Ragnhild Pohanka är död

Ragnhild Pohanka är död. Hon var med att bilda och bygga Miljöpartiet 1981 och företrädde partiet i dess första val året därefter.

Inför nästa val, 1985, valdes hon till språkrör, tillsammans med Per Gahrton. Hon var en varm, hjärtlig och ömsint partimamma i dess bästa betydelse. Vilket inte minst jag fick uppleva.

Ragnhild var omtyckt, rent av älskad, i partiet. Hon var jordnära utan varje uns av politikerattityd eller personlig strävan efter makt för maktens egen skull. Hon var djupt socialt engagerad och vävde ihop detta med ett stort engagemang för miljön, inte minst skogen.

 

Till min och Lenas glädje var Ragnhild bröllopsvittne då vi gifte oss 1986. Hennes bröllopspresent, en kopparkittel, är ett kärt minne.

 

Den är idag fylld med blommor.

 

Ragnhilds första valrörelse var således 1982. Den var allt annat än lätt. Vi hade ännu inte språkrör utan valde en "sammankallande i politiska utskottet". I SVT fick Ragnhild den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier. SVT valde dessutom att ha en domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort miljöpartiet från riksdagen. 

Partiet missade riksdagen, men etablerade sig i många kommuner. Inte minst eftersom sexbarnsmamman Ragnhild åkt runt i landet och startat lokalavdelningar. Allt skedde ideellt. 

Ragnhild beskrev i antologin "Nu kommer Miljöpartiet" denna tid som att den "griper in i personligheterna och påverkar våra privatliv".

Hon fortsatte: "Inte bara på det sättet att vi offrar vår fritid. Våra familjer får ställa upp för att vi aktiva ska kunna ägna oss åt det inre uppbyggnadsarbetet, det formella arbetet, framställande av material, telefonerande... Dessutom måste vi hela tiden tänka över innehållet i våra idéer, testa dem, pröva dem och vår egen livsinställning för att sedan som i mitt eget fall med tillfredsställelse och glädje konstatera: det stämmer."

När partiet skulle välja något så - enligt medierna - konstigt som språkrör inför valet 1985 blev hon och Per Gahrton partiets fösta språkrörspar.

Ragnhild och Per valda till språkrör inför valet 1985.

Också denna valrörelse var skoningslös hård. Någon riksdagsplats blev det inte. Den allmänna uppfattningen bland politikjournalister var att det redan fanns partier i riksdagen som täckte in allt, inte minst framfördes detta av SVT:s kommentator Olle Söderlund.

 

Efter valdagen 1985 - partiet missade riksdagen ännu en gång - avgick Per Gahrton omedelbart. På ett förtroenderådsmöte - som hölls i Vingåker - valdes jag till Pers efterträdare. Det var då jag verkligen fick uppleva hennes varma hjärta. Ragnhild berättade att hon var så trött och egentligen ville avgå men valde att som språkrörskollega slussa in mig i uppdraget. Vi var språkrör tillsammans ett halvår.

Ragnhild fick en ny språkrörskollega efter valet 1985. Här på Billsbro Gård i Vingåker där Förtroenderådet hölls. 

Ragnhilkd lärde mig att tala om rättfärdighet istället för rättvisa. Rättvisa kan ju vara lite vad som helst - att få behålla allt som tjänats in eller att via skatt dela med sig till andra - medan rättfärdighet pekar på en tydlig riktning. På nästkommande kongress tog Eva Goës över stafettpinnen från Ragnhild. 

Eva och jag var var språkrör när Miljöpartiet, som första nya parti på 70 år, äntrade riksdagen 1988. En av ledamöterna som kom in var Ragnhild Pohanka. Hennes engagemang och ideologiska kompass var som vanligt exakt inställd. Ideologiskt alltid solklar. Ekologiskt hållbart samhälle måste gå hand i hand med social rättfärdighet och strävan efter fred. 

Ragnhild, jag, Åsa Domeij, Per Gahrton och Eva Goës efter valdagen 1988.

 

Ragnhilds djupt berättigade raseri när socialdemokraterna tog det så kallade Luciabeslutet 1989 - beslutet innebar att gränserna stängdes för turkbulgarer på flykt genom att asylrätten togs bort.

Dessvärre åkte partiet ut efter en mandatperiod. Men återkom 1994. Jag var språkrör och minns särskilt ett besök i Ragnhilds valkrets. Vi talade på torg och hade valmöten på kvällarna. Mellan varven talade vi om livet, om barnen. Ragnhild vill göra världen bättre, men var totalt ointresserad av prestige och att bygga upp personligt cv. 

Efter valet skulle vi utse partiets representanter till de olika riksdagsutskotten.  Vi hade vi lite svårt att få någon som med glädje tog sig an riksdagens socialförsäkringsutskott - ett joxigt utskott. Ragnhild tog det. För där låg flyktingfrågor. Också där brann hennes sociala engagemang och rättfärdighet. 

Politik är ju ett brett fält. När jag ser tillbaka kan jag inte minnas en enda sakfråga där jag och Ragnhild hade olika uppfattningar. Svaren på frågorna var alltid självklara. Då är det en ynnest att få vara politiker. 

I den nyutgivna antologin där flera före detta språkrör medverkar berättar Ragnhild för sin son Anders som nedtecknar: "När jag nu på ålderns höst ser tillbaka på mitt innehållsrika liv känner jag glädje och optimism! Jag kan också se att jag hela mitt vuxna liv försökt arbeta för att hjälpa utsatta människor och för att förändra samhället så det blir mer humant och miljövänligt. (-) Och jag tror att de flesta av oss vill det. Det går faktiskt! Låt oss göra det tillsammans."

Ragnhild var på så många sätt ett föredöme. Vi är många så har anledning att tacka henne för så mycket. Jag inte minst.

PS! Det är lustigt hur småsaker fastnar i minnet. Jag och Lena besökte Ragnhild i Borlänge vid flera tillfällen. En gång fattades det grädde till efterrätten som Ragnhild förberett. Hon gick till affären och köpte. Vår mycket unge son tittade storögt på detta... va, bara gå ut och köpa grädde när det fattas... han hade aldrig sett på maken... vi bodde ju på vischan och att handla var ett helt projekt.