För ett tiotal år sedan skrevs spaltkilometer utan att någon enda gång berätta vad hon stod för. Det gick inte ens att ställa frågan på debattsidor. Istället beskrevs hon som helgon.
Artiklar jag skrev refuserades. Jag tog mig nämligen friheten att undra vilka värderingar hon egentligen hade. Hon var mot militärregimen. Bra! Sedan utmålades hon i medierna med breda penseldrag som en kämpe för demokrati och mänskliga rättigheter.
Vilken
sorts demokrati? Mänskliga rättigheter för vem? Religionsfrihet, hur var det med det?
Så här skrev jag för tio år sedan:
"Oerhört lite har skrivits om vad Aung San Suu Kyi i sak har för värderingar om religioners inflytande över politiken, om diskriminering, om fördelning av ekonomiska och sociala resurser, om hur stort frihetsutrymmet för medborgarna skall vara. Sköter medierna sitt uppdrag egentligen? Eller är sådant som sker i Asien sådant som alltid skall målas med breda penslar och få färger? Är inte det något sorts kolonialt beteende?"
Den mediala bilden var sjukt ensidig. Som det ofta blir. Någon som är emot det onda beskrivs med automatik som god. Detta är ett återkommande fel i svensk debatt. När hon fick Nobels fredspris så blev det än värre. Pris på så lösa grunder har sällan delats ut. Den som orkade skrapa lite på ytan hörde toner som skorrade. Vad var demokrati och mänskliga rättigheter för henne?
Nu har det varit val. Hennes parti har utropat sig som vinnare. Och frågorna om hur hon ser på demokrati och mänskliga rättigheter är än en gång klarlagt...
En del som deltagit i den offentliga debatten för att helgonförklara henne bör skämmas. De uppträdde på samma bisarra sätt som svenska kommunister uppträdde i relation till de fascistoida inslagen i Östtyskland och liknande länder. Principen var: se med ett öga men blunda med det andra, hör med ett öra men täpp till det andra.
Rohingyer förtrycks, rasismen en del av systemet. Oppositionen tystas. Besviken? Ja. Överraskad? Nej. Inte ett dyft.
