Idag skriver jag i SvD. Bland annat så här - vill ni läsa knorren också så kommer ni till artikeln här. "Miljöpartiet skall välja nytt kvinnligt språkrör. Debatt pågår om vilka som har kommunikativ
kompetens. Men det finns mycket annat att tänka på. Sådant som partiet helt enkelt har valt bort i tron att därmed bli mer ”realistiskt” och ”regeringsfähigt”.
Politikens vardag består av två delar. Dels det demokratiska hantverket, dels opinionsbildning. Det demokratiska hantverket är att läsa in sig, kompromissa och ta beslut. Det kan vara nog så tungt. Opinionsbildning är att skapa förståelse och tilltro till den värdegrund, den vision, de idéer som ens eget hjärta och hjärna – eller parti – bär. Det är genom opinionsbildning som legitimitet skapas för beslut om förändringar.
Den politiska ledare som låter sig dränkas i det tunga demokratiska hantverket, som det lätt kan bli när till exempel små partiers partiledare eller språkrör också är statsråd, har inte förstått vad politik är. Partier som antar strategier för att inte ”vara besvärliga” – och därmed inte driver opinion för sin egen politik av ”hänsyn” till regeringspartners – undandrar sig ansvar för den debatt som tillhör demokratins väsen.
I en demokrati har vi förmånen att få yttra oss om samhällsutvecklingen, att offentligt förklara vad vi vill. Det är emellertid inte bara en förmån, för politiska partier är det också en skyldighet. Att partier i andra länders regeringar kan berätta att de har olika åsikter är uppenbarligen något som anses osvenskt. Få, nästan ingen, tycks ens ha märkt att den svenska grundlagen är ändrad så att statsråd numera till och med ges rätten att meddela avvikande mening om hen inte delar regeringens beslut. Men så gör då det! Det är inte "bråk", det är varudeklaration, förutsättning för genomtänkta val när väljare står i valbåset.
Blockpolitiken har, som den drivits i Sverige, förminskat det demokratiska samtalet under flera årtionden. Den så kallade "debattkorridoren" har blivit allt trängre. Och dörrarna till korridoren alltför stängda. Blockföreträdarna har varit ängsliga för att något parti i det egna blocket torgför en åsikt som kan skrämma väljare att rösta på något parti i det andra blocket. Därmed har viktiga delar av politikens mångfald dött. Hur många första- och andra- och tredjegångsväljare har till exempel en susning om hur Miljöpartiets ideologiska grundbultar ser ut? Hur många har ens hört språkrör tala för sitt eget parti? Strategin har ju varit att språkrören, som också varit statsråd, i första, andra och tredje hand skall företräda den löfvenska regeringen.
Utan opinionsbildning bleknar partierna, växer samman, blir en grå massa i någon sorts eländig triangulering. Än värre blir det när partiledningar är så rädda för opinionsbildning att de sätter munkavle, och rent av mobbar, valda partistyrelsemedlemmar eller riksdagsledamöter som driver opinion för sådant som antagits i partiprogram, utgjort vallöfte och är ideologiskt självklart. När partiledningar avfärdar sådant som ”plakatpolitik” har det gått långt i räddhågsenhet, oförskämdhet och verbal urinering på det som är interndemokrati.
Redan då jag var språkrör började MP budgetsamarbeta med den socialdemokratiska regeringen. Det var ganska stormiga år. När samarbetet inleddes hade mitt parti klargjort för den dåvarande statsministern Göran Persson att vi ämnade göra två saker: dels utföra det demokratiska hantverket, dels driva opinion för det vi stod för egentligen. Det meddelades då från Socialdemokraterna att eventuell framtida regeringsmedverkan måste bygga på att språkrören inte bara har full kontroll över sin riksdagsgrupp utan också kan stävja uppror och tysta kritiker. En sådan partikultur började växa en bit in på 2000-talet eftersom det var en förutsättning för att, i socialdemokraternas ögon, bli ”regeringsdugliga”.
I Katarina Barrlings bok om partikulturer, som kom ut 2004, redovisas hur Miljöpartiet ännu var präglat av individualism. Bara drygt tio år senare hade partikulturen förändrats så pass att begreppet ”plakatpolitiker” användes av partiledningen för att avspisa de partikamrater i riksdagen som drev opinion för sådant som partiet hade i sitt partiprogram men som ogillades av regeringens majoritet. Istället hade förstås partiledningen kunnat använda de kritiska rösterna till att stärka sin förhandlingsposition – ”vi måste få igenom mer, vi har stark internkritik” – gentemot sin stora regeringspartner Socialdemokraterna.
Jag tror att den förda strategin har kostat mycket. För det gröna partiet, vilket må vara en sak. Dessvärre också för den svenska politiska debatten i stort.
Vi behöver fler, inte färre, ”plakatpolitiker” som står upp och driver visioner. För precis som den gamle liberalen John Stuart Mill motiverade yttrandefriheten: de kan plakata för något som gör politiken, livet och samhället bättre. Trots att eliterna suckar. Hur mycket av det som vi idag kallar välfärdssamhälle hade genomförts utan plakatpolitikers envisa kamp för det som eliterna ansett omöjligt?
När Isabella Lövin annonserade sin avgång så tryckte hon på att partiet behöver en nystart. Den skulle kunna ske genom att Per Bolund får en ny kvinnlig språkrörskollega. Som är bättre på kommunikation. Den som tror att det räcker misstar sig. Det krävs förmåga att skapa god stämning internt, att känna tilltro till den politik som skall föras, att förstå sitt partis själ och historia. Och att inte se intern kritik som fiendskap på temat ”är du inte med mig så är du min fiende”. För MP handlar det dessutom om att förstå att partiet bildades som ett antipartiparti som inte skulle bli som de andra. Det utgör inget hinder för att medverka i en regering. Men det kräver mod att våga vara besvärliga. Och förmå inse att den som inte vågar förlora makt riskerar att heller inte få någon."
Hela artikeln, med knorren i avslutningen, finns här.
