Men på den politiska och ekonomiska nivån förekommer inte frågan. Där handlar det snarare om att maximera det totala antalet arbetade timmar.
År 1970 beslutade riksdagen att den lagstadgade normalarbetstiden skall vara 40 timmar per vecka. Så är det än idag. Mer än ett halvt sekel senare.
Ett av de mer fenomenala argumenten som ofta framförs mot sänkt arbetstid är att det skulle vara planekonomi att sänka till 30 timmar i veckan. Således uppfattas 40 timmar i veckan som marknadsekonomi. Vad är då 35 timmars normalarbetstid? Blandekonomi?
Frågan om arbetstid är en av de stora frågor som inte diskuteras i valrörelsen. Fegt! För det är en av de frågor som mest av allt påverkar våra liv.
ÖVERGÅNG TILL 30-TIMMARSVECKA
Hur skulle det då gå till rent praktiskt att sänka normalarbetstiden? Det finns några varianter som presenterats under årens lopp.
Miljöpartiet har haft sin. Vänsterpartiet har sin, delar av socialdemokratin har haft sin, borgerliga tänkare har haft sin. Den som gräver finner.
Min egen variant ser ut så här i korthet:
Ändra arbetstidslagens §5 så att nuvarande 40 timmar ersätts med 30 timmar som varande normalarbetstid. Ett sådant byte över en natt skulle förstås få förödande effekter på många sätt. Det skulle uppstå arbetskraftsbrist. Utbildningsväsendet skulle inte vara anpassat. En del viktiga arbeten skulle inte bli utförda. Övertidsersättningarna skulle bli våldsamma. Det går inte att blunda för.
Så övergången måste regleras, det viktiga är att den nya heltidsnormen växer in. Övergången skulle kunna regleras inom ramen för arbetstidslagens §6, §7 eller §8 som redan nu reglerar hur lagen skall fungera smidigt i verkligheten.
I en tilläggsparagraf (lämpligen §8B) skulle kunna slås fast att övertid mellan 30 och 40 timmar under en övergångsperiod på 7 år inte i lagens mening ska ge upphov till vare sig övertidstillägg eller tidskompensation om inte fack och arbetsgivare kommer överens om annat.
Vad skulle då vinnas på detta? Jo, normen för vad som betraktas som heltid skulle utan större konvulsioner förflyttas från 40 till 30 timmar, vilket i slutänden skulle göra det lika naturligt att tala om heltid som 30 timmar i veckan som det idag är att tala om 40 timmar.
Hur dessa skall förläggas – genom 6 timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka – bör vara en fråga mellan arbetsmarknadens parter.
EN HELT ANNAN TID
Samhället såg verkligen ut på ett helt annat sätt i början av 70-talet än det gör idag. Sverige stod fortfarande för tio procent av världens fartygsproduktion. De fanns inga persondatorer. Riksdagen beslöt att starta en bank som fick namnet PK-banken. 20 000 bönder hade just demonstrerat i Jönköping för bättre villkor.
Carl XVI Gustaf blev kung och vänsterpartister kallade sig stolt för kommunister.
Miljöpartiet var inte påtänkt. Proggrörelsen blomstrade. Gröna vågen gick över Sverige, USA lämnade Vietnam och… riksdagen införde 40-timmarsveckan. Som skulle visa sig vara ett beslut gjutet i betong som inte ens maskrosor tycks kunna spränga sig igenom.
De som, för att ta ett aktuellt exempel, inbillar sig att de batterifabriker som nu byggs om fem år kommer att befolkas av alla de anställda som det nu talas om är minst sagt naiva. Tillverkningen kommer att automatiseras fullt ut.
De som, för att ta ett aktuellt exempel, inbillar sig att de batterifabriker som nu byggs om fem år kommer att befolkas av alla de anställda som det nu talas om är minst sagt naiva. Tillverkningen kommer att automatiseras fullt ut.
SMAKA PÅ ORDEN "SKAPA ARBETE".
För dem som vidhåller tanken om 40-timmarsveckan är argumenten ofta underställda oförmåga att förstå innebörden av att samhället förändrats.
Det spelar ingen roll att vi nått dithän att allt fler investeringar har målet att rationalisera bort arbete. Det spelar ingen roll att vi automatiserar, datoriserar, robotiserar, effektiviserar. Allt för att öka det som kallas produktivitet. Vi skall producera allt mer med färre arbetade timmar.
Lägg till det att vi scannar våra livsmedel själva, betalar våra räkningar via något som kallas dator och köper våra resor själva över något som kallas nätet. Scanna. Dator. Nätet. Vadå scanna, dator och nätet? Hade vi frågat oss 1970 om vi fått höra dessa främmande ord.
Vi frigör tid. Medvetet. Med teknikens hjälp. Ändå ältar politikerna att den viktigaste frågan är att skapa arbete. Skapa arbete. Smaka på orden. Och bli gärna förbannad.
FACKET HAND I HAND...
Att Svenskt Näringsliv tryckt tillbaka frågan om sänkt normalarbetstid må vara begripligt – och i enlighet med arbetsgivarorganisationernas historiska värv. Att LO tryckt tillbaka frågan ter sig minst sagt absurt.
Man kan rentav säga att det varit en osalig blandning av LO och Luther som genom sina värderingar hjälpt arbetsgivarorganisationer att hålla tillbaka krav på sänkt normalarbetstid.
Kanske Luther med viss rätt känner sig orättvist bedömd i denna fråga för egentligen var det en annan reformator – Jean Calvin – som var mest fäst vid idén om att arbete handlade om moral. Inte bara moral förresten, arbete handlade enligt Calvin om religiös plikt.
Calvin är en god förebild för dem som tappat sitt ideologiska fotfäste så pass mycket att de gjort Arbetslinjen till sin närmast religiöst uppskruvade huvudtes.
REINFELDT OCH LÖFVEN - HAND I HAND
Få har talat så euforiskt, nästan i religiös hänryckning, om arbetslinjen som moderatledaren Fredrik Reinfeldt gjorde 2014 – nästan på dagen hundra år efter det att begreppet införts under första världskriget.
Ingen annan har lyckats få 2802 deltagare på en moderatstämma att ”hoppa på tre för arbetslinjen”, medan ledaren likt en pastor utropar: ”Känner ni kraften??? Nu hoppar hela Trollhättan! Nu hoppar hela Luleå!! Nu hoppar hela Oskarshamn!!! Vi tror på den, vi tror på arbetskraften!”
Fredrik Reinfeldt förlorade valet. Ersattes av Stefan Löfven, socialdemokrat, som lanserade en app att vakna till, en väckarklocka med partiledaren som ringsignal.
Partiledarens stämma ljuder som ur en megafon: ”Lystring! Dags att kliva upp. Kom ihåg: Framtiden byggs inte av snoozare.”
Det fanns de som skakade på huvudet och trodde att det var sabotage, en drift med socialdemokratin, en elak hackare som jävlats på partiets hemsida. Det var det inte.
Smaka på orden "skapa arbete". Något mer ideologiskt torftigt kan jag inte tänka mig. Bara tanken att helt friskförklarade politiker, på fullt allvar, hävdar att den främsta frågan är att skapa arbete är skrämmande. Det är ett intellektuellt moras.
Om det borde det talas i valrörelsen. Varför fegar alla ur?
I min bok "Vad ska vi ha samhället till?" skriver jag bland annat om denna fråga. Boken finns på bibliotek förutom i handeln. (Lägsta pris direkt via Verbal Förlag eller som signerade ex via provoka@telia.com)
