Men så, i slutet av boken står det liksom i neonskrift: "Själv funderar jag dock ibland på om miljö- och klimatdebatten i alltför hög grad är och har varit koncentrerad kring just frågan om kunskap. Det förefaller mig som stora delar av det politiska samtalet är uppbyggt kring en naiv tro på att den som vet det rätta gör det rätta."
Det behöver du inte fundera på David Larsson Heidenblad! Det rätta, eller ens rimliga, görs inte. Politik och det som kallas ekonomi kommer emellan. Det mest belysande exemplet på detta inträffade 1987- 1990. Det som då hände hade mycket väl platsat i boken för att öka förståelsen för sambandet politik, retorik och avsaknad av handling. Mer om det på slutet.
Hur som helst: boken Den gröna vändningen påminner om en hel del som dagens mer purfärska debattörer bör känna till, väcker upp minnen för oss som varit med ett tag och tillför en del som i vart fall inte jag observerat.
Huvudpersoner i skildringen är sådana som nog många av dagens miljödebattörer inte bara glömt utan snarare inte hört talas om.
Den med störst roll i redovisningen är Hans Palmstierna. Inte mig emot. Mycket cirklade kring denna man som rörde sig i den tidens maktapparat: socialdemokratin. Han var inte populär överallt inom den rörelsen. Tvärtom. När jag började engagerar mig i miljöfrågan i början på 70-talet hamnade jag inte sällan i samtal/debatt med aktiva i det som framstod som det stora betongpartiet. Ska vi vara ärliga var förståelsen för vad Palmstierna sa större hos centerpartister som fått Torbjörn Fälldin som sin partiledare.
David Larsson Heidenblad definierar Palmstierna som en av tre kunskapsaktörer. Det är ett bra begrepp: kunskapsaktörer. Författaren menar att kunskapsgenombrottet skedde "på grund av att specifika människor gjorde specifika saker vid speciella tidpunkter, vilket satte igång kedjereaktioner".
Vid sidan av Palmstierna ingår historikern Birgitta Odén och journalisten Barbro Soller i trion. Valet kan diskuteras, men några invändningar har jag inte. Tvärtom är det inte mer än rätt att just Odén och Soller - som nog är helt bortglömda - upprättas. Odén var professorn som var pådrivande när det gäller miljöforskning, inte minst utifrån försvars- och säkerhetsperspektiv. Soller blev en sorts grävande miljöjournalist som på allvar tog till sig forskarsamhällets kunskaper, först i DN senare i SVT. Ingen av dem var lika karismatisk som Palmstierna är väl lika bra att tillägga.
I boken ger författaren sin syn på den moderna miljörörelsens historia, inte minst beskrivs Fältbiologernas historia medan till exempel Framtiden i våra händer och Miljöförbundet förbigås. Jag har beskrivit den moderna miljörörelsen och dess framväxt, som en del av det som kallades Alternativrörelsen, på ett annat sätt än vad som görs i Den gröna vändningen. Författaren motiverar sitt val med att just Fältbiologerna "överbryggar och sammankopplar en rad olika utvecklingslinjer". Har inget att invända mot det motivet. Det är onekligen så att organisationen förändrades från att ha varit en traditionell, ganska konservativ, till att med början 1967 driva mot det författaren kallar gradvisa politisering. Från att "bara" vandrat med lera på kängorna och lupp i fickan blev alltfler medlemmar aktivister med syfte att också påverka politikens inriktning. De vände sig mot idén om evig ekonomisk tillväxt utan att för den skull tappa vare sig luppen eller leran.
Det är, åtminstone för den som vill väva in politik i det plattform från vilken miljödebatten utvecklats, nog så viktigt att betona att miljöfrågor i form av naturvård från början ägdes av de konservativa. Socialister såg, utifrån sitt ideologiska perspektiv, tvärtom rykande skorstenar och avgasrör som något positivt eftersom det skulle ge möjlighet för arbetarklassen att liksom överklassen njuta av framstegssagan om egen bil och materiellt överflöd. Själv brukar jag under föreläsningar om demokratins och miljörörelsens framväxt läsa högt ur tal som unghögerns ordförande Anders Björk och socialdemokrater som blivande finansminister Kjell Olof Feldt hållit. De flesta tror att jag skarvar när jag läser... Eller förväxlat citaten.
Den gröna vändningen ger en viktig bild av historien, lyfter flera som glömts bort och retar säkert många som var med men i boken bara blev en fotnot eller knappat det. Jag tänker t ex på Björn Gillberg och hans uppbrott från Miljöförbundet och bildandet av Miljöcentrum. Att det var Elin Wägner som först knöt ihop miljöfrågan med demokratifrågan (och fredsfrågan) i sin bok Väckarklocka (1944) borde nog nämnts även om Elin inte skulle bry sig ens om hon levde...
Författaren har en blogg som heter Ett år av akademiskt skrivande. Kan konstatera att trots akademiskt skrivande har sidorna en förmåga att liksom vända sig själva.
Jag nämnde inledningsvis att jag skulle återkomma till händelser som beskriver hur politiken - läs: socialdemokratin - kan fungera när en retoriskt tänkt omställning bort från fossila bränslen och uran ställs in i samma stund som ett valresultat medför att omställningen skulle kunna ske. Om det skriver jag en del i min nya bok Vad ska vi ha samhället till. Kortversionen finns här - där jag också citerar ur Martin Hultmans utmärkta bok Den inställda omställningen.
