Men siffran 100 kan mycket väl vara relevant att nu tala om. Det gäller stigande havsnivåer inom hundra år.
Avsmältningen av havsis i Arktis är stor - "rekordstor" - och den så kallade shelfisen på Antarktis – som håller inlandsisen på plats – håller på att vittra bort. Därtill läggs den termiska effekten och andra smältande isar. Det går inte längre att bortse ens från klimatpanelens värsta scenario. Den meter som helt realistiskt kan utgöra ett genomsnitt av havshöjningen. Med förväntade stormar och orkaner, som tenderar att bli värre på grund av klimatförändringarna, riskerar vågor att piskas upp som gör än mer områden utsatta. Likt förbannat talas förväntansfullt om att livet skall återgå till det "normala", semesterflygen till Thailand "komma igång igen" och konsumtionen sätta fart så "ekonomin" börjar "rulla igen". Människan är så ofantligt korkad ibland.
Vår uppgift nu är att inte göra sådant vi kan göra, inte göra sådant som vi har råd med genom de siffror som flyter in på våra konton.
Hade vi inte varit så många människor - vi kommer att närma oss 10 miljarder - och hade vi inte byggt så många av våra städer nära havet så hade vi förstås haft bättre möjligheter att som art hantera även ökande havsnivåer.
Så till den vanliga slutsatsen: hade vi agerat för trettio år sedan, när tillräcklig vetenskaplig grund fanns att reagera på, hade vi i lugnt takt kunnat ställa om samhället för att minska följderna av vårt sätt att leva. Nu var det istället så att vi som art prioriterade annat. Kortsiktighetens förbannelse fick råda. Synd på så rara ärtor.
Apropå ärtor: i viss mening tycks våra hjärnor inte vara större än sådana.
