I min bok Vad ska vi ha samhället till? handlar ett kapitel om säkerhetspolitik.
Här ett utdrag:
Vi trodde kanske inte att det skulle bli fred, men vi trodde att just kärnvapenhotet tillhörde en annan tid, det kalla krigets tid. En besk smak av det vanvettet kände svenska politiker på några dagar i oktober 1981. En sovjetisk ubåt går på ett grund i Gåsefjärden utanför Blekinge, kanske i fyllan och villan eller i vart fall synnerligen oskickligt. Dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin meddelade, med svettig panna, att detektorer visade att det förmodligen fanns kärnvapen ombord. Än värre blev det när Sveriges överbefälhavare meddelade att “man på radarn upptäckt två fartyg som hade kurs inom mot Gåsefjärden”. Skulle den sovjetiska flottan ta sig in på svenskt vatten och försöka hämta u-båten? Fälldin gav order till militären att “hålla gränsen”. Skulle därmed konkreta krigshandlingar uppstå? SVT sände direkt. Skulle kalla kriget ta konkret blodig fart på svenskt vatten? Nu visade det sig att det var två handelsfartyg på radarn, den sovjetiska flottan hade inte närmat sig. Så småningom drogs ubåten av grund, en krystad formell ursäkt inkom från Kreml. Långt senare klargjordes att besättningen fått i uppdrag att spränga u-båten om svensk militär skulle stormat den. En radioaktiv katastrof hade varit nära. Efter händelserna i Gåsefjärden fick vi en kraftfull debatt om sovjetiska ubåtar – det svenska försvaret jagade intensivt det man trodde var ubåtar – trots att det i Marinstabens egen tidning Marin Nytt skrevs 1982 att svenska vatten var en motorväg för Natos ubåtar. Dessa låg, enligt örlogskapten Nils Bruzelius, på lur i svenska skärgårdar för att kunna skära av sovjetiska sjöförbindelser om det skulle börja krisa. Tidningen blev svår att få tag på. Artikeln var inte så populär i en tid när riksdagsledamoten Carl Bildt (M), Försvarsmakten och hela mediekåren jagade just sovjetiska ubåtar. I slutet av decenniet monterades Berlinmuren ner och vi såg öppningar i mer än muren, vi såg öppningar på väg mot fred. Sovjetimperiet och Warszawapakten, som bildats som svar på Nato, upplöstes 1991. Vi var många som drog en suck av lättnad. Kärnvapenhotet var över. Freden skulle byggas.
Men vi som trodde detta bedrog oss. Allt fler länder har skaffat kärnvapen, i början av 2018 fanns över 14 000 kärnstridsspetsar, av vilka drygt 3700 var utplacerade och operativa. Nästan 2000 stod redo att avfyras med kort varsel. Och världens militärutgifter ökar. De uppgick 2018 till nästan 17 000 miljarder kronor. USA står för 35 procent, Kina för 13 procent, Ryssland för 3,8 procent. De tre största Natoländerna i Europa – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – står gemensamt för 8,5 procent.
De flesta rustar upp. Tittar på varandra och rustar upp. Pengar som borde gå till social välfärd och god infrastruktur sugs till vapenindustrin. Också Sverige rustar upp, och det tycks inte räcka med 30 nya miljarder som föreslogs av Försvarsberedningen 2019. Flera partier, snart en majoritet i riksdagen, vill att vi i vårt land skall lägga två procent av BNP – vilket motsvarar närmare tio procent av statsbudgetens utgifter – på försvaret. Vi är med i en upprustningsspiral.
Vapenlobbyisterna gläds, det militärindustriella komplexet gläds. En del medier gottar sig åt hotbilder, vräker ut rubriker, manipulerar bilder och deltar hejvilt som krigshetsare. Som om det inte var illa nog som det är. Politiker som levt i skuggan i så många år – försvarspolitiker har under flera årtionden haft samma låga status som kulturpolitiker – har hamnat i centrum och över detta tycktes de plötsligt vara euforiska. Så vi lever på krigsfot i fredstid. Krigsretoriken har sitt ursprung i tassemarkerna i utkanten av hederlig debatt. Ryssland hotar oss med krig, Gotland är hotat, är budskapet. Ryssarna har ju burit sig åt på Krim, brutit folkrätten, lagt området under sig. Och kunde Putin gå till anfall mot Georgien så kan han väl lika väl anfalla Mälardalen. Det är sådant som antyds när krigsretoriken löper amok. Sans och måtta – existerar ens sådant?
