Är det godkänt...?

Är det godkänt att säga: "Jag blir oerhört glad av en del recensioner"...?

Boken finns i lokal bokhandel samt på bibliotek och hos näthandlarna. (Signerade ex till samma pris Bokus tar kan beställas via provoka@telia.com)

Som Napoleon...

Skriver i Aftonbladet:

Där. Och just då. Det hände nåt. Det knöt sig i magen. Det var så infamt, så medvetet bedrägligt, så medvetet förvrängt. Så förbannat fult.

Det handlar om en presskonferens. Det knöt sig i magen på mig när jag hörde orden som sas, retoriken som drevs och försöken att få lögn att framstå som sanning.

Det är fullt demokratiskt anständigt att ha olika uppfattningar i frågan om marknadshyror, januariavtal och misstroendeförklaringar. Men som på den här presskonferensen bär man sig inte åt. Jag tänkte på grisen Tjalle i George Orwells Djurfarmen. Det var Tjalle som uppfann retoriken, som manipulerade språket för att desorientera.

Men den här presskonferensen utspelade sig inte i Orwells fantasi. Den utspelades i Stockholm. Den kunde utspelat sig i en huvudstad i ett land där demokrati är bristvara.

Sida vid sida stod Sveriges statsminister Stefan Löfven och Centerpartiets ordförande Annie Lööf. Deras huvudnummer, som uttrycktes gång på gång med snarlika formuleringar, var att de två gått vänsterledaren Nooshi Dadgostar till mötes genom att göra precis det som hon krävt. Dadgostar hade fått det hon begärt. Det upprepades gång på gång för att mata in bilden. Det var ohederligt. Och de två visste precis hur ohederligt det var.

Man kan, som sagt, tycka olika i sakfrågor om januariavtal och hyressättningar. Det är fullt demokratiskt anständigt att ha olika infallsvinklar. Det är också helt rimligt att analyser kan vara olika om vilka långsiktiga följder en fri hyressättning i nyproduktion kan få. Men det här som utspelades på presskonferensen var något helt annat.

Löfven och Lööf hävdade att de gått Dadgostar till mötes. Det hade dom inte. Och det är helt legitimt att inte göra det. Men inte att ljuga om saken. Vilket de visste att de gjorde. De hävdade att Dadgostar fått det hon begärt. Att bostadsmarknadens parter nu skulle få förhandla fram en överenskommelse  i frågan om fri hyressättnig för nya hyresbostäder. Och att januaripartierna skulle besluta i den riktningen.

Men det Löfven erbjuder Dadgostar är ett förhandlingsupplägg som vore värdigt Putin. Regeringen genomför det en part (Fastighetsägarna) vill om inte motparten (Hyresgästföreningen) gör det innan dess... Det är en förhandling som kunnat beskrivas i Djurfarmen. Grisen Napoleon hade ansett det vara en fri förhandling i demokratisk ordning.

Oavsett vad vi medborgare tycker i sakfrågan – marknadshyror, fri hyressättning, regeringsbildningar – så bör vi hålla oss för goda för att acceptera den typen av retorisk manipulation. Fulspel har förvisso funnits inom politiken både förr och ofta. Jag kan inte heller svära mig fri. Men det som skedde på presskonferens med Löfven och Lööf var av annan dignitet. Det var att sätta sig på det sluttande plan som slutar i att medborgarna inte bara skall lockas, frestas och vinnas – det här sluttande planet handlar om förakt för medborgarna, förakt för demokratin, förakt för en sanning som var och en egentligen ser. 

Där och just då. Under den presskonferensen knöt det sig i magen.

Birger Schlaug F.d. språkrör för MP

44

Gomorron... idag planeras regeringskris. Nog är det svårt att vara imponerad av hur politik drivs. Skrota p 44 i januariövereskommelsen, svårare än så är det inte.  Att C så till den milda grad vill öppna upp för marknadshyror är befängt. Och avslöjande. 

Kvack.

Hitta en ledande politiker
som vill ha en valrörelse mitt på sommaren... Att ens akut förbereda en extra. För det ordinarie sabbar ju nästa sommar.

Borgarna har sina badtunnor, socialisterna sina tillkämpade semesterdagar, miljöpartisterna alla fina grodor att umgås med.

Det talar för sommarfrid. Skulle det bli extraval kommer alla partiledare och rör att svära några ramsor på sina kammare. Och undra hur i h-e det kunde fladdra iväg... Kvack!

Stolt? Över släkt med en amiral?

Amiralen står framför mig. Vi är släkt på långt håll och jag känner just i denna stund att jag är lite stolt över vårt släktskap.

Många känner värme över att stå här framför Amiralen, tystnaden är fylld av något som mest liknar vördnad. Jag är en av beundrarna. Och många andra är beroende av denna dekorerade varelse. Inte dekorationer av den, i jämförelse simpla, sort som Sveriges ÖB erhållit när han tilldelades den amerikanska militärmaktens Legion of Merit. Nej, något mycket finare, vackrare och mer vördnadsbjudande.

Amiralen befinner sig på Öland. I Halltorps hage, strax söder om Borgholm.

Amiralen är en ek. En jätteek, dekorerad av utgångshål från en av de mest sällsynta insekter som finns i Sverige. En skalbagge som går under namnet större ekbock – eller mer vetenskapligt: Cerambyx cerdo.

Ekbockens liv är hårt. Larverna lever djupt inne i urgamla ekar. De tar sig sakta – grävande och tuggande – fram i den hårda ekstammen. Efter fem hårda år förpuppas de när hösten kommer. Och sedan, när det blir försommar, tuggar den fullvuxna ekoxen sig ut genom ekveden, klättrar ut på den av århundraden perforerade stammen, ser sig om, betraktar omgivningen, tar sats och flyger, euforiskt tycks det, i Halltorps hage under några veckor i jakt på partner.

Amiralen står där, vacker, gammal, vördnadsbjudande. Och vi är släkt. Amiralen, ekoxen och jag. Vi delar samma urmoder, är del av samma väv som utgör själva livet. När den känslan kommer över mig tycks mig den politiska debatten så småttig, så infam. Homo sapiens, den visa människan, namngiven av sig själv, känns i de ögonblicken ganska uppblåst.

Eken och vi har gemensamma förfäder och förmödrar. Vi är resultat av samma process. Det är så evolutionen förklaras. Jag är benägen att se den som lika helig som om den vore resultatet av en guds skapande enligt någon av alla skapelseberättelser som finns. Kanske är det där någonstans – i synen på evolutionen och människans del av densamma – som grunden för min syn på politik och ekonomi hämtas. Jag blir provocerad när politiker, ekonomer, ledarskribenter och allehanda debattledare pratar som om vår värld vore skild från naturen, som om vi kan kompromissa med naturlagar, som om vi kan bortse från det mest elementära av allt: vi som lever på den här lilla vänliga planeten är del av samma väv och vårt handlingsutrymme är begränsat. Vi kan samla varenda förhandlingsdelegation som finns men bör likt förbannat inte försöka förhandla med de planetära processer som gjort just vårt lilla klot i universum beboeligt för kolbaserade varelser som oss.

Vi kan skapa ekonomiska teorier, uppfinna finansiella instrument och låta bonden få en fru i teve hur mycket vi vill, men fattar vi inte att allt detta förutsätter respekt, varsamhet och ödmjukhet inför grundförutsättningarna för livet på vårt hem i universum så borde vi åtminstone inte kalla oss homo sapiens. Därmed inte sagt att bonden inte skall få en fru eller man i teve om hen så önskar.

Naturen är inte bara vacker, smärtsam och ibland obegriplig – vi människor är också del av den. Vi ser oss gärna själva som härskare. Men kanske är det snarare bakterierna som är planetens härskare. Var och en av oss går omkring med ett par kilo bakterier som, så länge de har någon vinning av det, låter oss leva och ställa till det på den planet som är deras lika mycket som vår. De fanns här före oss. Det var först för 1,5 miljarder år sedan som mer komplicerade organismer – med cellkärna och allehanda specialiserade ”cellorgan” – uppstod. Och så fortsatte den. Evolutionen. Den fantastiska. Människan, denna sentida varelse, har känt behov av att framställa evolutionen som en process vars syfte varit att nå fram till just människan som skapelsens krona, som om inte arterna på vägen dit hade lika stort eller lika litet syfte.

Bakterierna är fler än oss, men vi är fler än ekarna. Vi tar utrymme, allt mer utrymme. Inte i första hand för våra behov, utan för våra begär. Vi utgör en art som har begär långt utöver våra behov, och har därmed blivit planetens värsta fiende. Vi gör det som kristendomens gud påstås begära av oss: vi uppfyller Jorden. När jag föddes var vi 2,4 miljarder människor. När jag dör, om jag får samla så många årsringar som är genomsnittligt i Sverige, är vi 8,5 miljarder. Än fler lär det bli. Det innebär att det ekologiska utrymme som varje människa kan göra anspråk på utan att förgöra livsbetingelser för andra människor – och andra arter – minskar för varje år som går. Trots det väljer vi att leva så att de ekologiska fotavtrycken från var och en av oss istället ökar.

Amiralen sköter sig, ur ett hållbarhetsperspektiv, bättre än oss. Den står där den står, med sin skrovliga och perforerade stam. Det är fint att vara släkt med den. Den bär inte bara sin historia, den bär vår historia."

Ovanstående är ett utdrag ur min senaste bok, från kapitlet Homo Sapiens - är det verkligen vi?

Har du kommit ändå hit erbjuds du köpa boken signerad till det pris BOKUS tar (249 inkl frakt) - men beställning måste då ske via provoka@telia.com

Majoriteten i riksdagen mot - men riksdagen röstar för...?

Jaha. Vänsterpartiet har satt ultimatum i frågan om "marknadshyror". Om det kan en tycka vad som helst, beroende på vilket perspektiv en har. Men argumentationen är dock tydlig: 

• Fastighetsägarna har inte fått igenom sina krav i förhandlingar med hyresgästföreningen. 
• Då har ägarna gått till politiken via Centerpartiet för att via politiken avskaffa hyresgästerna som förhandlingspart. 
• Det är som om Svenskt Näringsliv inte får igenom sina krav i förhandlingar med facken och därför går till regeringen för att få den att avskaffa facken som förhandlingspart.  

Förslaget från regeringen (som Centerpartiet tvingat fram) är att "fri hyressättning" skall gälla nyproducerade lägenheter. Det vill säga ett litet antal av alla hyreslägenheter som finns. 

Men år efter år blir det fler, långsiktigt blir det väldigt många. Och den nya prissättningen kommer att påverka även gamla lägenheter på sikt. Så säger Vänsterpartiet.

Jo, så är det ju. 

Samtidigt kan sägas att förslaget som utredningen gett har en rad detaljer som gör att vad som helst inte kan beslutas av fastighetsägarna. I vart fall på pappret. Vad praxis skulle komma att bli är dock oklart. 

Retoriskt kommer regeringen att säga att det inte handlar om "marknadshyror" utan om "fri hyressättning". Fastighetsägaren - med jurister och stora muskler - skall "förhandla" med varje enskild hyresgäst. Goliat mot David, kan tyckas. Särskilt i ett läge där det är brist på bostäder. Vad kan en enskild hyresgäst sätta emot?

Vänsterpartiet har satt ner foten. Direkt på ömma tår som tillhör Stefan Löfven. 

Tanken är att stödja en misstroendeförklaring - och därmed avsätta Stefan Löfven - som något annat parti lägger. Vänsterns mandat räcker inte. Det blev SD som fixade misstroendeförklaringen. 

Det är pillrigt för alla parter. 

Pillrigast i argumentationen blir det nog för bostadsministern. Det vill säga Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Varken hon eller Löfven gillar marknadshyror. I själva verket finns en majoritet i riksdagen - om alla ledamöter får rösta - mot marknadshyror. V, S, MP, SD. En osalig blandning kan tyckas. Demokrati och parlamentarism har också sina sidor...

Således: trots att såväl bostadsministern som hela regeringen och majoriteten i riksdagen är emot ett systemskifte för att införa marknadshyror kan första steget tas genom "utpressning" från Centerpartiet på temat: "vi har stött Löfven som statsminister eftersom vi gjorde en överenskommelse om bland annat fri hyressättning på nyproducerad lägenheter". 

Det var makt till SD som gjorde att C valde att stötta Löfven som statsminister. Nu har man genom att hålla fast vid sitt krav på "fri hyressättning" gett SD makten. Pillrigt är det.

SD är emot marknadshyror men tillsätter gärna Ulf Kristersson som statsminister som vill inför sådana. Som sagt: pillrigt är det. Och många piruetter blir det. För många partier. 

Själv bor jag i en kåk på landet. Där vare sig Fastighetsägarna eller Hyresgästföreningen kan lägga sig i. Det känns riktigt bra. Men även som ägare av kåk måste jag tillstå att mycket är orättvist för boende i hyresrätter redan idag. Och inte lär det bli det mer rättfärdigt. 

Bilden? Malmvägen i Sollentuna Centrum. Bodde där innan jag blev del av Gröna Vågen och flyttade till vischan.

 

Marknadshyror, hyresgästförening, misstroendeförklaring... Det sistnämnda - misstroendeförklaring - borde drabba hela bostadspolitiken...

Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument. Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo. I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm.

Svenska Dagbladet (obundet moderat) lyckas på näringslivssidorna sammanfatta läget: »Staden är raka motsatsen till Stockholm. Bostadsköerna är korta, hyrorna låga och förortsproblemen få. Allt började med en satsning för 100 år sedan – och nu har allmännyttan fått ett nytt uppsving. Dagens Nyheter (obundet liberal) hade dessförinnan meddelat att Wiens bostadspolitik bygger på »en 100-årig tradition av det som brukar kallas socialt byggande«. Idén till reportagen lär man fått – kanske med viss generad uppsyn – från ETC (obundet rödgrön) vars reportage handlade om att inte en enda bostad i allmännyttan har sålts ut i Wien.

Allmännytta. Ett vackert ord. Nytta för allmänheten. Allmänheten betyder – om man nu dristar sig att, efter allt som hänt, lita till Svenska Akademien och dess ordböcker – »alla medborgare i ett samhälle«. Ett ord som verkligen borde kännas varmt i hjärtat för alla som identifierar sig som gröna, socialliberaler, socialister och till och med konservativa. Egentligen. Om de bara rensar ut de marknadsliberala, nyliberala tankefigurer som i mer eller mindre stor omfattning nästlat sig in i hjärnans mest primitiva områden varifrån de idkar krigföring mot sans och måtta. Att hyrorna i Wien är så låga som hälften av vad som gäller i Stockholm beror såväl på offentlig subventionering som att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i nytt bostadsbyggande.

I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut. På samma sätt som det med emfas hävdas att inga friskolor skulle finnas om inte ägarna fick ta ut vinsten istället för att återinvestera. Den svenska debatten vad gäller människors drivkrafter pågår som om världen i övrigt inte finns.

Hur som helst: Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder. Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder.

 

Subventionerna kostar förstås. Hela 0,9 procent av BNP. Låter det förfärande mycket? Betänk då att det är en lägre kostnad än vad majoriteten av länderna i EU har för sina bostadspolitiska system och att Konjunkturinstitutet prognostiserat att de svenska ränteavdragen kommer att kosta staten över 60 miljarder kronor om två mandatperioder. I Wien går subventionen till de många, i Stockholm mest till de välbemedlade.

Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte skall se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt. Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt.

Men kötiden då? Tja i detta konservativt-socialistiskt-socialliberala system står man i kö cirkus två år. I Wien alltså, som inte är vilken småstad som helst. Stan växer så det knakar, skriver SvD och konstaterar lite uppgivet att staden rankas som världens mest attraktiva storstad då det gäller livskvalitet. Om det kan jag i och för sig ha synpunkter. Men intressant är det. Inte minst för den som bedövats av den svenska debatten med sin marknadsliberala förnumstighet.

Wiens planeringschef meddelar: »Boende är en mänsklig rättighet. Det är inget som ska vara föremål för spekulation«. Det finns således alternativ till den enorma privatiseringsvåg som gått över städer som Stockholm, Peking och Moskva. Borde vi inte ta det som intäkt för en fundering kring det här med bostadspolitik – som med regeringsuppgörelsen efter valet 2018 blev än mer marknadsfundamentalistisk och därmed än mer lik bostadspolitiken i Moskva och Peking.

Det har gått så långt att det blivit vanligare att tala om »bostadskarriär« än om »här känner jag mig hemma«. Det är illa, förbannat illa, för vi ramlar in i ett marknadsekonomiskt grundat tänkande där begreppet »karriär« nästlat sig in som ett sorts huvudnummer i något så basalt som boendet. Det är inte en mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin bostad, det är en mänsklig rätt att ha tillgång till en sådan. Kalla det medborgarideal snarare än marknadsideal eller socialism. 

Medborgarideal har – det är i vart fall min övertygelse – störst möjlighet att växa till normalitet i en blandekonomi. Riktigt bra kan det bli i en socialekologisk blandekonomi där vi människor faktiskt – av själva systemet – betraktas som biologiska, sociala och kulturella varelser. Inte i första hand som ekonomiska varelser som skall vara till nytta för systemet och därför skall ägna oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp.

Ovan har jag helt enkelt citerat ur min senaste bok, från kapitlet Medborgarperspektiv där sådant som boende, skola, vård och rättssystem behandlas. 

Har du kommit ändå hit erbjuds du köpa boken signerad till det pris BOKUS tar (249 inkl frakt) - men beställning måste då ske via provoka@telia.com

Ack... apropå gårdagens blogginlägg

Igår handlade det om föreställningar. Inte kultur eller idrott eller så. Utan om föreställningar vi har om världen. Besluten blir inte alltid bra om de grundas på föreställningar snarare än kunskap. 

Föreställningar, som satt sig eftersom de upprepats i årtionden, kan vara av stor betydelse såväl som av pittoresk betydelse. Ewa Stenberg skriver idag i DN angående Vänsterpartiet, regeringen och misstroendeförklaring: "Det drar ihop sig till ett chickenrace, som i amerikanska filmer där två bilar kör mot ett stup i tävlan om vem som törs kasta sig ur eller tvärbromsa närmast avgrunden."

Problemet, som för övrigt också Svenska Akademien - det är där Ewa Stenberg hämtar begreppet - borde uppmärksamma, är att det heter chicken run. Inte race. Den fege fegar ur. Här finns scenen som skapade begreppet: 

Föreställningar

Zagrosbergen. Iran. Där har hittats 32 getter. Som levde där för mer än 10 000 år sedan. De skall ha varit tama. Vilket tyder på att jordbrukets vagga låg just där. Vilket är ny kunskap. Vilket stärker en av mina påståenden, nämligen: "Det finns nästan inga sanningar... men det finns kunskap. Det som var kunskap igår är föreställningar idag."

Kunskap är nästan aldrig stabil.  I vetenskapens kärna ingår att utveckla och ifrågasätta den rådande kunskapen och kanske visa att den snarare består i just föreställningar. Desto hårdare starka intressenter - av giriga, prestigemässiga eller ideologiska skäl - håller fast vid rådande föreställningar, desto mer liknar den religion. 

Mycket i den politiska debatten liknar religiösa föreställningar: Arbetslinje, tron på evig tillväxt och det fundamentalistiska marknadsperspektivet som låtit medborgarna bli kunder.

Finare kan det inte bli

Det finns recensioner och recensioner. De här får mig inte bara att rodna utan att bli extra varm i hjärtat:

"Birger Schlaug skriver att Elin Wägners bok Väckarklocka förändrade hans liv. Nu har han  själv skrivit en bok som kan förändra liv."  Göran Hådén

"Elin Wägner var en gång långt före sin tid liksom Birger Schlaug är det i dag." Lindelöf.Nu. 

Tur som Alexander Lukas krävs

 Nja, just den delen behöver inte vara del av bara konspirationteoriernas värld. Att högrisklaboratorier kan läcka är allt annat än konstigt, ju fler sådana ju större risk för misstag, slarv eller tekniska tabbar. Som jag skriver i min senaste bok - skrevs före coronatiden - krävs enorm tur om inte sådana sker. Tur av modell Alexander Lukas...

 

Vår historia

Sommarläsning!

 Billigast just nu, direkt från förlaget HÄR.

Inte lätt... eller också är det lätt... även partier förändras ju

 "Jag lyssnade på den utrikes- och försvarspolitiska debatten häromveckan. Den som pågick i riksdagen. Det var sorgligt. Svårast hade onekligen Miljöpartiets representant, som fått sig tilldelat uppdraget att försvara regeringens politik – med ständigt ökande samarbete med Nato, allt fler och större övningar med USA, ökande vapenexport och nu som grädde på moset EU:s nya idé om att kunna kränga vapen också till krigförande länder.

Jag vet inte vad MP:s ledamot i debatten personligen anser, om hen led när Moderaternas talesperson förkunnade: ”Fru talman! Jag tycker faktiskt att man i Miljöpartiet är lite buskablyg”. Och så räknade han upp allt som MP gått med på … och avslutade med: ”Fru talman! Jag har inget emot detta, men hur motiverar ett parti sprunget ur fredsrörelsen att Sverige direkt eller indirekt via EU ska kunna förse stridande länder med vapen?”

Liberalen gjorde denna relevanta kommentar: ”Min fråga till ledamoten Hansén (MP) handlar om att den försvarsminister som hon stöder är den försvarsminister som har ingått flest nya avtal med Nato-länder någonsin.”

Läs hela krönikan här, nog kan väl den vara värd tre minuter...

Telia, hala som ålar slingar de sig...

 Kära Telia.

Du är allt en riktig skojare du. Lite som en hal ål, svår att fånga, du slingrar dig. Och känns ibland som en irländsk asfaltläggare. Vill ha betalat för ogjort arbete.

Sedan 2016, när kopparledningen försvann och mobilt bredband installerades, har det allt som oftast sett ut som på bilderna. De utlovade 10Mbit har aldrig levererats.

Så såg det ut efter "åtgärder vid masten"... 

Så ser det ut idag... 15% av det som Telia säger sig levererar...

Efter otaliga samtal med supporten har jag gång på gång mött olika människor (med förnamn) som vill att jag ska uppdatera, fabriksinställa modem/router etc etc trots att allt det är gjort gång på gång. På uppmaning av en radda olika förnamn. 

Nu senast lovade du, kära Telia, att ni förra veckan skulle se över masten och sedan återkoppla till mig för att meddela. Så har givetvis inte skett, du är ju som en slingrande ål, hal. Eller som ett evigt kretslopp.

Ansvar? Nej, inte ett dyft. Du, kära Telia, är en riktig skojare. Nu har du berättat att du ska höja månadsavgiften med en hundring för vi ska få 30Mbit! Tänk, jag vore så tacksam om jag fick de där 10 du utlovat.

Eller åtminstone 5. Det skulle nog innebär att min hustru kan jobba hemma, nu måste hon åka 9 mil t/r till jobbet för att sitta vid datorn där, hon har många digitala möten.

Själv har jag fått ställa in digitala föreläsningar. SVT och SR har fått avbryta intervjuer och hör numer inte av sig eftersom det inte fungerar med uppkopplingen. 

Fotbollsmatcher? Tja, dom blir långa, precis som långfilmer också blir. Och du, kära Telia, uppträder likt förbannat som en hal ål.

Ålar är utrotningshotade. Tyvärr gäller det de där riktiga ålarna, inte de som uppträder som ålar.

Borde ni skämmas? Bli lite generade? Ni har haft snart fem år på er.

Hör gärna av er, skicka hit en tekniker, vi bor högt, öppet, inga hinder i vägen, ni har satt upp antenn (visserligen ohyggligt slarvigt och gudarna vet om ni inte riktat den mot fel mast för ni hade ju så in i h-e bråttom).

Kära Telia, du förstår att det där med "kära" är ironi hoppas jag.

Vänligen,

Birger

PS! Så här var det för tre år sedan... läs och begrunda i en kommersiell tid då rutiner och förnamn styr... (från den 24 april 2018)

Telia och rutiner...

Jag vänder mitt ansikte mot kosmos och ropar desperat: För i helvete, ge oss Televerket tillbaka!

Televerket kunde vara surt, buttert och byråkratiskt. Men ringde man till lokalkontoret fick man tala med samma dam varje gång, och nog kom samma gubbe hem för att fixa om något blivit fel. Det kunde ta några dagar, eller veckor om man skulle sätta in en ny telefon. Men det var trots allt redigt.

Nu har jag drabbats av Framtidens nät. Det är så Telia kallar det mobila system som skall fungera när man rivit kopparledningen på landsbygden. Det är ett bra namn, “Framtidens nät”. Det kan nog fungera i framtiden. Men inte nu.

Vi som blev frustrerade över Televerket hade förvisso skäl för det. Men i jämförelse med det moderna, kommersiella Telia - det gäller förstås också de andra “spelarna” i branschen - var man ett under av redighet. Dom ser sig inte som till för medborgarna, dom ser sig som spelare.

Låt mig berätta hur marknadsaktören fungerar. 

Framtidens nät är mobilt och kräver router som på landsbygd emellanåt kopplas till en antenn på huset eftersom täckningen är usel. Denna installerades efter en tidsspann som får en sengångare att framstå som rena rama sprintern. Man hade mer bråttom att koppla ur kopparledningen. Man är ju spelare med mer intresse för vinst än för medborgare. 

Efter en tid visar det sig att routern har problem, så efter många - väldigt många - telefonsamtal kommer en vänlig själ fram till att den måste bytas ut. Så man skickar en ny router.

Och då börjar livet ta sig nya former. Jag ringer supporten. 

Jag finner mig själv stående i ett träsk och tar gång på gång avstamp för att förklara för ständigt nya och vänliga damer och herrar som heter allt från Sanna och Linn till Robert och Manne, som talar allt från godmodig norrländska till svårtydd skånska, som kanske är förlagda i Stockholm eller Umeå eller Bombay eller var det nu kan vara. Jag förklarar att det inte går att sätta in antennsladden i den nya routern.

Det är detta faktum - att antennkontakten inte passar i routerns fäste för antennkontakt - som nu tar oanade former i verbalt vansinne, ihärdigt värnande av rutiner och en spelares alla sjukdomssymtom...

Jodå, säger Sanna och Linn, Robert och Manne och några till som man valsar runt hos i en evig helvetesdans. Det är samma sorts kontakt i den nya routern som i den gamla, så det är bara att sätta in den så fungerar det. Jag förklarar att så inte är fallet. Jodå, säger de allihopa. Allt är vänligt, men slemmigt, alla nya figurer på supporten säger att de skall fixa problemet, men ingen fixar det, man snurrar runt och ingen tar ansvar för någonting. Jag kan skicka ett foto av kontakterna, men det tycks vara mot rutinerna att ta emot foton på antennkontakter.

Det handlar alltså om något så simpelt som en antennsladd som skall sättas in i den nya routern. Den satt ju så fint i den gamla. Men funkar inte till den nya routern. Jodå, säger Sanna, Linn, Robert och Manne och några till med förnamn. Nej, säger ja. Kontakten på antennsladden är för stor och har fel form för den nya. Nejdå, säger alla förnamnen. Det är samma anslutning på den nya routern som på den gamla, envisas alla förnamn.

Så håller det på flera dagar. En del låter mig vänta medan de talar med tekniker, det tar sin tid och sedan återkommer de och säger att teknikerna säger att det bara är att trycka in antennen. Jag försöker få någon enda jävel att begripa att det inte går. Jodå, säger alla förnamnen och nu börjar de låta som om de är övertygade om att jag är dum i huvudet. För hur svårt kan det vara att trycka in en antennsladd i en router?

Så, till min stora glädje meddelar plötsligt en ny man på supporten - en man med efternamn - att man ska skicka en tekniker. En sådan skall ta kontakt redan nästa dag för att vi skall komma överens om en tid när hen kan komma och trycka in antennjäveln i den nya routern… Kan ni inte bara skicka en ny hane som jag kan sätta på antennsladden, försöker jag. Det är emot rutinerna, får jag höra.

Ingen tekniker ringer, efter ett antal dagar ringer jag supporten igen och undrar varför ingen hört av sig. Men först måste jag för sjunde gången berätta hela min lidandes historia för ett nytt förnamn. Detta förnamn förklarar sedan att ärendet backat. 

Man har, utan att meddela mig, beslutat att inte skicka en tekniker ty rutinen är att sådant att en kundjävel skall klara själv att trycka in en antennsladd i en router. 

Men kan ni inte bara skicka en ny kontakt till antennsladden så byter jag ut den gamla som inte funkar, säger jag. Det är ju som en vanlig gammal mossig teveantennkontakt, inget märkvärdigt. Det är emot rutinerna, får jag höra. Ännu en gång. Vi gör inte så. Och jag får åter höra att det är identiska kontakter på den gamla och den nya routern. Nu börjar jag bli förbannad, vilket drabbar det stackars förnamnet av kött och blod som sitter i supporten.

Jag tar det en gång till: Antennsladden avslutas med en kontakt som är sexkantig, den gick att trycka in i den gamla routern men inte i den nya eftersom det på den skall skruvas in en rund kontakt. Så är det inte, får jag veta. Jamen, jag sitter ju med såväl antennsladden som den gamla och den nya routern framför mig, jag tittar på dem just nu, och jag ser ju för fan hur det ser ut. Våra rutiner säger att det är identiska kontakter, säger rösten från Stockholm, Umeå, Bombay eller möjligen helvetets förgård.

Så håller det på vecka ut och vecka in… Jag ringer i hopp om att någon av alla de förnamn jag får tag i skall begripa. Till slut händer det. Ett förnamn som också presenterar sig med ett efternamn säger att det kanske är olika kontakter… att den nya vita fina routern kanske har en annan lösning än den gamla... Jag tror jag är i himlen efter att ha vandrat runt i det stora kommersiella bolagets helvetesringar i två veckor. Produktionsfel kanske, eller något annat, säger mannen med efternamn. Säger du det, säger jag.

Det är just då jag riktar mitt ansikte mot himlen och desperat ber någon okänd makt i kosmos att ge oss Televerket tillbaka. Gammalt, mossigt, byråkratiskt men fan så mycket bättre än nya, moderna och slemmiga kommersiella bolag där man möts av aldrig så trevliga Sannor, Lindor och Robertar som säkert gör sitt bästa men som fastnat i en byråkrati de också. Rutinerna är sådana.

Telia tar ju bra betalt om man köper någon tjänst av dem, hur mycket betalar de när kunden tvingas sitta timme efter timme och berätta samma sak gång på gång för ständigt nya förnamn som har sina rutiner och anser att de talar med en idiot som inte kan koppla in antenn i för den avsett kontakt?

Den ärans man som frälste mig från ondo, och som hade ett efternamn, skall nu kontakta teknikerna… De har backat ärendet en gång förut, säger jag. Jag skriver att de skall kontakta dig, säger mannen med efternamnet. Gör dom inte det blir jag förbannad, säger efternamnet. Då är vi två, säger jag.

Och tro det eller inte. Så småningom ringer en tekniker och berättar att de kommer två stycken för att hjälpa till med en antennkontakt… Två stycken alltså. Förmodligen för att de inte vågar skicka en till en idiot på landet som inte kan trycka in en antennsladd i ett hål. 

De två kommer. Tittar på antennsladden, dess kontakt, på den nya routern och säger: Den går ju inte in här.

Ni kan väl byta kontakt, säger jag. Sådana finns inte, säger teknikerna. Vi måste byta hela antennen, dra nya sladdar och borra upp hålet i väggen. Det gör man, en ful svart sladd spikar man fast på väggen, den gamla var vit eftersom den då lite snyggt kunde följa en vit list på huset. Vi har bara antenn med svart sladd, säger teknikerna. Och ber att få låna en skiftnyckel.

Så kopplas den in. Tyvärr hade Telias Framtidens nät inte skickat ett nytt simkort som passade till den nya routern, de bad mig sätta in det större som satt i den gamla… Det går inte. Av naturliga skäl. Det finns inget utrymme för stora simkort. Jag började ana ett nytt helvete… 

Men. Det är fint att man inte lever i en krigszon eller i ett land där mat fattas. Man bor i ett land där marknaden och förnamnen tagit över och rutinerna är som de är, trots att det blir som det blir.

Telia lovar upp till 10Mbit. Nu ska de höja priset med en hundring per månad för att de lovar "upp till 30Mbit". För tillfället har vi följande uppkoppling, vilket motsvarar 8 procent av det vi betalar för. Jag anar att nya förnamn kommer att slingra sig som ålar och för trettiofjärde gången be mig gå igenom rutinen med återstart, fabriksinställning och allt det andra... Vem vet kanske skickar Telia ut tekniker en vacker dag. Kanske tre stycken för säkerhets skull. Vore jag inte en fridens man hade det säkert behövts. Jag har en stor tung skiftnyckel.

Rörig antologi, eller rörlig eller bara "antologi av tio f.d. språkrör i MP".

I en nyutkommen antologi skriver tio före detta språkrör om sin syn på politiken som bör komma efter coronapandemin. 

Själv skriver jag bland annat om vikten av självtillit istället för den sentida globaliserade kapitalismens dominans som leder till enfald, sårbarhet och icke-demokrati. Skriver också om hur marknadsperspektivet tillåtits tugga i sig medborgarperspektivet. Och om den bisarra idén om grön tillväxt. Glädjande nog hörde jag Gustav Fridolin, vid bokpresentationen, meddela att han nu också kommit till kritisk uppfattning i den frågan.

Mitt hjärta klappar extra hårt för Fiona Björlings kapitel. Det tar sats i en av mina absoluta favoritförfattare - Ngũgĩ wa Thiong'o. Boken avslutas med ett kapitel där partiets första kvinnliga språkrör, Ragnhild Pohanka, berättar.

Jag har tillgång till ett begränsat antal av denna antologi som du kan köpa tillsammans med min egen till rejält rabatterat pris (300 kr plus frakt - vilket blir 360 kr.)

 

Beställ via provoka@telia.com. 

Vill du bara köpa antologin finns den i nätbokhandeln för 209 kr.

Följande skriver i boken:

Fiona Björling, Gustav Fridolin, Eva Goës, Ralph Monö, Anders Nordin, Ragnhild Pohanka, Birger Schlaug, Eva Bovin samt redaktörerna Lotta Hedström och Per Gahrton.

Bra!

Sju av tio medborgare i Sverige motsätter sig att skattepengar går till vinstdrivande skolor. Men en majoritet i riksdagen anser att vinstuttag från skolor är klokt. 

Sverige är ensamt i världen om att tillåta detta. Ensamt. 

Nu håller det parti som hårdast försvarar skolbolag vars syfte är att dra ut pengar från verksamheten att åka ur riksdagen. Så bra. 

De så kallade Liberalerna är ett extremparti sett i en global jämförelse. Ett extremparti. 

Till och med på DN:s ledarsida har det gått upp ett ljus. Åtminstone hos en och annan.

 
Personligen anser jag att Liberalerna lika gärna kan hålla fast vid sin extremsynpunkt, åka ur riksdagen, läsa på vad socialliberalism är, byta partiledning och försöka börja på ny kula utanför riksdagen. 

Naggade i kanten

Sommarmorgon. Fågelsång. Mjuka, lite blommiga, dofter. Det skulle kännas burdust att dricka morgonkaffet i de vanliga muggarna. Gammaldags koppar känns bättre en morgon som denna.

 Aningen naggade i kanten. Generationer - med sina drömmar, sorger, leenden - har druckit sitt kaffe i dem. Hade de tid att sitta ner en ljum sommarmorgon och bara vara? Hur kändes koppen i arbetstyngd, mer än naggad, hand? 

I glaset? Tja, säg det...

Andra!

 

Så kom det andra spjutet

Rakt in i min arm

Jag kände det kalla sprutet

Som lycka – mjuk och varm.

 

Ha, lycka för vem din dumma skalle…!!?

Ropade en som vi, av barmhärtighet, kan kalla Kalle.

”Nu är du fått ett flytande chip i din arm

Och Bill Gates tankar sprids från huvud till din tarm!

Sen blir du tjänare åt en världsregering

som äter barn efter flambering!”

 

Ack, så har Qanon-rörelsen nåt ända hit till orten,

den sprids på nätet, den sabla lorten.

 

När sprutan blev mig bjuden

där jag satt på pallen

tänkte jag; bättre litet hål i huden

än ett stort i skallen.

För 30 år sedan...

Det är inte så ofta jag under en debatt önskat att jag vaknar upp från en ond dröm.

Men så var det i den märkliga två timmars EG-debatt (EU var EG då) som SVT anordnat den 4 juni 1991. 

Debattledare var Olle Stenholm och Eva Hamilton - den sistnämnda var snorkig redan före det att tevesändningen kommit igång. Jag skrev i en notering efter debatten: ”Hamilton var förskräcklig, illa påläst, snorkigt beteende, kunde inte dölja sympatier och antipatier.” 

Vi var ett femtontal debattörer i studion inklusive partiledare. Debattledarna inledde med frågan om spriten – därför bjöd man inte bara på vatten utan också öl och vin att släcka torrheten med under debattens gång. Vilket gladde Ian Wachtmeister, som tycktes gå igång på bara doften av alkohol. Det mest minnesvärda från den delen av debatten var när Eva Hamilton riktade sig till nykterhetsrörelsens representant genom att titta på honom och samtidigt ställa en fråga. Det pittoreska var att han var synskadad och knappast kunde ana att frågan var riktad till honom.

Efter spritfrågorna drogs säkerhetspolitik, livsmedelsfrågor, arbetsmarknad och miljö. I miljöavsnittet berättade Björn Gillberg och en av landets industrialister om EG:s förträfflighet när det gäller miljöfrågor - det blev aldrig debatt av det. Efteråt skrev jag: "Programledarna var så dåligt insatta i frågorna att man missade hela problembilden med EU: nämligen att enskilda länder inte ges rätten att gå före och ställa högre miljökrav på produkter och att själva strukturen leder till en extrem ökning av antalet transporter, och därmed utsläpp av koldioxid. Inget av detta kom fram. Jag försökte får ordet gång på gång. Möttes av ett hånflin från en av programledarna. Jag kokade inombords."

Att få ordet i denna tevedebatt var således nästan omöjligt, Hamilton visade med övertydlighet att hon i sak gillade Westerberg, var imponerad av Bildt, ville piffa upp debatten med den svepande Wachtmeister och kände sitt kvinnliga ansvar att släppa in Schyman i tid och otid. När programledarna sedan släppte in Thore Skogman för att sjunga några trudelutter, medan man delade ut svenska små pappersflaggor som vi skulle vifta med innan debatten fortsatte kände jag att jag ville resa mig och gå. Det var så in i helvete töntigt.

Där satt Bengt Westerberg och Ian Wachtmeister och viftade med sina flaggor, medan vi skulle sjunga med i några tramsiga rader. Herregud!

Jag ville sjunka genom jorden, skämdes för hela tillställningen. Tyvärr måste jag också erkänna att Eva Hamilton i mina noteringar från debatten fick namnet Snorkfröken. Och då ska ni veta att någon annan aldrig fått något elakt namn i dessa noteringar... Inför valet 1994 - när MP kom tillbaka till riksdagen - kände jag ingen det snorkiga och väldigt dåligt pålästa i partiledardebatten. Hon och KG Bergström bidrog förmodligen till att MP tog sig tillbaka, det gick nämligen mycket bra i den där utfrågningen då de två utfrågarna gjorde bort sig flera gånger.

Efter dessa år var det lite bättre, vi träffades några gånger i fiket hos SVT när jag jobbade som programledare i serien "En bok, en författare".