I Alex Ross gigantiska och eleganta bok om Wagner ("Wagnerism. Art and politics in the shadow of music) redovisas hur den amerikanska militären under Irakinvasionen 2003 använde "valkyriaritten" som stämningshöjare. Det är samma "låt" som användes i Apocalypse Now.
Då, i filmen, var det ironiskt nog musiksättning till en av de mest barbariska inslagen i Vietnamkriget. Så blir en filmisk iscensättning överförd till verklighetens vansinne.
Arten människa kallar sig själv homo sapiens (den visa människan) och landet som bombar till tonerna av valkyriaritten betecknas som frihetens och demokratins försvarare i världen. Med sådana försvarare av frihet och demokrati krymper begreppen i värde. Och det sker gång på gång på gång. Frihet och demokrati måste kunna vinnas på annat sätt än genom barbari.
I min bok Vad ska vi ha samhället till? skriver jag:
"Minns du när Nobels fredspris 2017 delades ut till ICAN, den internationella koalitionen mot kärnvapen? Organisationen hade arbetat många år för ett förbud mot kärnvapen. Länder som Sverige hade hakat på och verkat i FN för att få fram en formell konvention. Den hade antagits ett halvår innan fredspriset delades ut. Nu gällde det att så många länder som möjligt skrev på. Vid utdelningen i Oslo talade åttiofemåriga Setsuko Thurlow – överlevande efter Hiroshima – om sin livslånga kamp mot detta helvetiska vapen för massmord. Det tycktes som om inget öga var torrt när hon berättade. Tårar och röda ögon zoomades in av tevekamerorna. Kungligheter, eliter från kultur, näringsliv och politik. Alla tycktes berörda. I en stund av godhet. I en stund när andra intressen fick vila. I en stund när de som arbetat så intensivt för en FN-konvention som förbjuder kärnvapen ärades. Med pengar, applåder. Och tårar av rörelse. I en stund när så många hoppades att land efter land skulle skriva på. Setsuko Thurlow bad om det. Och ögon tårades.
Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som ens skulle fundera på huruvida konventionen till slut skulle skriva på kändes då minst sagt främmande. Men så blev det. Sverige sa nej. Den rödgröna regeringen sa nej. Och de borgerligas partiledningar ville inte. De vill se Sverige som medlem i Nato. Och kärnvapen ingår i Natos doktrin. Där slås fast att man till och med skall kunna använda kärnvapen utan att själva blivit angripet av sådana. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg hade under 2018 års upplaga av Folk och Försvar i Sälen meddelat att svensk påskrift skulle få konsekvenser. Vilka då? Tja, kanske skulle Sverige få problem med reservdelar till JAS? Kanske skulle Saabs ramavtal på 4200 miljoner kronor gällande pansarskottet AT4 och granatgeväret Carl-Gustaf sägas upp? Kanske skulle dålig stämning uppstå i de Nato-organ där Sverige redan deltar utan att väljarna fått säga sitt. Kanske skulle USA tacka nej till försvarsminister Peter Hultqvists inbjudan – han hade just varit i USA – att få tillgång till mark för att kunna öva mer i vårt land. Själva närmandet till Nato hade redan blivit den socialdemokratiske försvarsministerns personliga, mycket framgångsrika, kamp. Så i frågan om kärnvapen delade han uppfattning med de borgerligas partiledningar, dock inte dess väljare. Vars uppfattning delades av utrikesdepartementet, och dess statsråd Margot Wallström, som varit aktiv för förbudstextens tillkomst.
Socialdemokraterna var således splittrade. Vad göra? Jo, den rödgröna regeringen lade, före valet 2018, frågan i en utredning. Resultatet skulle presenteras efter valdagen. Alla var nöjda. Inget parti ville att frågan skulle belasta valrörelsen. Det är sådana fasoner som inte har med demokrati att göra. Men inget parti ville röra i den här frågan. Inte före valet. Väljarna skulle kunna börja lägga sig i. Inte ens miljöpartisterna var roade av att offensivt driva frågan om ett förbud, det skulle kunna krångla till vägen till nya statsrådsposter. Vänstern gjorde ingen stor sak av frågan därför att... tja, vad vet jag. Kanske hade de nog med vinsterna i välfärden.
När Sverige valde att säga nej till kärnvapenförbud hade regeringen, med riksdagens goda minne, redan skrivit på ett värdlandsavtal med Nato. Vilket bland annat inneburit att begreppet ”Natohögkvarter” förts in i svensk lagstiftning och att en minoritetsregering ges rätt att själv ta beslut som gör att svenska vägar, flygplatser, hamnar, strategiska knutpunkter och lokaliteter ställs till Natos förfogande. Frågan har aldrig varit på agendan inför något val. Avtalet liksom bara smögs in. Det där med medborgarperspektiv är det inte så mycket bevänt med när den politiska eliten har bestämt sig. Så numera åläggs svenska myndigheter att ”förbereda de praktiska arrangemang som krävs” och det slås fast att det skall ”finnas en nationell plan för hur Sverige innehar och avdelar resurser för logistik, ledning och samverkan på olika nivåer”. I praktiken innebär det att civilsamhällets infrastruktur, civilsamhällets planering och civilsamhällets juridik anpassas till militaristiska ändamål. I fredstid skall vi så att säga vara på krigsfot. Med avtalet som grund har Nato potentiell rätt att avfyra missiler riktade mot ”tredje land" – det vill säga Ryssland – från svenskt territorium. Detta är konfliktskapande, inte konfliktmildrande. Det vi kan uppleva som försvar kan ”den potentiella fienden” uppleva som provokation, upptrappning och vidgat hot. Vi kan tycka att den upplevelsen är en förvrängning, men den ursprungliga innebörden av gemensam säkerhet är att försöka förstå hur potentiella fiender tolkar det man själv gör. Skulle Kuba förbereda mottagning av ryska missilbaser skulle USA uppleva det som hotfullt. Är det då konstigt om det från ryskt perspektiv kan upplevas på motsvarande sätt? Förmodligen vill regimen av inrikespolitiska skäl att det ska upplevas så. Vilket snarast underlättas av att det inte finns något förbud i avtalet om att införa kärnvapen på svenskt territorium. Vilket i sin tur förmodligen är att av skälen till beslutet att inte skriva på konventionen om förbud mot kärnvapen. I konventionen skall nämligen inte bara utveckling och användning av kärnvapen förbjudas utan också förvaring och transport av sådana.
Så, vad hjälpte alla röda ögon när fredspriset delades ut till de som kämpat som mest intensivt för ett förbud för kärnvapen? Ingenting. Det kallas realpolitik. Och den är förfärande. Sverige är ett av de länder som drev fram förbudstexten, Sverige borde skriva på, Sverige borde driva kravet på Norden som kärnvapenfri zon. Sverige borde driva kravet på nedrustning och aktiv konfliktlösning istället för att ställa sig på samma sida som de konfliktskapande krafterna, dit både Ryssland och USA hör. Undrar vad Alva Myrdal, Inga Thorsson och Olof Palme hade sagt om de vetat att deras arv förvaltas så illa av sina efterkommande. Deras tanke om gemensam säkerhet har malts ner till stoft för att på tredje dagen uppstå med en helt annan innebörd."
