.png)
Sen hände nåt. Så kallad marknadsliberalism tuggade i sig allt mer av medborgarperspektivet, kortsiktighetens förbannelse gröpte ur idén om folkbildning och i ekonomismens tankesfär blev kultur ett icke lönsamt särintresse. Alltihopa applåderat av de med ideologisk besatthet och husrum i trakterna kring Timbros huvudkontor.
Det är där vi står idag och betraktar hur villkoren för folkhögskolor och bibliotek försämras, det är där vi står idag och betraktar hur allt från musikskola till Nationalmuseum krackelerar, det är där vi står idag och glor på en skola där pengar dräneras på ett sätt som inte tillåts ske i något annat land på denna planet, det är där vi står efter att naivt sålt ut lokaler och infrastruktur, det är där vi står och betraktar förödelsen... Ja, herregud!
Jag hör inte något raseri över sakernas tillstånd, jag hör en blandning av uppgivenhet och bisarr "anpassning till det politiskt möjliga". Och det ska sägas: Tidöpartierna har inte startat eländet men däremot tagit stafettpinnen och spurtar snabbt mot den avgrund där vett och sans är obefintligt. Och jag hör inte raseriet, jag hör inte någon nu ledande politiker som ens försöker få hjärtan att brinna för förändring, någon som försöker knyta ihop ett budskap som får människors hjärtan att brinna för förändring.
När jag skrev min senaste bok så ska jag erkänna att jag skrev med full lust, men också ett raseri över normaliseringen av det bisarra, det vettlösa, det naiva.
Efter en föreläsning i lördags kom en kvinna fram och undrade hur allt kunnat bli som det blivit. Hon gav själv svar: allt som beslutas sker i sina bubblor, det är för mycket stuprör och för lite hängrännor. Tja, så kan man se på det.
 |
| Bilden: Tavlan finns på Nationalmuseum, som just nu inte har råd att ha öppet vare sig måndagar eller tisdagar. Av Handrik Leys. Apropå att Naturhistoriska museet är stängt på grund av att taket håller på att rasa |
