måndag 21 december 2020

Estonia - konspirationsteorier eller falskspel?

Det har blivit en debatt om hur i all sin dar Henrik Evertssons kunnat få Stora journalistpriset för sin dokumentärserie om Estonia. Vilket inte är att undra på eftersom serien följer regelverket för hur konspirationsteorier skapas och underhålls. Ifrågasättandet av den offentliga bilden av vad som hände hakas upp på väl valda detaljer och sammanlänkas i en berättelse. Helt enligt regelboken för konspirationsteoretiker.

Men… Olusten, rent av rädslan, att bli förknippad med denna värld av konspirationsteorier bör dock inte leda till tystnad i frågor som trots allt har berättigande. Det finns sådant som följt mig under åren efter Estonias förlisning. En obehaglig känsla.

Jag var ett av Miljöpartiets språkrör vid denna tid. När beskedet om Estonia förlisning nått den politiska sfären så skapades snabbt en mer eller mindre påtvingad enighet om att ”inte göra partipolitik” av katastrofen. Frågeställningar med obekvämt innehåll ansågs olämpliga. Överlevande och anhöriga skulle inte behöva uppfatta det som att deras personliga sorg utnyttjandes av cyniska politiker. Jag kan tänka mig att samma anda dominerade i de politiska partierna när pandemin slog till i våras.

Det finns delmoment i den politiska hanteringen efter Estoniakatastrofen som känns djupt olustiga. Och som redan då skapade en gnagande känsla av obehag. Det var regeringens snabba uppfattning om att innesluta Estonia i betong. Jag upplevde det som en stark önskan hos ledande socialdemokrater. Det uttalade motivet var att en sorts gravfrid skulle upprättas på det sättet. Men hur i all sin dar kunde en regering, med statsråd som hade mångårig erfarenhet, plädera för något sådant? Att lägga Estonia under betong skulle ju omöjliggöra, eller i vart fall gravt försvåra, att i framtiden försöka reda ut vad som hänt. 

 Att hemlighålla detaljer och händelser är en del av en regerings säkerhetspolitiska uppdrag – eller i vart fall vad regeringen uppfattar som sitt uppdrag. Vi levde i en tid med avslöjad vapensmuggling, mutor i stora vapenaffärer och flera andra skandaler som där socialdemokrater varit inblandade. Så när den dåvarande regeringens företrädare mer eller mindre tydligt uttalade att det inte var tid för partipolitik så hävdades detta från en ganska sargad trovärdighetsplattform. (Så småningom enades en majoritet i riksdagen att regeringens förslag om betong inte var acceptabelt).

Jag menar – trots dramaturgisk klippningen, musikvalet och underhållande cliffhangers – att dokumentären borde leda fram till en oberoende internationell utredning. Inte för att jag tror på konspirationsteorier utan för att den inre kärnan i varje regering ser som sin uppgift att i en viss tid dölja sådant som är obekvämt eller skadligt för landet.

Det är djupt olyckligt att de arbetsmaterial som låg till grund för hovrättspresident Johan Hirschfeldt utredning om militära transporter på Estonia kastats istället för att arkiveras. Varför kastas sånt? Om det inte innehåller sådant som är besvärligt?  Det förstärker den där malande olustkänslan av det kan finnas något bakom kulisserna som det nu kan vara dags att redovisa. Att det finns en sanning som är pinsam för Sverige, eller i vart fall pinsam för några i den dåvarande politiska ledningen. Så låt inte dokumentärseriens dramaturgi, konspiratoriska klippning och underhållningsvärde bli argument för att allt är i sin ordning. Hur som helt: olust följer ärendet.