växternas nerver?" leda i bevis att växterna utvecklats från djuren. Det gick sådär...
Hur som helst: Strindberg hänvisade till ett litet manteldjur från klassen sjöpungar. När ynglen av en sjöpung slår sig ner på en fast yta utsöndras omedelbart en sorts klister som gör att den lille kommer att sitta fast resten av sitt liv. Som en sorts växt.
Livet utvecklas således i alla möjliga riktningar... Utveckling är, om man får tro Strindberg, ”endast en rörelse framåt eller bakåt”.
Hans evolutionsteori hade onekligen sina grava brister men jag har ändå tagit till mig att utveckling också är att ta steg tillbaka.
Det vi idag behöver göra är nämligen att ta ett antal ärofyllda steg tillbaka. Till sans och måtta. Ett tillstånd där det inte skall behöva ifrågasättas på en konferens om klimatet om man får skriva in fossila bränslen i slutdokumentet... Ett tillstånd där planeten är viktigare än vinsten. Och där människan inte reduceras till verktyg för att hålla igång ekonomisk aktivitet.
Det är ganska osannolikt att vi reder ut den situation vi försatt oss i. Det blir mer osannolikt för varje år, för varje månad, för varje vecka, för varje timme som går.
Men. Betänk hur det osannolikt fort det ändå kan gå att lösa problem. Om man backar...
Tänk bara på krabbtaskan (Cancer pagurus) fenomenala aktion. När honan släpper förföriska feromoner i vattnet kommer kärlekskranka hannar farande. De märker till sin förskräckelse att honan är så hårt innesluten i sitt pansar att parning är omöjlig.
Men! Snabbt löser hormonerna upp hennes skal så att kalk och kitin kan transporteras ut i vävnaderna medan kroppsvätskorna pressas upp mot ryggen så hårt att skölden spricker upp.
Så kan hon backa ut ur skalet och de hårda klorna för att kunna ta sig an uppdraget att föra livet vidare.
Så, just så, kan homo sapiens också göra: backa ut ur skalet och de hårda klorna för att kunna ta sig an uppdraget att föra livet vidare på den planet som är vårt hem i universum.
Tänk att en krabba kan vara ett föredöme för oss!
