Ett avtal mellan talibanrörelsen och USA undertecknades den 29 februari. Vi som har kämpat mot kriget och mot Sveriges deltagande i kriget känner en stor glädje och lättnad över att vapnen tystnat. Ingen kan garantera att det innebär verklig fred, men om USA:s, Natos och andra allierades trupper (inklusive Sveriges) verkligen hemkallas innebär det ett stort steg på väg till fred.
Vi hoppas att det nu överenskomna dokumentet sätter stopp för att Afghanistan blir ett fäste och fristad för internationella terrorister och terrornätverk.
En helt annan fråga är om afghanerna klarar att på fredlig väg lösa alla de motsättningar som ackumulerats under utländskt förmyndarskap. 19 års ockupation (och före det ett decennium av sovjetisk ockupation) har satt djupa spår i nationen och att tro att de skulle läka över en natt är naivt.
De som inte visste det förut måste nu erkänna att Afghanistans problem med kvinnoförtryck och ett underutvecklat utbildningssystem är problem
som inte kan lösas med militär intervention utifrån.
som inte kan lösas med militär intervention utifrån.
Nu måste västvärlden i stället pröva den andra vägen, att med ekonomiskt bistånd underlätta försoning och återuppbyggnad i det krigshärjade landet.
Det långa kriget, som varat två gånger längre än första och andra världskriget tillsammans, har kantats av lögner och halvsanningar.
Krigsförespråkarna talade osant om ett klart FN-mandat. De
internationella soldaterna bar inte FN:s blå baskrar. Utan Natos
hjälmar. Man sa att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men
de svenska soldaterna deltog i strid och dödade. Propagandan för
Sveriges krigsinsats hade inga gränser. Om Sverige tog hem soldaterna
skulle alla skolor tvingas stänga och händerna huggas av de afghaner som
röstade i de stundande valen.
För svenska folket marknadsfördes
kriget som en humanitär intervention. Alla ville delta i ”kriget mot
terrorismen”. Så också Sverige. Om vi inte krigade i
Afghanistan var Sverige i akut fara. Från dåvarande ÖB kom 2004 det
förbryllande beskedet att ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”.
Många bland svenska folket stödde från början deltagande i kriget. Men
efterhand växte tveksamheten. Allt fler insåg att kriget var både
orättfärdigt och meningslöst och att Sverige utnyttjades av USA och
Nato.Ett brett upprop med kravet ”ta hem trupperna” offentliggjordes av oss i februari 2007. Över 7 000 svenskar skrev under. Det var representanter från alla politiska läger. Och från svenskt kulturliv. Vi minns i dag särskilt Hasse Alfredsons och Eva Mobergs stöd och insatser.
Att det var USA:s krig och att Sverige deltog för att kvalificera sig som en militär partner till USA och Nato var inget som det officiella Sverige talade högt om. Det kom bara med i en bisats då regeringen varje år begärde riksdagens ja till fortsatt svensk trupp.
Det vackra talet om humanitära mål föll som ett löv till marken då utredningen om Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2002–2014 lades fram 2017. Inget av de fina humanitära målen uppnåddes. Endast målet om att vara en trogen militär partner till Nato uppfylldes, enligt utredaren.
Nu kan kriget summeras.
Kostnaderna för Afghanistankriget är ofattbara och skrämmande. Vad Sverige har lagt ner på det svenska deltagandet har mörkats. Regeringen bör inte minst av moraliska skäl ge Riksrevisionen i uppdrag att utreda vad de verkliga kostnaderna uppgår till. Svenska folket har rätt att få veta vad kriget totalt har kostat dem.
Afghanistan är i dag ett förött land. Snart tjugo års krig har inte lett till bättre levnadsförhållanden. Tvärtom. Det har blivit sämre för det afghanska folket. Inte minst kvinnornas situation är mer katastrofal i dag än före kriget. De allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister.
Kriget har lett till över 200 000 dödade afghaner. Förra året 2019 var dödssiffran för civila afghaner högre än något år tidigare. En tredjedel av alla dödsoffer är barn. Flera hundra tusen är sårade. Miljoner afghaner är på flykt från sina hem och sitt land.
Regeringens utredare gav oss kritiker rätt på i stort sett varje punkt. Svenska soldater hade inte i Afghanistan att göra.
Krigets anstiftare, USA och Storbritannien, men även svenska Försvarsmakten hade bristfälliga kunskaper om Afghanistans historia. Ingen utomstående har någonsin vunnit ett krig i Afghanistan. Så länge främmande makters soldater finns på afghansk mark så fortsätter det väpnade motståndet mot inkräktarna. Vi varnade för detta och hänvisade till Afghanistans långa krigiska historia. Men det var inget som Nato eller Sverige tog hänsyn till.
Afghanistankriget är en katastrof. Det svenska deltagandet är inte bara ett misslyckande. Kriget är också en skamfläck för Sverige. Det svenska krigsäventyret är ett sorgligt kapitel i Sveriges historia. Sverige har deltagit i ett nykolonialt krig i Asien. Nu måste Sveriges regering, sedan USA kommer att avsluta kriget och så småningom lämna landet, omedelbart se till att de resterande svenska soldaterna tas hem. Annars är risken stor att Sverige blir det enda krigförande landet, som biter sig fast i Afghanistan.
Det vore ett dåligt eftermäle som skulle sitta i för generationer.
Thage G Peterson
före detta talman i Sveriges riksdag och försvarsminister
Lars-Gunnar Liljestrand
före detta ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet
Maj Britt Theorin
före detta nedrustningsambassadör
Stefan Lindgren
författare och före detta ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet
Birgitta Hambraeus
före detta riksdagsledamot
KG Hammar
före detta ärkebiskop för Svenska kyrkan
Gösta Hultén
medgrundare av Svenska Afghanistankommittén
Ingela Mårtensson
före detta riksdagsledamot Folkpartiet
Birger Schlaug
före detta språkrör för Miljöpartiet
Margareta Zetterström
författare och översättare
