Amiralen står framför mig. Vi är släkt på långt håll och jag känner just i denna stund att jag är lite stolt över vårt släktskap.
Många känner värme över att stå här framför Amiralen, tystnaden är fylld av något som mest liknar vördnad. Jag är en av beundrarna. Och många andra är beroende av denna dekorerade varelse. Inte dekorationer av den, i jämförelse simpla, sort som Sveriges ÖB erhållit när han tilldelades den amerikanska militärmaktens Legion of Merit. Nej, något mycket finare, vackrare och mer vördnadsbjudande.
Amiralen befinner sig på Öland. I Halltorps hage, strax söder om Borgholm.
Amiralen är en ek. En jätteek, dekorerad av utgångshål från en av de mest sällsynta insekter som finns i Sverige. En skalbagge som går under namnet större ekbock – eller mer vetenskapligt: Cerambyx cerdo.
Ekbockens liv är hårt. Larverna lever djupt inne i urgamla ekar. De tar sig sakta – grävande och tuggande – fram i den hårda ekstammen. Efter fem hårda år förpuppas de när hösten kommer. Och sedan, när det blir försommar, tuggar den fullvuxna ekoxen sig ut genom ekveden, klättrar ut på den av århundraden perforerade stammen, ser sig om, betraktar omgivningen, tar sats och flyger, euforiskt tycks det, i Halltorps hage under några veckor i jakt på partner.
Amiralen står där, vacker, gammal, vördnadsbjudande. Och vi är släkt. Amiralen, ekoxen och jag. Vi delar samma urmoder, är del av samma väv som utgör själva livet. När den känslan kommer över mig tycks mig den politiska debatten så småttig, så infam. Homo sapiens, den visa människan, namngiven av sig själv, känns i de ögonblicken ganska uppblåst.
Eken och vi har gemensamma förfäder och förmödrar. Vi är resultat av samma process. Det är så evolutionen förklaras. Jag är benägen att se den som lika helig som om den vore resultatet av en guds skapande enligt någon av alla skapelseberättelser som finns. Kanske är det där någonstans – i synen på evolutionen och människans del av densamma – som grunden för min syn på politik och ekonomi hämtas. Jag blir provocerad när politiker, ekonomer, ledarskribenter och allehanda debattledare pratar som om vår värld vore skild från naturen, som om vi kan kompromissa med naturlagar, som om vi kan bortse från det mest elementära av allt: vi som lever på den här lilla vänliga planeten är del av samma väv och vårt handlingsutrymme är begränsat. Vi kan samla varenda förhandlingsdelegation som finns men bör likt förbannat inte försöka förhandla med de planetära processer som gjort just vårt lilla klot i universum beboeligt för kolbaserade varelser som oss.
Vi kan skapa ekonomiska teorier, uppfinna finansiella instrument och låta bonden få en fru i teve hur mycket vi vill, men fattar vi inte att allt detta förutsätter respekt, varsamhet och ödmjukhet inför grundförutsättningarna för livet på vårt hem i universum så borde vi åtminstone inte kalla oss homo sapiens. Därmed inte sagt att bonden inte skall få en fru eller man i teve om hen så önskar.
Naturen är inte bara vacker, smärtsam och ibland obegriplig – vi människor är också del av den. Vi ser oss gärna själva som härskare. Men kanske är det snarare bakterierna som är planetens härskare. Var och en av oss går omkring med ett par kilo bakterier som, så länge de har någon vinning av det, låter oss leva och ställa till det på den planet som är deras lika mycket som vår. De fanns här före oss. Det var först för 1,5 miljarder år sedan som mer komplicerade organismer – med cellkärna och allehanda specialiserade ”cellorgan” – uppstod. Och så fortsatte den. Evolutionen. Den fantastiska. Människan, denna sentida varelse, har känt behov av att framställa evolutionen som en process vars syfte varit att nå fram till just människan som skapelsens krona, som om inte arterna på vägen dit hade lika stort eller lika litet syfte.
Bakterierna är fler än oss, men vi är fler än ekarna. Vi tar utrymme, allt mer utrymme. Inte i första hand för våra behov, utan för våra begär. Vi utgör en art som har begär långt utöver våra behov, och har därmed blivit planetens värsta fiende. Vi gör det som kristendomens gud påstås begära av oss: vi uppfyller Jorden. När jag föddes var vi 2,4 miljarder människor. När jag dör, om jag får samla så många årsringar som är genomsnittligt i Sverige, är vi 8,5 miljarder. Än fler lär det bli. Det innebär att det ekologiska utrymme som varje människa kan göra anspråk på utan att förgöra livsbetingelser för andra människor – och andra arter – minskar för varje år som går. Trots det väljer vi att leva så att de ekologiska fotavtrycken från var och en av oss istället ökar.
Amiralen sköter sig, ur ett hållbarhetsperspektiv, bättre än oss. Den står där den står, med sin skrovliga och perforerade stam. Det är fint att vara släkt med den. Den bär inte bara sin historia, den bär vår historia."
Ovanstående är ett utdrag ur min senaste bok, från kapitlet Homo Sapiens - är det verkligen vi?
Har du kommit ändå hit erbjuds du köpa boken signerad till det pris BOKUS tar (249 inkl frakt) - men beställning måste då ske via provoka@telia.com
