Läser i DN hur en krigsövning på Gotland beskrivs på följande sätt:
"Fienden i papp dansar i vinden när de genomborras av ammunition." Poesin kompletteras med uttalanden om att det minsann inte är alla som får skjuta kulspruta med havsutsikt.
Låt mig meddela DN-journalisten och andra som smittats av krigseuforin att det inte heller är alla förunnat att med havsutsikt få dansa i vinden när de genomborras av ammunition för att bli mat för det som brukar kallas likmaskar.
Om det inte låter lika poetiskt så kan jag också meddela att krig egentligen inte är poetiskt. Inte likmaskar heller.
Men, va fan … Nu ska vi tänka positivt, se det kuliga i tanken att låta genomborrade människor dansa sin dödsdans med havsutsikt. Kriget har banaliserats.
”Det är jäkligt kul att det är intensivt nu”, meddelar ung militär i DN, som om det finns glädje i att det pågår krig i Ukraina så det händer nåt även här.
Låt kropparna dansa när de genomborras av ammunition som tillverkas av företag som bidrar till våra pensioner. Åtminstone till oss som inte fått dansa i vinden med havsutsikt.
Jag är oändligt trött på krigsretoriken som maler ner varje uns av eftertanke.
Eftertanke är krigets största fiende.
(Ur Ett jävla tjat om fred)
