Varför blev det så tyst?

 SKRIVER I HELGENS LEDARE I ETC.

"Plötsligt blev det tyst. Medierna ville liksom inte höra, inte riktigt ta in vad hon sa. Scenen var Sjöhistoriska Museet i Stockholm.

Där stod docent Ida Westermann från Norwegian university of science and technology. Hon redogjorde för en metallurgisk analys av några bitar av stål.

De hade varit utsatta för temperaturer på 1 200 grader. Bitarna kom från Estonias bogvisir. Samtidigt visade nytagna bilder att delar av stålet har kalvat. Förmodligen av hettan.

Vad finns att säga om det? I vart fall mer än ingenting. Frågor ramlar ut från den där presskonferensen för knappt två veckor sedan. Den mest naturliga frågan blir: Så hög temperatur och stål som kalvat – tyder inte det på detonation? Att bogvisiret sprängts bort? Detonation före eller kanske snarare efter förlisningen? I så fall: Varför?

Ida Westermann är docent vid Institutionen för materialvetenskap och teknik. Hon är chef för forskargruppen inom det som kallas Physical Metallurgy. Hon lär veta vad hon talar om. Ändå blev det så tyst. Som om något inte stämmer. Men, i så fall, vad är det som inte stämmer?

Estonia förliste hösten 1994. 852 döda. Sedan dess har mycket sekretessbelagts, underlag har bränts upp. Privata grupper har hittat sådant som de offentligt tillsatta utredningar inte sett. Det som förevisades på Sjöhistoriska Museet var material som Focus Estonia där Lars Ångström, före detta såväl riksdagsledamot för Miljöpartiet som ordförande i Svenska Freds, är drivande. Gruppen har tagit bilder på bogvisiret som är upplagt på Musköbasen, rotat i lådor med bitar från visiret förvarade i Karlskrona, fört dem till det norska universitetet där Ida Westermann jobbar. Tja, lite av civil olydnad är det allt…

Är det något fel på Ida Westermann? Eller på Norwegian university of science and technology? Jag hittar inga fel. Men jag kanske letar på fel ställen.

Var det fel av den privata gruppen att komma in på Musköbasen och fotografera delar av bogvisiret som inte tidigare fotograferats? Var det skamligt att de rotade i lådor med delar av bogvisiret? Var det skamligt att de förde några av dessa till Norge? De hade fått råd av (bland andra) tidigare generaldirektören i Riksrevisionsverket att inte låta undersöka delarna i Sverige. Varför?

Presskonferensen från Sjöhistoriska väckte minnen. Jag var språkrör för MP då Estonia sjönk. Det fanns ett tryck från regeringen på att det inte skulle ”göras politik av katastrofen”. Jag fick aldrig uppfattningen att det var av hänsyn till överlevande och efterlevande. Utan av hänsyn till… politiken. Statsminister Ingvar Carlsson (S) nappade på ett förslag att begrava vraket under betong. Hade så skett hade det som framkommit de senaste åren inte kommit fram.

Egentligen är jag inte förvånad över att nya frågetecken skulle dyka upp. Men det Ida Westermann berättade var snarare försett med utropstecken.

 

Hovrättspresident Johan Hirschfeldt fick tio år efter förlisningen i uppdrag att granska om det funnits militärt material ombord genom två svenska militära myndigheters försorg. Det hade det inte. I vart fall inte den dag Estonia förliste. Hävdade Hirschfeldt då. Häromveckan meddelade han att han ”kanske inte fått reda på sanningen”. Att det kanske ändå fanns militärt material ombord. Några av de som vet mer än jag antyder att sådant skett genom ett samarbete mellan svensk myndighet och utländsk underrättelsetjänst.

 

I dagarna har regeringen beslutat att ändra svensk lagstiftning och införa termen ”utlandsspioneri”. Den som avslöjar något ”som kan störa Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation” riskerar upp till åtta års fängelse. Det är en lag som lägger locket på mycket. Krigsbrott till exempel. Och till och med på ”harmlös” smuggling utförd på annans begäran med svenskt understöd.

 

Lagändringen tycks ske utan större debatt. Partiet med rötter i fredsrörelsen, och som därmed borde vara kritisk, anser sig vara uppbundet i regeringen.

 

Det är inte demokratisk väldoft jag känner.