.png)
Så det är bekymmersamt det där med att dö, det ställs till så mycket. Efterlevande kan få en massa strul, annat var det när den efterlevande kunde gå ner till den lokala banken och berätta vad som hänt, lämna in ett papper på saken, fått ett artigt "beklagande" till svar och sedan tillgång till det som lagen föreskriver utan bollande mellan instanser och automatiskt meddelande om köplats 47.
Och sen ska det fixas med allt det digitala, alla hemska koder till allt mellan himmel och jord... Och sen begravningsbestyr på det. Vita kuvertet kändes gammalt, inte ville den frånfällde väl ha det så där...? Och sen alla mer eller mindre ärligt menade beklaganden hitan och ditan.
Det enklast vore nog om man överlevde till världen går under. Vilket kan ske när sjutton som helst, efter att en missil landat fel eller en beklaglig miss av en stackars AI.
Med detta glada budskap som botten är det dags för morgonens kaffe, nybakat bröd med en tunn skiva Västerbottenost och hemgjord marmelad. Och insikt om att man är som en myra i kosmos. Som fått glädjen av att ha blivit född. Vi som dessutom levt i en historisk parentes av fred och välstånd har banne mig inte så mycket att gnöla över. Trots allt.
Lite kunskap om historien räcker för att begripa att vi haft en enorm tur. I det läget känns det minst sagt fånigt när en person i en stor tidning beklagade sig över att det blivit så ont om pengar att leva för... trots att hen, som frisk och arbetsförmögen, har råd med städhjälp hemma...
För att inte tala om gnället om att behöva dra ner temperaturen hemma så pass att vanan att gå barfota måste överges... För i helvete, medborgare, skärp er! Använd sockor. Hur svårt kan det vara??
I ett land där handdukstorkar och ett par årliga semesterresor till solen anses som en naturlig del av livet är verklighetsförankringen ganska usel. Godmorgon!
