När Ida Westermann från Norwegian university of science and technology på en presskonferens på Sjöhistoriska museet i Stockholm redogjorde för att metallurgisk analys visar att delar av Estonias bogvisir varit utsatt för temperatur på 1200 grader så framkallar det förstås många frågor. Som kräver svar. Skriver i krönikan:
"Sanningen om vad som hände den där natten, och den efterföljande tiden, kan vara harmlös om än nationellt pinsam. Men den kan också vara allt annat än harmlös.
Jag är övertygad om att de som vet sanningen finns. Och att än fler vet vilka dessa är.
Må ingen hamna framför ett framrusande tunnelbanetåg på det sätt som krigsmaterielinspektör Algernon gjorde den 15 januari 1987 efter det att Bofors vapensmuggling avslöjats."
Läs hela krönikan här:
SvD har på följande sätt redogjort för militära transporter på Estonia:
"När Sovjetunionen föll samman öppnades en guldgruva av militär utrustning för den som kunde betala. M/S Estonia blev den enkla rutten ut. Fortfarande dröjer sig obesvarade frågor om militära transporter på fartyget kvar. Vad var det egentligen som hände?
Katastrofen inträffade 20 månader efter att M/S Estonia hade satts i trafik mellan Tallin och Stockholm i februari 1993.
På den nya rutten över Östersjön blev fartyget en symbol för Estlands och övriga baltiska staters nyvunna frihet efter Sovjetunionens upplösning och fall. I det som nu var Ryssland var tillståndet laglöst och kaotiskt. Militär information och vapen bjöds ut till försäljning för den som kunde betala.
För underrättelsetjänster i väst var det en guldgruva. Estonia blev en enkel väg in och ut både för myndigheter och privata aktörer som ville föra ut det som låg och väntade på nya ägare i gamla övergivna militärförråd från Sovjettiden.
Rykten om att Estonia utnyttjades för att transportera militär materiel från Estland till Sverige var i svang redan en kort tid efter olyckan.
Bekräftelsen dröjde till 2004. Tio år efter Estoniakatastrofen rapporterade SVT:s Uppdrag granskning att det varit så. Veckorna före haveriet fraktades det militär elektronik ombord på fartyget. Däremot inte under själva olycksnatten.
På den svenska sidan hade tulltjänstemännen fått order uppifrån om att släppa igenom transporter från Försvarsmakten utan kontroller när Estonia kom in till kaj i Stockholm, enligt ett hemligt avtal mellan Försvarsmakten och Tullverket.
Senare kom det fram att avtalet skrevs under redan i februari 1992 och hade varit i kraft i 30 månader när Estonia förliste. Tullverkets generaldirektör Ulf Larsson bekräftade i TV 4 Nyheterna att rörde det sig om ”tullklarering av särskild materiel” och att det hade pågått militära leveranser på fartyget under en längre tid.
Försvarsmakten hade alltså agerat mycket snabbt när Sovjetunionen var på väg att upplösas och formellt upphörde att existera den 31 december 1991. Bara sex veckor senare hade militären ett avtal undertecknat och tullens välsignelse att föra in det man hade införskaffat på andra sidan Östersjön till Sverige utan komplikationer.
Uppgifterna om militära transporter kom som en chock för överlevande och anhöriga. Informationen var uppenbarligen känd i en ganska bred krets vid två myndigheter men hade ändå inte offentliggjorts med hänvisning till sekretess.
Oavsett om militärtransporterna hade med olycksorsaken att göra eller inte påverkade det förtroendet för den officiella haveriutredningen och viljan att få fram sanningen om Estonia.
När trycket den gången ökade på den dåvarande S-regeringen under Göran Persson tillsattes en särskild utredning om militära transporter på fartyget. Utredare blev hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, som senare också skulle granska hur regeringen agerande i samband med tsunamikatastrofen på annandag jul 2004.
Uppdraget från regeringen var ”att klarlägga huruvida Försvarsmakten eller Försvarets materielverk transporterat försvarsmateriel ombord på M/S Estonia under september månad 1994” och klargöra om det i så fall hade haft ”explosiv beskaffenhet” – och indirekt om det hade haft med olyckan att göra.
Redan på det är stadiet var utredaren bakbunden av sina snäva och tydligt avgränsade direktiv. Det som skulle undersökas var om statliga svenska försvarsmyndigheter transporterat militär utrustning på Estonia – inte om någon annan gjort det, till exempel utländska underrättelsetjänster, privata företag, kriminella nätverk eller en kombination. Den frågan ingick inte i uppdraget och är fortfarande inte besvarad.
I klartext betyder det att vem som helst kan ha genomfört militära transporter på Estonia under olycksnatten utom två svenska försvarsmyndigheter.
Slutsatsen i Hirschfeldts utredning blev att Försvarsmakten genomförde militära transporter på Estonia en respektive två veckor före haveriet, den 14 och 20 september, men inte under olycksnatten. I båda fallen fraktades ”elektronisk utrustning” som inte var explosiv eller hade anknytning till något vapensystem.
Vad Hirschfeldt grundade sina slutsatser på går inte att kontrollera i efterhand. Bakgrundsmaterialet förstörde han på eget initiativ när arbetet var avslutat, rapporterade TV 4 Nyheterna ett par år senare. Motiveringen var att han ansåg att det ingick i uppdraget.
2006 anmälde dåvarande riksdagsledamoten Lars Ångström (MP) Estoniaärendet till justitiekanslern, JK.
Han tog också upp en annan omständighet: de avsågade räcken som dokumenterades av en undervattenskamera vid olycksplatsen av den internationella haverikommissionen som utredde förlisningen: ”Ombordkörningsrampens räcken finns filmade avtagna och slängda på havsbotten en bit från vraket.”
I sin anmälan kopplade Ångström räckena till militära transporter: ”Antingen så har en tredje part genomfört hemliga operationer på Estonias lastdäck med Försvarsmaktens godkännande. Eller så har Försvarsmakten själv tagit sig in på lastdäcket.” Uppgifterna tillbakavisades kategoriskt av dåvarande ÖB Håkan Syrén.
Faktum kvarstår att rampens räcken var avsågade. ”Vi vet att någon med omfattande undervattensresurser i hemlighet tagit sig in på lastdäcket omedelbart efter förlisningen”, skrev Ångström i sin anmälan till JK.
Han hävdade också att det kunde finnas mer information i hemliga arkiv hos den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten Must och den mest hemliga delen av verksamheten: KSI, Kontoret för särskild inhämtning.
”Det första arkivet innehåller vanligt hemligstämplat material. Det andra innehåller kvalificerat sekretessbelagt material vars stämplar har dubbla ramar. Men det finns ett tredje arkiv bortom de två första, det så kallade nummerarkivet, där hemligstämpeln är grön. Där ligger frågorna inte sorterade under rubriker utan i nummerordning”. Kravet var att undersöka arkiven.
När Estoniadokumentären hade sänts i höstas kallades försvarsminister Peter Hultqvist (S) till försvarsutskottet för att svara på ledamöternas frågor om det förekommit militära transporter och vad som fanns i hemliga arkiv. Mötet på eftermiddagen den 5 november 2020 tillförde inget i sak enligt närvarande personer.
Hultqvist svara konsekvent genom att upprepade gånger citera samma stycke ur Johan Hirschfeldts utredning från 2005:
”Det har i utredningen inte framkommit några uppgifter som ger anledning att anta att Försvarsmakten vid något annat tillfälle under september månad 1994 än den 14 respektive 20 transporterat försvarsmateriel med M/S Estonia”. Lika lite som tidigare gavs det besked om någon annan hade gjort det.
På frågan om det kan finnas mer upplysningar om förlisningen i militära arkiv svarade försvarsministern: ”Inte vad jag vet”.
Slut på vad SvD skrev.
Många frågor fanns från början. Professor Ida Westermanns redogörelse för hur delar av Estonias bogvisir blivit upphettade till 1200 grader gör inte att frågorna blir färre. Statens haverikommissionen har fått något att bita i.
Observera att en detonation kan ha skett både före och efter det att Estonia förlist. Skedde den före så är det förmodligen inte tillräckligt för att fartyget skulle sjunka. Frågorna blir allt fler. Det vore onekligen bra om en från de inblandade nationerna oberoende undersökning skulle göras.
