 |
| Målning av Gustav Rydberg |
Det berättas att längre bort utefter vägen bodde en kommunpolitiker som ansåg att vägen skulle förses med gatlyktor. Det är under en sådan vi kan se när den första nattliga snön faller. Det lär dröja ett tag. Måste dröja. Ett plåttak skall målas färdigt.
Inget regn idag, säger min gamla arbetsgivare i Norrköping. Så det är bara att gneta upp för stegen och börja. Efter simtur, frukost och bläddrande i den tidning som ännu kommer i pappersformat av nostalgiska skäl. Eller trivselskäl snarare.
Har fått två mejl så här i gryningen. Ett från södra Sverige, ett från det absolut mest norra. En kvinna och en man. De ville, var för sig, berätta att de läst ut min bok i natt. De kunde inte sluta. Han i söder sitter nu och dricker kaffe. Vad hon i norr gör meddelas inte. Men hon är upprörd över alla de som dött i det svenska Flygvapnet. Hon hade ingen aning. Nästan tusen liv. Unga män från fattiga förhållanden. De flesta från just Norrland. En av dem var nära släkting. Men hon hade ingen aning om omfattningen av mängden döda. Vi har ju aldrig varit i krig, ändå tusen döda i övningar.
Hur kunde politiker och generaler acceptera detta, frågar hon. Svaret är som så många gånger: det var inte pojkar från politikers och generalers miljö, umgänge, klass. Det var de andra som skickades ut för att dö. Men Saab kunde leverera nya plan i takt med att allt fler störtade, en god affär. Var tionde fältflygare i den svenska försvarsmakten dog i störtade plan. Få vet, nästan ingen vill veta. När Försvarsmakten och riksdagen inrättade en minnesdag för de som stupat i internationella militära uppdrag ville man inte att minnesdagen också skulle omfatta de som stupat under övningar i Sverige. Tusen unga män. De allra flesta från fattiga förhållanden. Om det skall tydligen inte talas, skriver hon från Norrland. Vi borde inrätta en minnesdag för dom också, skriver hon vars släkting var en av de omkomna.
Han i söder började bläddra i boken igår efter lunch. Och kunde inte sluta. Hon i norr började häromdagen. De skriver och berättar om läsandet. Jag blir nästan rörd. Det jag skriver är en sorts slutplädering från min sida. Är man i mina år så är det tid att göra en sådan. Men innan slutpunkten sätts skall i vart fall ett plåttak målas. Och förhoppningsvis skall en hel del annat också hinna göras, tänkas, tyckas och planeras. Men vad vet man.
Kaffet doftar, Nybryggt, men inte nymalet. Gryningen avslöjar att himlen nog är befriad från moln. Inte ens dimma över fjärden. Den sista potatisen som ännu är i jord kanske skall tas upp. För vad vet man. Annat än att rätt var det är har den sista potatisen satts. Det borde fler tänka på. Och inte slarva bort sina liv genom att fylla det med sådant som andra - släkten, klanen, familjen, Amazon, generaler, sjuka konsumtionsnormer - vill att det skall fyllas med.
God morgon! Jag ser att det svajar lite i träden ner mot fjärden.
