Love peace and understanding...

Vad passar bättre än Love, peace and understanding från 1967 så här på midsommarafton. Sen blev de flesta giriga, bittra eller flöt bara med rent allmänt i den alltmer nyliberala floden.

Vi andra flummar vidare. I tron på love, peace and understanding... Som ett bättre alternativ än hat, krig och förnekelse.

Vad passar bättre än denna dagen före midsommarafton?

"Fred" eller "rättvisa" - vad vill europeer när det gäller kriget i Ukraina?

 

Hela undersökningen finns här.

Det vansinniga kriget i Ukraina fortsätter. Nu har Zelenskyj angett att det dagligen dör upp emot 100
ukrainska soldater - och ungefär 500 såras dagligen. Eftersom sanningen sällan framförs i krig så lär offren vara än större. 

 

Till det kommer civila ukrainare och ryska soldater som dör och skadas för att leva resten av sina liv som funktionsnedsatta fysiskt eller mentalt.

Och detta pågår som det tycks utan slut och utan att ledande politiker i Europa försöker nå fram till förhandlingar, vapenvila och fred.

 

En - såvitt jag förstår seriös - opinionsmätning i Europa visar dock att 33 procent av medborgarna föredrar ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. Endast 22 procent kräver ”rättvisa” genom att militärt återställa Ukrainas territoriella integritet och militärt straffa Ryssland.

 

I Sverige är det hela 38 procent som föredrar "fred" framför "rättvisa". Däremot finns det inget riksdagsparti i Sverige som valt att tala om förhandlingar och fred. Inte ens det gröna partiet med rötter i fredsrörelsen. 

 

(I Sverige är det Sverigedemokratiska väljare som är mest för "rättvisa" medan det i Frankrike är det högernationalistiska partiets sympatisörer som är mest för "fred".)

 

I Tyskland är numera gröna sympatisörer de som är minst benägna att välja "fred" framför "rättvisa", vilket väl visar att ideologisk debatt är lika frånvarande där som här. En gång var Mahatma Gandhis lära en del av det gröna tankegodset som ju präglades av icke-våldsprinciper.

 

När kriget just påbörjats - den del som började av det formella ryska angreppet - skrev jag en längre artikel om när meningsfullt motstånd övergår till meningslöst. En avvägning som ständigt pågår. Min essä finns här: https://tidningensyre.se/.../ukraina-var-gar-gransen-for.../

 

Såväl Nato som EU anser uppenbarligen att det är meningslöst att skicka in soldater och flygkrafter för att hjälpa Ukraina eftersom det skulle riskera en nytt storkrig där kärnvapen skulle kunna användas. 

 

Däremot anser såväl Nato som EU att det är meningsfullt att skicka vapen så att kriget kan förlängas eller till och med vinnas. När de första besluten om att skicka vapen togs var nästan alla överens om att det bara handlade om att förlänga kriget - ur det perspektivet var, som jag såg det, vapentillförseln visserligen politiskt oundviklig men mest uttryck för cynism. 

 

Frågor - de är av jobbig art - uppkommer naturligtvis om huruvida det inte varit "bättre" att acceptera att de östra delarna av Ukraina hade fått utropa sig som egen nation efter en folkomröstning.

 

Min uppfattning var att valet i praktiken stod mellan att göra så eller att efter ett långt, blodigt, förödande krig se hur Ryssland genom våld istället skulle lägga området under sig. 

 

Och, om ska vi sluta låtsas, så är det väl dessvärre det sistnämnda som nu blir resultatet.

Min fråga är: hur skulle något annat kunna bli resultatet av alltihopa? 

 

Är det någon som på fullt allvar tror att Putinregimen skulle dra sig tillbaka med svansen mellan bena efter sitt blodiga angrepp? I så fall är denne någon oerhört naiv. Putinregimen hade hellre använt strategiska kärnvapen än dragit sig tillbaka utan någon "vinst".

 

Det bästa vore förstås om Vladimir Putin avlägsnades och en rimligare regim inrättades - och tog beslut om att dra sig tillbaka efter förhandlingar med smärre eftergifter från Ukrainas sida nu när den ryska militärmakten visat sig inte alls vara av den dignitet och kompetens som västvärldens politiker utmålat den som.

 

Hela opinionsmätningen finns här: https://ecfr.eu/.../peace-versus-justice-the-coming.../

Björn Wiman vågar

 

Björn Wiman, kulturchef på DN, skrev bra igår. Så här:

"Influeraren Jan Emanuel Johansson anländer till båthamnen på Djurgården i en röd Ferrari. Dokusåpavinnaren, välfärdsmiljonären och den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten ska ta en tur i sin privata yacht.

 

Vid hamnen möter en reporter från Svenska Dagbladet. Johansson ska få testa tidningens nya valkompass, som visar vilket parti man åsiktsmässigt står närmast. I pilotglasögon, stramande vit t-shirt och collegejacka klickar han sig igenom frågorna.

 

När resultatet kommer blir det en kalldusch. Den muskulöse machomannen, med en politisk pubturné med Jimmie Åkesson i ryggen, har visat sig sympatisera mest med Miljöpartiet! ”Nej! Det här var det värsta jag varit med om!” utropar Johansson. ”Miljöpartiet är en samling stollar, den politiska ondskan.”

Något senare ska Johansson inför sina hundratusentals följare på Instagram framträda i ett makabert filmklipp med något som ska föreställa en död människa invirad med rep i en svart sopsäck och en skylt med texten ”Jag ångrar att jag röstade på Miljöpartiet förra valet”.

 

Den muskulöse machoinflueraren, med hundratusentals följare och en politisk pubturné med Jimmie Åkesson i ryggen, har visat sig sympatisera med Miljöpartiet. 

 

Vad är det som driver fram sådana uttryck? I sin bok ”Oceankänslan” skriver det tidigare språkröret Isabella Lövin om det särskilda sorts hat som riktas mot just Miljöpartiet. Förra året visade en undersökning från Brå att partiet gått om Sverigedemokraterna som Sveriges mest hotade. Särskilt utsatta är partiets kvinnliga företrädare, med ständiga trakasserier och hot om sexuellt våld. Isabella Lövin uppger att avskyn mot partiet i många Norrlandslän har blivit ett arbetsmiljöproblem för dess företrädare och sympatisörer.

 

Föraktet för Miljöpartiet är dock inte unikt för Sverige. Även i övriga delar av Europa är miljö- och klimatrörelsen föremål för hatkampanjer och falsk ryktesspridning. Inför valet i Tyskland 2021 blev De grönas språkrör Annalena Baerbock föremål för dubbelt så många falska nyheter som någon av de andra kandidaterna, skriver Isabella Lövin i sin bok. Bland annat påstods att De gröna ville förbjuda husdjur på grund av deras koldioxidutsläpp, bannlysa grillfester och införa Koranundervisning. Även i Sverige har ilskna kampanjer uppstått mot påhittade ”nyheter” som att Miljöpartiet vill införa förbud mot ridskolor och användningen av vedspisar. När bensinpriset höjs riktas vreden inte mot oljeproducerande skurkstater utan mot Miljöpartiet.

 

Den bärande retoriska figuren i alla dessa sammanhang är att partiet skulle representera en elit som vill förstöra för det riktiga ”folket”. I september 2021 skrev SD-riksdagsledamoten Thomas Morell exempelvis att Miljöpartiets framtidsvision utgör ”inte bara en samhällsfara utan är ett hot mot hela civilisationen”.

 

I förlängningen av denna retorik finns också ett hot om fysiskt våld. I veckan avslöjade tidningen Syre att en högerextrem sajt har inlett en uthängningskampanj mot klimataktivister, där man med nazistiska symboler och retorik om rasförrädare uppmanar sina följare till infiltration av miljörörelsen.

Som sagt. Vad driver detta hat? Varifrån kommer så mycket vrede?

 

Isabella Lövin misstänker i sin bok att ett skäl är att Miljöpartiet stod upp för asylrätten under flyktingkrisen 2015. Men i grunden, tror jag, handlar det ännu mer om att partiets civilisationskritik upplevs som allt mer provocerande i takt med att klimat- och hållbarhetskrisens konsekvenser blir omöjliga att bortse från i verkligheten. När Europa än en gång brinner i en ny värmebölja rullar man budbäraren i tjära och fjädrar.

 

Man behöver inte sympatisera med Miljöpartiet för att finna denna kampanj motbjudande. 

 

DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki konfronterade nyligen den svenska högern med hur deras fixering vid Miljöpartiet tillåts överskugga en politik baserad på förnuft och fakta, som när lokala moderater klipper och klistrar ihop skräckbilder av vindkraftverk som står uppradade längs strandkanten, trots att de i verkligheten kommer att ligga långt utom synhåll. ”Klimatdebatten har tillåtits handla om hur irriterad man är på Miljöpartiet (och hur man bäst kan irritera det). Inte vad som behöver åstadkommas”, skrev Sokolnicki.

 

Det är mot denna bakgrund svårsmält att begrepp som ”klimatengagerade” eller ”miljövänner” används som nedsättande tillmälen i den politiska debatten. 

 

Att begränsa utsläppen av växthusgaser eller bevara den biologiska mångfalden är inget särintresse för ”engagerade”. Det är, som författaren Lars Gustafsson brukade säga, en ”parapolitisk” fråga: en förutsättning för all annan politik.

 

Inte heller handlar klimatomställningen om att förstöra glädjen för folk eller fördärva de saker i tillvaron som människor sätter värde på. Den handlar om raka motsatsen. 

 

Omställningen handlar om att bevara så mycket som möjligt av det som gör livet värt att leva. Att genomföra den kommer förvisso att kosta. Men inte hälften så mycket som att inte göra det. Det är en av vår tids mest svåruthärdliga paradoxer att ju mer uppenbart detta faktum blir, desto fler är det som väljer att blunda för det.

 

Av samma anledning kommer hetskampanjen mot Miljöpartiet sannolikt att skruvas upp ännu mer inför valet, eftersom partiets fortsatta existens i riksdagen förmodligen kan avgöra regeringsfrågan. Både ideologiska och ekonomiska intressen har mycket att vinna på att MP åker ur.

 

Jan Emanuel Johansson för sin del säger till en högerradikal nätsajt att han kommer att ställa till med ”en helsickes fest” om det parti han sympatiserar mest med försvinner ur riksdagen. 

 

Som motvikt bekände en annan tung socialdemokratisk opinionsbildare, Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider, att han nu för första gången funder på att överge sin grundmurade ideologiska skepsis mot de gröna: ”Lik förbannat står jag alltså här och grubblar över om jag ändå ska ge min stödröst till Miljöpartiet”, skrev Greider i veckan i Dagens ETC.

 

Valkompasserna snurrar vidare. Både vid Dalälven och på landets lyxyachter."

 

Slut på Wimans artikel. Jo, jag har kollat en rad så kallade valkompasser. Har mest gemensamt med MP varje gång. Trots att jag är starkt kritisk till MP:s strategi, formuleringar, framtoning och, som jag ser det, oförmåga - och oviljan - att knyta samman ideologin till ett sammanhållet budskap.

PS!

Vad Lars Gustavsson, som Björn Wiman hänvisade, skulle stå i frågan om MP och klimatfrågan vet jag förstås inte, men om jag kände honom rätt hade han varit en som snarast mobbat MP och ansett att klimatfrågan var överdriven...

Lyxig sommarmorgon med minimala problem...

 

Så har jag skrivit manus till mitt Sommarprogram. Politiker, eller före detta sådana, är bannlysta i Sommar i P1 under valår. Men motsvarande program som sänds där poddar sänds är mer vågade. 75 minuter inklusive 8 låtar. Spelas in i veckan.

Just nu funderar jag på vilken version av avslutningslåten som ska väljas... Den råa eller den maffiga. Rådgivare har goda argument för den sistnämnda. 

 

Sånt sitter jag i morgonsolen och funderar över... Lyxtillvaro!

Sommarmorgon

Av någon anledning är jag grovt förtjust i den här målningen av Elisabeth Warling. Den finns på Nationalmusem. Kanske påminner den om när Lena sitter och målar i ateljén och jag sitter i rummet bredvid och skriver. Det lägger sig en gemensam kreativ tystnad i huset.

Har vi tur brölar en tjur på andra sidan den lilla vägen, från fjärden låter en lom meddela att hon finns och kaffedoften från köket letar sig upp som påminnelse om att många timmar förflutit. 

Hur doften uppkommer vet jag inte, för ingen nu levande varelse är i köket. Den bara uppkommer som en signal i hjärnan att skrivandet nog bör få lite stimulans för att inte bara bli textsjok. Som det här nu tenderar att bli...

 

För övrigt undrar jag vad det är för skummis som kommer in till vänster på bilden. Det är väl som med livet självt, då och då kommer någon någon eller något smygande bakifrån för att småjävlas.

Så ser det ut...

Från Sverige exporterades de första 4 månaderna 10,6 TWh el. 

Så vet ni om Ebba Busch skulle uttala sig... 

Källa:Svenska Kraftnät.

I huvudet på män...

58,4 procent av landets kvinnor skulle rösta på de rödgröna. 

55,4 procent av Sveriges män skulle i dag rösta till höger. Nästan var fjärde penisförsedd gillar SD.

Sverigedemokraterna är runt fyra gånger större bland unga män än bland unga kvinnor. Bland unga kvinnor är Vänsterpartiet nästan dubbelt så stora som bland unga män.

En gång i tiden, bland annat när en för er välbekant figur var språkrör, var det MP som var relativt stora bland kvinnor och unga.

Frågan är varför MP tappat så enormt mycket - är det den mer utslätade politiken, är det attityden, är det språket, är det byråkratiseringen, är det framtoningen?

 

Varför i helvete...

 ... intresserar sig människor för Kim Kardashian?

Hur kommer det sig att det finns fullt vuxna människor av arten homo sapiens ägnar så stort intresse åt familjen Wahlgrens leverne? 

Hur i hela friden kommer det sig att fullt - tror jag - friska människor ägnar tid åt att följa så kallade influenser vars uppdrag är att göra reklam för sådant de inte ens själva tror på?

Jag måtte vara dum som ett spån för jag fattar inte.

Är 3 kronor dyrt för ett ägg?

En höna lägger högst ett ägg om dagen. En hel dags jobb för hönan betalar vi ungefär 3 kronor för idag. Med inflationen som pågår kan det bli 4 kronor. Är det dyrt med tanke på att hönan jobbar, i ganska torftig arbetsmiljö, en hel dag för att leverera ägget...?

Maten blir dyrare, men ändå arbetar vi betydligt färre timmar idag än för till exempel 50 år sedan för att bekosta vår mat. För de allra flesta generationer har maten och bostaden varit de helt dominerande utgifterna, det är de senaste generationerna som fått för sig att lägga pengar på allt möjligt annat.

Så väldigt synd är det inte om oss när maten nu blir dyrare sett ur det perspektivet. Problem är däremot fördelningen i samhället, det behövs bättre fördelningspolitik.

Vålnad

Bo Könberg (till vänster).

Mannen med de randiga kalsingarna har blivit ämne för artiklar på tidningarnas kultursidor. 

Det är han väl värd. 

Fantomen ska man aldrig underskatta. Den enda serietidning jag var trogen i många år, medan alla de andra allt eftersom förvisades. 

I riksdagen fanns verkliga eldsjälar när det gällde att stå upp för Fantomen.

Faktum är att den som är mest ansvarig för det pensionssystem som införts var en trogen Fantomenläsare - det ryktades att han till och med var med i Fantomenklubben. 

Möjligen kan det förklara att pensionssystemet mest liknar en bortvandrande vålnad. 

PS!

Vid en föreläsning i Norrlands inland fanns bland publiken en stadig, redig och mycket klok polis som inte bara hade polismärke på bröstet utan även Fantomenmärket och Syndikalisternas märke. Jag kände djup sympati med honom

Vad ska jag surra om?

Sitter och plitar på mitt Sommarprogram som inte är Sommar i P1 utan genom Teater Tribunal.

Sex eller sju låtar blir det väl. Hmmm... ska väl funka ihop med pratet.

Det är ju populärt i Sommar att berätta om taskig barndom, hårda villkor och hur duktig man varit som lyckats bli en märkvärdig person som ges utrymme att berätta om sin taskiga barndom och hur duktig man varit... Så blir det inte. Men nåt ska jag väl få ihop mellan smärtorna - väntar och väntar på en ryggoperation som region Sörmland bollat bort eftersom dom glömde att sätta upp mig på planeringslistan.

Jaja, livet går vidare ända tills det tar slut.

Flygkaos

Hur står det till?

"Rånar inte vi den gamla damen så gör någon annan det".

Det är väl den grundläggande filosofin hos de som flyger som om klimatkaoset inte existerar.

Eller?

Tragikomiskt är i vart fall att kaoset på flygplatserna tycks uppröra mer än vad det kaos som flygandet bidrar till upprör.

Och vänstermänniskor kan skylla på att det inte är individernas ansvar utan att det är politikernas.

Och högermänniskor kan skylla på att vi alla, som har räd, har frihet att göra vad vi vill så länge vi betalar.

Och båda kan skylla på att "vi i Sverige ligger i fronten" så nu är det andra som får göra sitt. Och då ljuger dom eftersom sanningen är den att vi som bor i Sverige ligger på topplistan över de länder vars befolkning per capita gör planeten mest illa.

Och då svarar den som vill smita undan: "Jamen vi i Sverige är ju så få, så det spelar väl ingen roll vad vi göra..." Och då kan jag rekommendera dem att bli medborgare i Monaco för enligt den logiken kan de då bära sig än mer illa eftersom det landet är så litet.

Läs och lär!

Det finns sajter som jag inte kan vara utan. Det här är en sådan sajt, men oändligt tålamod och stor kunskap visar skribenten hur så mycket, ofta konspiratoriskt, nys som skrivs verkligen förhåller sig.

Hederligt och dess mot(s)ats

 

 

Statsminister Magdalena Andersson i senaste partiledardebatten:

”Sverige hade inte sett ut så här utan Miljöpartiets insatser i riksdag och regering när det gäller den gröna omställningen, dom har inte fått den kredd de förtjänar." 

 

Om vi bortser från att det inte är en grön omställning vi ser, men väl en klimatrelaterad omställning med "fossilfritt stål" etc, så var det snyggt sagt. Hederligt rent av. Alla sosseledare är inte så hederliga.

 

När Göran Persson fick ett norskt miljöpris (Sofiepriset på 100 000 dollar) för att ha inlett en grön skatteväxling på 30 miljarder och dessutom kraftigt ökat anslaget för biologisk mångfald under sin tid som statsminister höll han tyst om hur det hade gått till...

 

Det var MP som hade tvingat fram just detta i budgetförhandlingarna mellan S, V och MP som började 1998. Enligt Expressen behöll han pengarna själv. Och han sa, som sagt, inte ett ord om att han det var vi som tvingat honom att göra det han därefter stoltserade med.

Politisk Sisyfos...

 Den eviga rundgången. 

Det är så den känns. Den politiska debatten. Som evig rundgång. Argumenten är desamma, löftena desamma, undanflykterna desamma. "Det känns som att rulla upp en sten för berget för att den sedan ska rulla ner igen för att åter rullas upp. Den politiska debattens Sisyfos. 

Vpi springer på samma ställe på det som visar sig vara ett politiskt löpband fast förankrat i betongplintar. 

Det finns en stämpel på plintarna, där det står..."  

Läs hela krönikan här: 

Den mest korkade partiledningen...

Ibland blir jag nästan stum av hur korkad en partiledning kan vara.

Något mer kontraproduktivt än Liberalernas agerande i frågan om misstroendeförklaring mot Morgan Johansson lär vara svårt att hitta i den svenska riksdagens samtidshistoria.

Så här:

1. Sverigedemokraterna riktar misstroendeförklaring mot Morgan Johansson.

2. M, KD och L hänger på.

3. Men de nöjer sig inte med att som skäl ange att Morgan Johansson ska fällas - på mer eller mindre goda grunder -  i KU för en del uttalanden han gjort, utan för den politik regeringen fört.

4. Därmed kan statsminister Magdalena Andersson göra frågan till en misstroendeförklaring mot hela regeringen - vilket inte var oppositionens syfte. 

5. Därmed kommer plötsligt Natofrågan in i debatten.

6. Skälet till det är att Amineh Kakabaveh blir "vågmästare" och regeringen har gett henne löften som Turkiets president Erdoğan starkt ogillar.

7. Plötsligt tvingas socialdemokraternas partisekreterare offentligt säga att alla löften till Amineh Kakabaveh om att stötta kurdiska grupper som Erdoğan ser som fiender/terrorister ligger fast.

8. Vilket ger Erdoğan vatten på sin kvarn, hävda att Sverige envisas med att stötta terrorister och anledning att vara än större motståndare till svenskt medlemskap i Nato.

9. Det parti som mest av alla, och längst tid av alla, förespråkat svenskt medlemskap i Nato är Liberalerna som genom att stötta misstroendeförklaringen gav Amineh Kakabaveh huvudrollen och därmed försvårar för Sverige att bli medlem i Nato.

10. Hur i herrans namn kan en erfaren politiker som Johan Pehrson bära sig så oändligt taffligt åt?

11. Tja, det är väl bara att tacka och ta emot för oss som är motståndare - eller i vart fall är mycket tveksamma - till svenskt medlemskap i Nato.

12. Politisk strateg skall aldrig skjutas från höften. Det var precis det som Johan Pehrson gjorde när han snabbt som ögat, liksom Kristersson och Busch, uttalade stöd för SD:s plötsliga initiativ om misstroendeförklaring. Taffligt är bara förnamnet.

Tummar

Bild; Jan Miense Molenair

 

 

TUMME UPP: Så blev det debatt om att vara Erdogans knähundar.

TUMME NER: Den mediala euforin över att ett 257 meter långt krigsfartyg lagt till i Stockholm.

Trumpetforskning med genusperspektiv... och?

Männen har skapat många av de normer som vi upplever som naturliga och självklara. I det perspektivet kan det vara begripligt att trumpetforskning slinker med i jakten på en bättre historisk förståelse.

Skrev jag i SvD efter det att Tanja Bergkvist - med ömsom kirurgkniv, ömsom motorsåg - ironiserade över genusperspektivets påverkan på forskningen - i det här fallet forskning om trumpeten som genussymbol (SvD Brännpunkt).

"En halv miljon för att utforska trumpeten som genussymbol är förstås som gjort för mer eller mindre goda skämt på groggverandan.

Bakom det synbart komiska döljer sig en politiskt betingad välvilja. Som inom så många andra områden där välviljan vävs samman med det dagspolitiskt korrekta kan det lätt gå över styr.

Så var det till exempel när vi som tillhörde den professionella tyckareliten födde fram Ny demokrati genom att förneka att det, förutom alla fördelar, också fanns konflikter och problem med det mångkulturella samhället.

När Bert Karlsson och Ian Wachtmeister presenterade en motbild kände människor igen åtminstone skärvor av denna bild.

Jag upplever att vi som menar att det finns en könsmaktsordning på motsvarande sätt riskerar att bli våra egna fiender. Därför bör man inte ritualmässigt slå ifrån sig Tanja Bergkvists ironiska inlägg. Tvärtom: ta det till grund för lite självkritik.

Ibland upplever jag att egentillverkade tillkortakommanden skylls på bristande jämställdhet. När en kvinna skyller en dåligt utförd debatt på att kvinnor missgynnas av politiska journalister är det kontraproduktivt. De flesta ser ju igenom att debatten faktiskt var dåligt genomförd.

När det sägs att det bara är kvinnor som kommenteras vad gäller utseende tycks man ha glömt hur Göran Persson mobbats, hur Leijonborg förlöjligats eller hur manliga miljöpartisters kläder – och skäggväxt – granskades på 1980-talet.

När Maud Olofsson hävdar att det är härskarteknik som gör att hon av journalister och meddebattörer tilltalas med ”Maud”, medan manliga politiker tilltalas med både för- och efternamn, så borde hon se till sin egen hemsida där hon lanserar sig som just Maud. Medan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt lanserat sig med både för- och efternamn.

I den svenska debatten kunde höras kritik av att Hillary Clinton ofta bara fick heta Hillary i svenska medier till skillnad från Barack Obama som presenterades med både för- och efternamn. Men även här kunde man gå in på hemsidorna och konstatera att Clinton lanserade sig som just Hillary, medan hennes manliga motkandidat var noga med att presentera sig med hela sitt namn.

När ryggmärgen får styra argumentationen blir det lätt fel, hur väl man än vill.

Det Tanja Bergkvist borde fundera en del på – om hon nu inte gjort det – är hur den vetenskapliga historiesynen ser ut. Och att det härur kanske kan springa viss förståelse också för forskning som lockar till satir…

Låt mig ge en bild, hämtad från Elin Wägners bok Väckarklocka:

Vi får alla vårt vatten genom en kran, men de flesta av oss har ingen aning om varifrån vattnet kommer. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter det passerat. På liknande sätt är det med historien, endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.

Naturligtvis måste vetenskapen ge en förenklad och fattbar bild av vår historia. Men det vi måste fråga oss är om den urvalsmetod som tillämpats ger en rättvis bild av historien där ju män, och det som varit del av männens vardag, helt dominerar.

Hur skulle historien ha sett ut om man betraktat den från kvinnors vardag? Hade det då varit självklart att män hade dominerat på det sätt de gör idag? Hade det då varit självklart att det i folkhemmet växte fram djupt ojämlika förhållanden?

Jag tror att många av oss som menar att genusperspektivet är viktigt uppfattar att det är män som skapat många av de normer som vi idag upplever som naturliga och självklara.

I detta perspektiv kan det vara förståeligt att till och med trumpetforskning slinker med i jakten på en bättre historisk förståelse.

För det är ju som Elin Wägner så träffsäkert skrev redan 1941: ”Mäns och kvinnors historia är så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.”

Birger Schlaug

Relativt betyg

Säga vad man vill. Men såväl Naturskyddsföreningen som Världsnaturfonden har granskat riksdagens partier när det gäller klimatpolitik. Resultatet blev extremt tydligt. Miljöpartiet vann.

Men är det verkligen riktigt vid en seriös bedömning av en så komplex fråga? Svar: Ja. 

 

Men det beror inte bara på MP:s sakpolitiska förslag utan också på de andra partiernas avsaknad av förslag. Inte minst har Vänsterpartiet tappat sedan Jonas Sjöstedt lämnade. Trist. 

 

Granskar man hur S-regeringen agerat efter det att MP lämnat så finns all anledning att vara besviken. Rent av förundrad. Över hur snabbt förfallet genomfördes. 

 

Valet av miljö- och klimatminister var ett varningstecken som följts av nedmontering. (Hade S varit intresserade av att hålla viss kvalitet på politiken hade man valt t ex Jytte Guteland, nuvarande EU-parlamentariker.)

 

Klimatpolitik är en del av miljöpolitiken som är en del av hela politiken. Och det är hela politiken som kan styra system, strukturer och normer. Det ska man ha klart för sig när såväl Naturskyddsföreningen som Världsnaturfonden nu delar ut betyg i klimatpolitiken. 

 

När man ser till helheten kanske snarare inget parti är vinnare, eftersom det är strukturer och system som är grunden för att det ser ut som det gör - det vill säga att läget blir sämre och sämre för varje år. 

 

De ekologiska fotavtrycken ökar, de minskar inte. Och "överskottsdagen" - det vill säga när vi släpper ut mer än naturen tål och roffar åt oss mer än vad naturen skapar - inträffade redan i april för Sveriges del. 

 

Vi tillhör gängen på topp 15-listan som gör störst ekologiska fotavtryck. 

 

Klimatalliansen då? Det parti som Gudrun Schyman - med hjälp av före detta ärkebiskopen och Österlengrannen KG Hammar bildat - finns inte med i utvärderingen. Om vi nu ska vara ärliga tillför de ingenting i jämförelse med Miljöpartiet. Bortsett från att en del partier kan bli glada om Schyman tar röster från MP så att partiet åker ur. 

 

Partiet Vändpunkt - som bildades av bland annat Carl Schlyter efter avhoppet från MP - är, om man ser till partiprogram, det parti som ger sig på system, strukturer och normer på ett konsekvent sätt, det parti som vill utmana ekomodernismen. Partiet finns inte med i rankingen, men kan nog växa till sig efter valet oavsett om MP kommer in eller inte.

 

Hur man än vänder och vrider på det blir vare sig klimat- eller miljöpolitik bättre om MP åker ur riksdagen. Utan tvärtom. Vilket bör tänkas på, även av den som, med rätta, är kritisk till MP av olika skäl.