Peter är pensionär och golflirare

 

Fotograf: Mats Knutsson, SVT. Här är Peter och jag föredettingar som bidar vår tid för att kommentera nåt...

Vi går mot äldre dagar... låter bättre än att citera Tom Lehrer som sjöng nåt om att vi går mot döden vart vi går.

Om jag bortser från att Peter ansåg att jag skulle lämna partiet - efter att kritiserat honom och Maria Wetterstrand när de i DN skrivit att MP var övertygat om att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för att "rädda miljön" - så är nog hans räddningskupp 2002 det jag mest förknippar med Peter. Samt den lätt för mig bisarra överraskningen när han drog med mig till Operakällaren och berättade att han spelade golf. 

Peter hade för övrigt varit en klippa under flera av de år jag var språkrör.

Så här var det med den där kuppen som var lika märklig som räddande...

Mindre än ett halvt år före valet 2002 håller Miljöpartiet sin kongress under galgen. Opinionssiffrorna sviktar, ligger på två procent, än en gång hotar utträde ur riksdagen. Och det är partiet självt - i form av partistyrelse och riksdagsgrupp - som snickrat kistan trots hårt arbete.

Att den inte kommer att spikas igen beror på en kupp iscensatt av just Peter.

Inför kongressen hade språkrören Lotta Hedström och Matz Hammarström meddelat att de ville avgå och partistyrelsen lagt förslag på att principen om två jämställda språkrör skall skrotas. (En fråga som är aktuell nu också, om jag förstått det rätt...).

För att ändra stadgarna krävdes - och krävs fortfarande - emellertid kvalificerad majoritet. Två tredjedelar av kongressen ledamöter måste således rösta för förslaget. Claes Roxbergh förordas till ensam reell partiledare. Partiet är i kris. Självtilliten ligger på nollstrecket, den ideologiska kompassen snurrar vilt.

När kongressombuden samlas i Sundsvall kan de på morgonen ta del av en sändning från Dagens Eko där Peter Eriksson meddelar att Claes Roxbergh drar sig tillbaka till förmån för... Peter Eriksson.

Många drar säkert en suck av lättnad. Claes Roxbergh hade många förtjänster, men som språkrör vore han något av en katastrof. Han meddelar att han dragit sig tillbaka för att kongressen lättare skall förmås rösta för att slopa idén med två jämställda språkrör - Peter uppfattas som populärare än Claes.

Skulle språkrören ersättas med en partiledare?
Till och med Per Gahrton ville nu slopa principen om två jämställda språkrör. Per, som mer än de flesta varit orsak till att partiet valt en annan modell än traditionella partier, och som skrivit en doktorsavhandling om hur makten korrumperar i riksdagen, hade alltså gett upp. Med den auktoritet Per hade, som grå eminens, var han den som skulle kunna få principen om två jämställda språkrör att falla.

Själv sitter jag vid radion och förundras över skådespelet och hur dåligt partiledningen känner sitt parti - suckande besserwisseraktigt något om att partiledningen borde åka ut i landet, träffa medlemmar, bo i deras hem, förstå hur de tänker. Jag tror inte partiledningen förstod den gröna själen som ännu var i allra högsta grad levande i partiet.

Kongressen gick - givetvis - emot partistyrelsens försök att ändra stadgarna. Kvalificerad majoritet var omöjlig att uppnå för denna ändring av stadgarna. Trots Per Gahrtons vädjanden i vilket ingick att Åsa Domeij tackat ja till att bli vice "partiledare". 

Men icke. Två jämställda språkrören skulle bli kvar.

Vilket till och med tyckare i medierna applåderade - trots att de flesta mer eller mindre hånat modellen när den infördes.

Mycket hade övergivits sedan starten, partistyrelse hade införts, regeln om att maktkoncentration skulle minimeras genom att språkrör inte fick sitt i riksdagen hade tagits bort. Den stenhårda kvoteringsregeln, som gjort att partiet inte kunnat ställa upp i flera kommunval de första valrörelsen, hade luckrades upp på lokal och regional nivå. Liksom det absolut stoppet för mångsyssleri. 

Men två jämställda språkrör - en kvinna och en man - behölls.

Valberedningens förslag på manligt rör för denna situation var Carl Schlyter. Schlyter var stark motståndare till partiledarfunktionen och ställde bara upp om den gamla modellen skulle vara kvar. Nu ställdes han mot Peter Eriksson, trots att denne egentligen ställt upp för att kongressen lättare skulle acceptera införande av en reell partiledare... Peter Eriksson vann valet.

Åsa Domeij ställde inte upp som språkrör, hennes ja hade bara omfattat att bli vice under Claes Roxbergh.  Istället blev Maria Wetterstrand val till kvinnligt rör.

För många var Maria Wetterstrand en okänd figur. Inte minst för journalister var hon en främmande fågel. För oss som kände partiet väl var hon snarare den givna efterträdaren.

Redan när hon var drygt 20 år hade hon varit ordförande på MP-kongresser - jag hade förresten inlett ett språkrörstal 1994 med att tjejen som var ordförande skulle komma att sluta som statsråd eller som riksdagens talman. Jag hade fel. Men hon blev språkrör med svindlande höga siffror i de mätningar som mätte förtroende.

Marias styrka var - det hade jag högst påtagligt märkt då vi gjort offentliga framträdanden tillsammans då hon var språkrör för Grön Ungdom - den starka integriteten, oförmågan att göra sig till och hennes ibland buttra uppriktighet... Hon smörade inte. Kunde var karsk och bitsk - men snar till ett leende och ett garv.

Peter och Maria blev således nya språkrör.

Peter blev så småningom dessutom statsråd. Och är nu pensionär som i DN berättar att han gärna spelar golf men inte skulle tacka ja till att återbördas som språkrör. Vi blir alla före detta, vilket inte är någon dum tillvaro. 

Hur som helst: jag är övertygad om att utan Peters kupp på den där kongressen hade partiet åkt ur riksdagen ett halvår senare. Så grattis unge man! Och tack för tiden då samarbetet var gott och livgivande.

På bilden - som vore det på väggen - finns min senaste bok och Peters fina bok om spårning. Också den har jag haft glädje av. Även om alla spår jämförs med en snusdosa på alla bilder. Eller kanske just därför.