Klimatfrågan - är inte den bara en myt?

KLIMATFRÅGAN - ÄR INTE DEN EN MYT?

Ursäkta rubriken. Men är klimatfrågan inte en myt? En del tror ju det, några är till och med övertygade. Hur ska man förstå dom som inte tror, inte anser, inte inser, att klimatfrågan är på allvar?

Men även kritikern som säger att de inte tror att klimatfrågan är allvarlig borde ändå ställa krav på avveckling av fossila bränslen.

Även om sannolikheten att forskarna har rätt bara vore 5% så borde kritikern kräva avveckling eftersom effekterna av klimatförändringarna kan vara så enorma.

Även om det bara - så att säga - ligger en kula i magasinet är risken alltför stor att ta. Därför borde det inte handla om övertygelse eller inte, det borde räcka med tron/åsikten/insikten att det kan vara så dramatiskt som det faktiskt beskrivs av de flesta som håller på med forskningen.

Så nog borde även klimatskeptikern kräva energiomställning. Och därmed inte kräva 5 kronor mindre för dieseln utan istället höjt grundavdrag som individen får använda bäst den vill. Kanske till och med leasa en elbil, vilket förresten redan idag för långpendlare faktiskt är billigare än att köra fossilt.

MEN VARFÖR SKA VI I SVERIGE PLÅGAS?

Sverige är ett litet land, sett till befolkningen. Så vad hjälper att vi plågar oss med klimatskatter och åtaganden? Våra utsläpp motsvarar några timmars utsläpp i länder som Kina, säger skeptikern.

Och det är sant. Men logiken är lurvig. Den betyder ju att du och jag kan bosätta oss i Monaco och där kan leva som riktiga klimatsvin eftersom vi är så få som bor i Monaco.

Rent konstigt blir argumentet om vår litenhet när det kommer från de borgerliga partier som annars predikar individens ansvar. Men plötsligt, när det passar, så gäller inte det längre... 

Vänstern är inte så mycket bättre den, vad gäller retorik. Allt som oftast, inte minst med nya ledningen i Vänsterpartiet, vill reducera individens ansvar genom att ensidigt säga att det är "politiken som måste ändras". Det rimliga är naturligtvis att såväl individ som politik tar ansvar, vilket väl också är den gröna ståndpunkten.

Så varför ska Sverige då plågas? Sanningen är att många, förmodligen de flesta, inte alls plågas, och att den plåga som andra upplever lätt skulle kunna åtgärdas genom ett politiskt beslut som medför att ökade koldioxidskatter återbördas till medborgarna genom en variant av medborgarlön, lika för alla.

Finansiering av medborgarlönen kan också ske genom övervinstbeskattning av energiföretagen som idag säljer el som produceras för mindre än 50 öre för upp till det tiodubbla. (Det sker genom så kallad marginalprissättning som medför att grundpriset i princip sätts utifrån den sista levererade dyra kilowattimmen... som om all mjölk skulle prissättas utifrån kostnaden för den allra dyraste litern från en gammal ko på en fäbod utan vägförbindelse...)

MEN VI I SVERIGE LIGGER I ALLA FALL I FRONTEN!

Det brukar framhållas att Sverige är ett föregångsland i klimatfrågan, att våra nationella utsläpp är förhållandevis små. Detta framhålls inte bara av röd och blå politiker utan även av gröna.

Inte minste  har miljö- och klimatministrar från MP berättat det för väljarna. Vilket medfört att människor, som ju också är väljare, börjar tänka likadant som i flyktingfrågan: "Vi har gjort vårt, nu är det andra som får göra sitt".

Det är en helt logisk tanke, men för partier som Miljöpartiet ganska förödande eftersom dess partiledning verbalt punkterar behovet av partiets egen politik.

Nu är det emellertid så att vi inte ligger i fronten när det gäller vårt sätt att leva. Vi ligger på topplistan över de länder vars befolkning gör störst påverkan per capita. Vi flyger fem gånger mer än världens genomsnitt - skulle vi nöja oss med att flyga som 1990 så hade vi mer än halverat utsläppen från flyget.

Att Sverige har, i jämförelse med andra rika länder, mindre klimatrelaterade utsläpp från svensk mark beror på att vi har vattenkraft som ger lika mycket el per capita som flera andra EU-länder har tillgång till totalt. Dessutom importerar vi mer mat, vilket minskar våra egna utsläpp här hemma.

Det rimliga vore att ledande politiker - oavsett färg - skulle vara ärliga. Säga som det är. Även om det innebär att de erkänner att de beslut de medverkat till inte på långa vägar räcker till. Per capita ska vi, genom vårt sätt att leva, ner till under två ton koldioxid per capita och år, idag är vi uppe i mer än åtta.

VARFÖR HÄNDER INTE TILL TILLRÄCKLIGT?
Bra frågan... Med ett tragiskt svar. Vi vill inte uppnå det eftersom annat uppfattats som viktigare för den enskilde individen, för företagets överlevnad till nästa kvartalsrapport och för själva systemets bevarande - tillväxt till varje pris - ända in i kaklet.

Vi gör vad vi har råd att göra - den stora utmaningen för oss är att avstå, vilket inte är lätt. Dessutom hör vi det vi vill höra. Vi hör Kristerssons regeringsalternativ meddela att klimatrelaterade skatter ska minska, vi har hört gröna språkrör meddela att vi ligger i fronten, vi hör att grannen inte tror på klimatfrågan... Signalen är tydlig: klimatfrågan är inte så allvarlig. Och den signalen lockar, frestar. Det är mänskligt, i vart fall när vi lever inom den norm som vi lever idag.

Ur detta borde vi rimligen kunna resa oss, visa att vi är tänkande varelser som dessutom har möjlighet att känna empati med framtida människor som ska leva på den här planeten