fint cv.
Vi - min dåvarande sambo och jag - hamnade utanför Vingåker i västra Sörmland. Med torrdass och vatten att hinka upp från brunn. Inga pengar men en jättestor tomt med bördig jord. Nu blev det självförsörjning. Byggde hönshus och så småningom skulle marken rymma allt från potatis och grönsaker till får och bikupor med gula bin.
Läste syndikalistiska Arbetaren och den naturromantiska delen av Land. Höll kylan borta med kakelugn och vedspis.
Mitt i alltihopa skrev Per Gahrton en debattartikel (tack Per!) i DN om behovet av ett miljö- och framtidsparti. En aktionsgrupp bildades. Lokalgrupper bildades. I Eskilstuna av en nittonårig tjej. I Vingåker av mig. Rikspartiet bildades på ett möte i Örebro. Där träffades initiativtagarna från Eskilstuna och Vingåker. Vi blev livskamrater. Fick barn, gifte oss med varandra och partiet.
Så småningom blev jag språkrör. Hade glädje att vara det, tillsammans med eldsjälen Eva Goës , när vi som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen 1988. Var rör också när vi kom tillbaka till riksdagen 1994 efter att åkt ur tre år innan. Då med Marianne Samuelsson. Fyra år senare var det dags för min sista valrörelse.
Nostalgins minnesbank: De första åren skedde det mesta i partiet helt ideellt. Det fanns amatörer som gjorde stordåd i hela landet. Gräsrötter. Starka. Ogräs i den fyrkantiga politiska trädgårdsmästarens ögon. En del tog lån på husen för att kunna arbeta för partiet, några fick sparken från sina jobb. Miljöpartiet var ett stolt ogräs i mångfald.
Ibland blev det lite amatöristiskt. För den partipolitiska världen var främmande för de flesta av oss. Så småningom blev partiarbetet professionellt utfört av oss amatörer. Då var det nog som bäst på många sätt. När ingen tänkte på karriär, cv eller feta löner. Urkraften i det ideella kan vara enorm. Urkraften i att ingen ens sneglar på cv eller tänker på karriär. Sådant kan försätta berg.
Tja, det var bara det jag ville säga.
 |
| Sent om sidor stiger Forsell fram. |
Sommarvärme. Blå himmel och blå dunster. Statsrådet Forsell har trätt fram. Det är han som har en son som varit aktiv i en våldsbenägen högerorganisation.
Mannen som vill kasta ut hela familjer om söner beter sig, mannen som i strid ström sprutat ut ord som "föräldraansvar"...
Förutom allt annat är det belastade för honom att han genom att försöka vara anonym skitat ner andra statsråd som misstänktes i början. Djupt osolidariskt.
Jag har varit med om något liknande som språkrör. Det ryktades om att "någon" anonym riksdagsledamot gjort något mindre förtjänstfullt. Jag visste vilken det var. Pratade med personen ifråga, meddelade att ryktet skitade ner kollegorna. Och att hen omedelbart öppet borde erkänna. Självklart, var svaret. Så svarar en god kollega.
Sen är det ju inte dumt med värderingar som gör att man inte anser att en hel familj ska kastas ut ur landet om en son bär sig åt.
Och tänk vad borgerliga ledarsidor härjat om det varit en sosse, vänsterpartist eller miljöpartist vars son varit med i något våldsbejakande... ord som föräldraansvar hade stått som spön i backen. Och nog hade svenska Dagbladets ledarsida antytt att statsrådet i köket därhemma hade pratat på ett sätt som sonen tagit till sig.
Att skörda kryddland är en doftsafari. Att provsmaka är en smaksafari. Man blir nästan matt... Ett glas iskall flädersaft till det slår ut det mesta. Grodorna har lämnat dammen för länge sedan. Färskpotatis väntar under plantorna och jordgubbarna är smakrika. Fjärden är kall men simbar. Sommar. Inga drönare som surrar. Ingen missil som fräser. Bara ljud från vind och fontän.
Måndag. Sommaren har tagit paus, känns det som. Huttrar efter morgonbadet. Reparerar reveteringen på huset. Jobbar lite med upplägget av föreläsningar om min senaste bok som. Det tickar in bokningar. Trevligt! Har ännu inte sett boken i färdig form, men tryckt är den och den finns att köpa. Väntar på en kartong från förlaget. Det är alltid lika märkligt att se det man skrivit när det väl kommer ut i bokform, att hålla boken i handen, bläddra.
 |
| Paus. |
Lena målar om en gammal fin kyrkbänk som vi har stående på altanen. I slutet av veckan kommer alla tre barnen och de två barnbarnen. Gräsmattorna ska klippas. Tyvärr. Men fästingar och spanska skogssniglar blir alldeles för lyckliga om de inte klipps. En ensam hjort spatserade förbi på ängen ner mot fjärden. De brukar komma i flockar. Kanske har sommargästerna skrämt bort flockarna. Sommargästerna håller till mitt emot vår tomt, på andra sidan grusvägen. De består av ett femtontal kalvar och kor. Och en, som det tycks, vänligt sinnad tjur. Det är bra sommargäster.
Det tillhör inte vanligheterna att jag tipsar om teve-serier. Men vad annat kan jag göra efter att sett den här i sex avsnitt utan att kunna ta paus... Så välspelat.
.png)
.png) |
| Att den anhörige är minderårig är en faktor att ta hänsyn till, menar även ETC varifrån bilden är hämtad. |
Vandel. Föräldraansvar. Visa ut hela familjen om ett barn bär sig illa åt. Det är Tidöpartiernas politiska linje. Nu har ett statsråd - som av pressetiska skäl inte nämns vid namn i de flesta tidningar - just ett barn som burit sig illa åt. Medverkat i högerextrema sammanhang. Plötsligt är regeringen tyst som en liten mus, nu talas inte om föräldraansvar och inte om utvisning - det sistnämnda är visserligen svårt med tanke på att statsrådet "bara" har ett medborgarskap, det svenska. Men i vart fall SD har vädrat tanken att utvisa även utan någonstans att utvisa till.
Jag tycker det är bra att familjen inte utvisas, även om den formellt hade kunnat drabbas av det, för jag tycker inte att en hel familj skall dömas efter vad ett barn gör. Kollektiv bestraffning har ingenting med demokrati att göra, utan sådant ofog tillhör samhällsmodeller av annan art. Klansamhällen till exempel. Vore ju trevligt om Tidöpartierna, nu när de själva berörs, skulle inse det..
Att sedan just detta statsråd tycks ha talat mycket om föräldraansvar etc etc kanske också kan lära Tidöpartierna, och varför inte speciellt partiet som tillsätter statsminister, något. Men det är väl att önska för mycket.
För några år sedan blev jag plötsligt alldeles kallsvettig. Hade jag slagit ihjäl honom? Killen som alltmer hotfullt påtalade att han skulle ha min smartphone och plånbok.
Vem var jag, om jag faktiskt dräpt honom? Vad skulle då allt prat om "social förståelse" och ickevåld, som jag lindat in mig med under alla år, vara värt?
Killen behövde säkert de pengar som mobilen skulle kunna säljas för... för att överleva missbrukarens mest ångestfulla timmar.
Så här var det: jag hade föreläst i Göteborg, övernattat på hotell och vandrade tidig morgon utefter älven till centralstationen för att ta första morgontåg hem. Det var söndag. Gatorna var tomma.
Han hade suttit, kanske sovit, på en bänk, såg honom först när han kom emot mig. Och påstridigt ville ha min telefon. Han tar tag i mig, jag fortsätter att gå och pratar med honom. Vill komma fram till en bänk längre fram, en bänk utan ryggstöd som var placerad någon meter från en vägg. Där skulle jag fälla honom, var tanken som plötsligt bara fanns där.
Han var alltmer hotfull, såg stark ut. Vi kommer till bänken, jag stannar, vänder mig om mot honom och knuffar honom baklänges, han stupar över bänken och slår huvudet i väggen. Ligger blick stilla. Jag går vidare. Vänder mig inte om.
Tanken som mal i huvudet är att jag lugnt, som om inget hänt, för att visa att jag inte är rädd, ska ta mig fram åtminstone hundra meter utan att vända mig om. Efter femtio meter kommer rädslan krypande riktigt ordentligt. Dog han av smällen i skallen?
Jag vänder jag mig om. Han har rest sig, lufsar sakta bortåt. Sällan har jag blivit så glad, nästan euforisk, den jäveln överlevde.
Några sekunder funderade jag på att ropa på honom, ge honom reservhundralappen som jag hade i fickan, den skulle räcka till frukost. Men så blir det inte. Ett ungt par kommer joggande på trottoaren, berättade att de skulle akta sig för killen där borta. De vänder. Morgonen känns kylig. Hör ljudet av en spårvagn.
Sen tog jag tåget hem. Mer lycklig än skärrad. Först något år efter händelsen dök mardrömmar upp, hela scenen spelades upp några nätter efter varandra.
Undrar om killen lever? Om han är kvar i Sverige? Hur hans familj har det? Om han fick någon frukost.
Men framför allt funderar jag på vad en människa, som ogillar våld, reagerar i en hotfull situation. Hur lätt är det inte att slå ihjäl. Av uppflammad rädsla, av lagrad rädsla, av uppflammat hat, av lagrat hat?
En akut situation är en sak. Men att leva under hot och rädsla timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Oavsett om man sitter i en stridsvagn som när som helt kan bli sprängd av ett pansarskott, missil eller drönare eller om man lever i en stad som bombas. Vad gör rädslan med oss människor då? När rädslan växer till hat mot den oskyldige, den som råkar befinna sig där eller som tvingats vara där?
Hur hade jag fungerat i ett krig? Vet inte. Hade jag i stundens hets avrättat en krigsfånge som skjutit mina vänner? Hade jag skjutit vilt omkring mig? Lätt att i fred och frihet ha fina värderingar. Krig och rädsla gör oss till sämre människor än vi skulle behöva vara.
En del, berättas det, är så rädda att de korsfäster de som har fredliga värderingar. Sådana som idag kallas flummiga. En del tror att mer vapen i en värld översvämmad av vapen gör oss säkrare, en del tror att kärnvapen som avskräckning gör oss säkrare, en del tycks älska krigsretorik och tankar kortare än pipan på en AK4.
Som språkrör gillade jag inte alls det där. Jag - tillsammans med bland annat Per Gahrton, Marianne Samuelsson och Kjell Dahlström - ville att partiet istället skulle säga ja till tågförbindelse. Eva Goës och Jan Axelsson, som båda varit språkrör, ansåg att vi skulle säga nej till alla fasta förbindelser.
Efter en hård, och ganska infekterad debatt, fick vi med oss partistyrelsen. Miljöpartiet förordade tågförbindelse. De som förlorade var både ledsamma och förbannade. Media berättade att sprickan i partiet var total efter det att några av kritikerna i partistyrelsen gick till medierna.
Så här efteråt kan väl ändå konstateras att järnvägstunnel/bro hade inneburit att den svenska infrastrukturen sett helt annorlunda ut än idag. Tåget hade haft en helt annan roll för transporter av både människor och varor. Järnvägen hade självklart byggts ut, underhållits och blivit till det bärande transportslaget. Bra för miljön, bra för klimatet och bra för människor. Landsvägarna hade varit befriade från massor av långtradare som inte minst på vintern ställer till så mycket elände. Hela samhället hade på många sätt sett helt annorlunda ut.
Även de då sittande borgerliga regeringen fick sina sprickor. Miljöminister Olof Johansson, som var partiledare i Centern, avgick. Men Centern satt kvar i regeringen.
Så har den då kommit ut. För det är hög tid att tala om fred. Läs mer här. Länkar till bokhandlare och direkt till förlaget (där du får rabatt som läsare av min blogg).
.png)
Det är så totalt fruktansvärt. Sverige, EU, Nato tittar på när ett folkmord pågår framför våra ögon.
Hur i helvete har vi kunnat komma så långt ner på den moraliska skaran?
Barn skjuts på ställen där det delas ut mat. Som om de vore djur vid jägares åtlar.
Och Natos generalsekreterare kallar Trump för pappa efter att USA begått folkrättsbrott genom att bomba Iran. Medan europeiska ledare smilar och lismar och bugar.
Hur i helvete kan man ha så lite ryggrad?
Aktuellt (SVT) sände två dagar från Natomötet. Något mer pinsamt har jag nästan aldrig sett. Programledare och korrespondent som flinar och uppträder som om de var på en underhållning.
Det finns för lite raseri över vad som sker, hur det speglas och hur samma "experter" - vars uppdrag snarast är att jamsa med - ideligen dyker upp i medierna.
Ni som följt mig under åren minns kanske att jag tjatat om vem som borde få Nobelpriset i litteratur. Tyvärr är det nu försent. Ngugi wa Thiong'o hann avlida. Han är läsvärd.
En god artikel i DN Kultur finns här: https://www.dn.se/kultur/stefan-helgesson-vem-ska-jag-grala-med-nu-nar-ngugi-wa-thiong-o-inte-langre-ar-bland-oss/
