Jag vill ha. Vill ha! Vill ha!
Det är inte en treåring som skriker. Det är en ledarskribent på en treårings utvecklingsnivå.
Hen är inte ensam. Hen är en av många. Som skriker "jag vill ha". Den här gången i DN där ropet skallar: "Vi vill ha guld, koppar och zink. Vi behöver cement och stål för att bygga. Vi vill ha sällsynta jordartsmetaller för att tillverka batterier."
Vi vill, vi vill, vi vill ha. Nu vill vi ha för att "rädda klimatet och vår livsstil". De som ständigt vill ha mer fattar inte att vi kan krossa planeten också på ett klimatsmart sätt. Rovgirigt kastar vi oss över naturtillgångar, för vi vill ha. Vill ha. Som på en treårings utvecklingsnivå.
Vill ha mer fisk, vill ha mer pappersmassa, vill ha mer biobränslen, vill ha mer metaller, vill ha mer cement, mer betong, mer av allt vi kan gräva upp, bryta upp, pumpa upp, såga upp, spränga upp.
Som fullskaleidioter som vägrar se längre än till nästa kvartal, möjligen nästa år. Som inte fattar. Som bara vill ha. Vi har ju råd, vi har ju skaffat oss en massa digitala siffror som knappats in i datorerna. Siffror vi kan föra över från ett konto till ett annat för att få råd att brandskatta planeten, producera mer synligt avfall och än mer osynliga molekylsopor.
Vi håller på att krossa planetens förutsättningar att härbärgera våra samhällen, för vi vill ha. Vill ha mer. Gärna på ett "klimatsmart sätt". Gruvdrift. Gräv upp. Med lokala miljöproblem som växer till globala. Vi har råd.
För att dölja vår dumhet upprättar vi Excelark där digitalt finanskapital uppfattas som lika värdefullt som fysiskt naturkapital. Fantasivärden som likställs med reala värden. Som barn som för riktiga pengar köper digitala möbler till sitt digitala dockhus.
På treåringens utvecklingsnivå.
Makalöst. Så in i helvete makalöst korkat. Det har pågått i årtionden. Det accelererar. Nu med retoriken att vi ska vara klimatsmarta och bygga om samhället med cement, betong, virke och... fossila bränslen. Vi flyttar problem från en sida till en annan. Halvblinda ropar vi att vi vill ha. De rikaste ropar mest, och blir förebilder.
Det sägs att vi lever i antropocen. Människans tidsålder. Då människan påverkar planeten mer än de naturliga planetära processerna. Så kan vi förstås se på det. Men det är nog mer riktigt att säga att vi lever i econocen, ekonomismens tidsålder. Vi är fångade i en systemtänkande där allt måste växa, bli mer, bli snabbare, sätta fart på omsättningen. Vi är fångar, iklädda mentala burkor. Konsumtionsburkor.
Resultatet är att vi lever i stenåldern, järnålderns och medeltiden. Vi använder mer sten än under stenåldern, mer järn än under järnåldern och i vidskepelse och märkliga förställningar som under medeltiden. Vi lever med förställningen om evig ekonomisk tillväxt. Oavsett om människor dör av svält eller övergödning så ska vi ha mer. Systemet kräver det.
Resultatet är tragikomiskt. Det finns något som kallas "Overhoot day", det är dagen då vi varje år börjar leva på krita. Genom att förbruka mer än planeten producerar och släppa ut mer än vad planeten kan ta hand om.
När jag var 20 år så inträffade den dagen den 24 december. När jag fyllde 40 år inträffade den dagen den 11 oktober. När jag var 60 år nådde vi den dagen den 24 augusti. När jag fyllde 70 började vi leva på krita den 29 juli.
Så ser det ut. Förstår vi inte innebörden av detta är vi totalt dumma i huvudet. Förstår vi innebörden men ändå fortsätter så är vi väl någonstans på en treårings utvecklingsnivå. Om ens det.
