.png)
Panik. Vad kan annars motivera förslaget, inför årets MP-kongress, om att avveckla idén om två språkrör för att bli som de andra partierna också i den frågan... med en partiledare. Som om det varit bättre för Miljöpartiet om Per Bolund varit partiledare.
De som driver frågan är Grön Ungdom och Gröna Studenter - som väl är de som står längst ifrån den argumentering som ledde fram till att det gröna partiet beslöt att, liksom många andra gröna partier, ha två språkrör. För de som är uppväxta i den nyliberala eran där byggande av personliga varumärken, byggda på ego, kan förstås idén om språkrör kännas märkligt.
Den ideologiska markeringen - dela på jobben, kritik av det vi kallade partiledardiktatur, möjlighet för språkrör att ha kvar något av livet utanför politiken, fokusering på politikens innehåll inte på förpackningen av respekt för väljare - betyder inte särskilt mycket för de interna kritikerna. Som om partiet haft högre opinionssiffror om Per Bolund varit partiledare. Som om strategi, retorik, ideologisk otydlighet och sätt att uttrycka sig inte utgjorde grunden för låga opinionssiffror.
Nu är paniken inte ny. Redan 2002 ville partiledningen att språkrören skulle ersättas med en frontfigur. Så här var det:
Mindre än ett halvt år före valet
2002 håller Miljöpartiet sin kongress under galgen. Opinionssiffrorna
sviktar. Än en gång - partiet åkte ur riksdagen efter en mandatperiod för att sedan komma tillbaka igen 1994 - hotar utträde ur riksdagen.
Inför kongressen hade partistyrelsen
lagt förslag på att principen om två jämställda språkrör skulle skrotas.
För att ändra stadgarna krävs emellertid kvalificerad majoritet - två
tredjedelar av kongressen ledamöter måste således rösta för förslaget.
Claes Roxbergh förordades till ensam reell partiledare. Partiet var i kris. Självtilliten låg på nollstrecket, den ideologiska kompassen
snurrade vilt.
När kongressombuden samlades i Sundsvall kunde de på
morgonen ta del av en sändning från Dagens Eko där Peter Eriksson
meddelade att Claes Roxbergh drog sig tillbaka till förmån för... Peter
Eriksson.
Själv trodde jag att det var ett skämt när jag fick det berättat. Så går det bara inte till. Inte i ett seriöst parti. Än mindre i ett parti som mer än något annat pläderar
för interndemokrati och deltagande demokrati.
Här hade
partiets lokala organisationer diskuterat och beslutat hur man skulle
rösta i demokratiskt delaktig ordning - och så kommer kongressombuden
till kongressorten och får veta att valberedningens man hoppat av, och
att en helt ny man poppat upp för att bli ledare i partiet. Och att de
två själva kuckelurat om detta som om partiet vore deras eget företag.
Kongressens
ledamöter fick också veta att Peter Eriksson, till skillnad från Claes
Roxbergh, lovat ställa upp även om kongressen skulle gå emot partiledningen
och behålla två jämställda språkrör.
Claes Roxbergh meddelade att han dragit sig tillbaka för att
kongressen lättare skall förmås rösta för att slopa idén med två
jämställda språkrör - Peter uppfattades som populärare än Claes.
Till och med Per Gahrton ville nu
slopa principen om två jämställda språkrör. Kongressen gick - givetvis - emot partistyrelsens försök att ändra stadgarna.
Kvalificerad majoritet var omöjlig att uppnå för denna ändring av
stadgarna. Trots Per Gahrtons vädjanden. Två jämställda språkrören blev kvar.
Vilket till och med tyckare i medierna
applåderade - trots att de flesta mer eller mindre hånat modellen när
den infördes. Två jämställda
språkrör - en kvinna och en man - behölls. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes till språkrör.
Och nu är det dags igen: Det saknas djup ideologisk debatt inom Miljöpartiet sedan många år tillbaka - vilket lett till att politiken inte håller ihop, retoriken inte förmedlar en helhet och hanteringen av sakfrågor ibland varit totalt lealöst, som när partiets ledning plötsligt älskade vinstuttag ur skola... för att flera år senare be om ursäkt för detta. När språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand påstod att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för miljön och förlöjligade sådant som sänkt arbetstid hade man hamnat helt ideologiskt vilse. Men krattat manegen för att bli regeringsfähigt under en socialdemokratisk statsminister.
Och nu är det således dags för språkrörsdebatt... i en tid när politikens innehåll borde vara i centrum på den kongress som väntar och som ger utrymme för att synas i medier. Här ett inslag i Ekot om denna fråga.
