För ett par dagar sedan var jag med på ett webb-seminarium som Gröna Kvinnor arrangerat. Det var en ynnest att som första man vara inbjuden att samtala på en sådan träff.
 | |||
| En kylig morgon, gökotta. vid tjärnen i skogen. |
Vi kom bland annat att samtala om huruvida någon som är borgerlig kan vara antikapitalist (svar: ja, det är bara att gå till före detta partiledare i Centern, som förr var ekohumanistiskt, och Folkpartiet, som leddes av Bertil Ohlin) och begrepp som Moder Jord. Varför kan detta begrepp uppfattas som flummigt och stötande? Vilken historia har begreppet? Så kom vi in på frågan om hur vi upplever naturen. Som något andligt eller som något rent naturvetenskapligt med molekyler och biologiska förklaringar.
Själv har jag ursprunget i det sistnämnda, men kan inte komma undan att en vandring i skogen också ger en annan dimension, en känsla av samhörighet med livet i skogen, dess myller och mångfald.
Jag tror att kunskap och känsla kan vävas ihop, förståelsen varför vissa saker är som de är ökar snarare känslan av förundran. Så, min slutsats var att jag känner mig lika mycket hemma hos biologerna och naturvetarna som hos skogsbadare och "flummare".
