Byle, i randområdet mellan Vingåkers och Finspångs kommun. Står vid grinden och spanar ut över fjärden. Den är grå. Borde dra ner till stranden och ta veckans simtur. Det lockar inte. Solen bakom molnmassorna har redan börjat sin hastiga nedstigning. I öronmusslan sjunger Ola Magnell. Om att solen rodnar i nordväst. Och att kvistarna faller, kvist för kvist.
Och det gör dom, kvistarna. Från den gamla tallen. Den har stått där länge. Är lite bekymrad. Tallen står nära huset. Stod där redan då det stora huset var en liten stuga utan avsikt att bli påbyggd.
Det finns mycket att bekymra sig för. Ofta helt i onödan.
Låten Magnell sjunger heter Aftonpsalm. Den börjar med att solen rodnar i nordväst. Han rimmar på gäst. "Se dig om jordens gäst..." Gillar den låten. Den är magnellsk. Elegant i sin självklarhet. Nästan enkel i sin vackra skrud av toner och ord. Magnell var inte bara musiker, han var poet. Hans låtar kommer för mig ibland.
Ola Magnell har betytt en del. Rolös vind har spelat sin roll. I mitt liv också. Låtar fäster vid händelser, bär dem vidare som lyckopiller eller smärtstenar.
För länge sedan - det var någon gång i skarven mellan 1980-tal och 90-tal satt jag och glodde ut genom fönstret där jag då bodde, skulle skriva en debattartikel om det ekonomiska vansinnet, texten flöt inte, fick inte till vare sig bilder eller knorrar. Gick ner i köket, drack vatten, satte på radion och Magnell sjöng Rulltrappan. Jag gick upp och skrev. Och orden flöt fram, skrev artikeln tjugo minuter.
Artikeln byggde på att det ekonomiska system vi fastnat i leder fram till en sorts kapitalistisk planekonomi där allt fler beslut togs i allt färre styrelserum hos allt större bolag. Jag undrade varför inte alla vi som kritiserade den röda planekonomin i Östeuropa inte är lika måna om att kritisera den blåa planekonomin som växte fram och slår sönder mångfaldigt ägande, verklig marknad och det demokratiska systemets möjligheter att påverka. Det blev en viss debatt, inte minst i Miljöpartiet. Jag hade just avgått som språkrör efter mina första tre år. Företrädare för MP:s regionala avdelningar fick uttala sig i pressen och... jag fick mer stöd än kritik. MP borde vara tydligt antikapitalistiskt, bygga den gröna identiteten på begrepp som mångfald, självtillit, decentralisering, mer tro på människor i samverkan än på staten eller kapitalet. En sorts socialekologisk blandekonomi.
Det var med den utgångspunkten jag blev återvald som språkrör några år senare. Och fick vara med att föra in partiet i riksdagen igen. Det var i valet 1994. Sverige levde i ekonomisk kris. Arbetslöshet som skenade, ekonomi som krackelerade, småföretag som sattes i konkurs. Ingen trodde att MP skulle komma tillbaka till riksdagen i ett sådant läge. Det gjorde vi. Vi drev grön ekonomisk politik för att tygla marknaden, avlöva valutaspekulanterna, förhindra globaliseringens avarter, sänka normalarbetstiden och driva fram en rättfärdig fördelningspolitik för ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Kort sagt: vi var systemkritiska, de andra partierna suckade och stönade.
Vi värnade vår särart. Stack ut. Aktade oss noga för att inte låta som de andra, bete oss som de andra. Det var motsatt strategi - och den kom från både hjärta och hjärna - mot den strategi som dagens partiledning ägnar sig åt. Tycker mig höra att några av de kvinnliga språkrörskandidaterna också förstått. Frågan är vad de kan förändra. Kanske har den nuvarande partikulturen satt sig i väggarna. Synd i så fall.
Det kommer att krävas en fredlig kulturrevolution i samhället för att vi ska komma ur den ekonomistiska strypsnara vi sitter fast i. Det kommer nog att krävas en smärre kulturrevolution inom MP:s ledande skikt för att återupprätta partiet som det systemkritiska parti det bildats för att vara. Och som motiverar dess existens. Det kommer att krävas mycket kraft, mod och ihärdighet av det kvinnliga språkrör som väljs.
I Byle, i gränslandet mellan Sörmland och Östergötland, väntas på vår. Även när solen rodnar i nordväst.
