Om att dra iväg från krig... om plånbok och partibok...

Krig. Soldater. Och de som inte vill delta. En gammal fråga i länder som anfaller eller blir anfallna. 

I en del stater riskerar den obstinata dödsstraff, till och med barn och släkt kan straffas. 

Sverige tog emot amerikanska desertörer under Vietnamkriget. Bland annat. Det diskuteras nu om Sverige inte borde ta emot de ryssar som vill lämna sitt land på grund av de inte vill ställa sig till förfogande för kriget och riskera att bli kanonmat.

Är inte allt annat hyckleri? Eller skickas spioner förklädda till desertörer till Sverige för att... ja, nåt. Och varför har ukrainare som flytt till Sverige så dåliga villkor?

Möjligen kan det vara uppseendeväckande att det, enligt Zelenskyj, finns män i Ukraina som kommit undan genom att inte bara fly utan att muta sig ur rullorna. 

Kanske handlar det om sympatisörer till Ryssland, kanske sådana som anser att det inte är värt riskera att dö för ett krig de inte förstår sig på, kanske sådana som anser att östra delarna, som de ändå inte har så mycket gemensamt med, väl kan bli egna stater "under ryskt beskydd". Kanske har de som mest rysktalande levt sin mesta tid i de östra delarna och någon gång upplevt sig bli diskriminerade av den ukrainska staten? Vad vet man om det som rör sig i människors huvuden?

Kanske är de bara rädda om sin familj. Eller helt enkelt inte anser att staten ska tvinga medborgare att döda andra. Eller också är de bara allmänt egoistiska - och har råd att köpa sig fria. Alla har inte råd. De som har råd har alltid haft flera vägar att ta sig ur, det gäller nog i de allra flesta länder. Fet plånbok. Eller rätt partibok.

Zelenskyj har länge påtalat att det finns korruption i landet. Att det finns officerare inom krigsmakten som låter sig mutas är förstås ett slag i ansiktet. Vad säger det? Jag vet inte. Att det bara är vanlig snikenhet, girighet och egoism? Att övertygelsen som besjälar Zelenskyj är dem främmande? Att de inte alls delar hans uppfattning om en "europeisering"? Att de "bara" vill göra sig en hacka på kriget för att sedan dra iväg och skapa en framtid i någon annat land? 

Frågan som uppstår, och som många av de som avskyr ordet "förhandling" avskyr, är hur länge det går att upprätthålla vilja till motstånd om barn, föräldrar, grannar, arbetskamrater i strid ström dör i kriget? Eller kommer hem som söndertrasade till både kropp och själ.

Frågan är kanske om tröttheten på allt detta snabbast kommer att slå igenom i Ryssland eller i Ukraina. För även ryssar dör ju som kanonmat. När siffrorna över döda och lemlästade dyker upp talas ofta dels om hur många civila och dels hur många soldater som dör.

Det är än så länge relativt få civila, desto fler soldater. Det är bara det att de som sorteras in i kolumnen för soldater alldeles nyss varit civila. Varav många tvingats in i uniform. Så i realiteten är det mest civila - påtvingade uniformer - som dör.

En del försöker slinka ur det system som kräver att de reduceras från civila till soldater. En del har råd att köpa sig fria. Gamla fina vanor i klassamhällen, oavsett om klasstillhörighet beror på partibok eller plånbok.

Vad kan vi lära av detta? En hel del. Eller ingenting. För vi vet det redan.

Hur ska det sluta? Hur många ska dö? Hur många ska få ben, armar eller underliv sönderskjutna? Är det föraktligt att vilja leva? Hur föraktligt i så fall? Mer föraktligt än att vägra döda? Tja, frågorna är många. Och besvaras allt efter kynne, avsikter, bakgrund, drömmar och... kanske något så fluffigt som moral.

Av de som har lämnat Ukraina har drygt 50 000 kommit till Sverige. Polen har tagit emot 1,6 miljoner och Turkiet drygt 95 000. Flest (2,8 miljoner inkl tvångsdeporterade) finns i Ryssland - i opinionsmätningar före kriget sa bara hälften att de önskade flytta till Ryssland.