 |
| Lena Rosén Schlaug, Walk a mile in my shoes |
Så har då också politiker av alla färger förstått vilka arbeten som är viktigast för att samhällets grund skall fungera. De bäst betalda kan lämna allt utan att så mycket händer, de där som flyttar pengar och därmed är högbetalda visar sig än en gång vara virrhjärnor som vi både kan ha och mista.
Tänk om vi efter denna samhällskris kunde komma ihåg det och ära de som äras bör. Inte managementkonsulter utan undersköterskor på äldreboendet, inte börsmäklare utan sjuksköterskor, inte ledarskribenterna vid sina skrivbord utan de riktiga journalisterna, inte mäklare utan lågstadielärare.... ja, ni vet hur det ena efter det andra kan räknas upp.
Ofta - inte alltid, men ofta - är det bara att vända på löne- och statuspyramiden för att se vad samhällets stöttepelare finns. Det är inte de med feta guldkedjor runt halsen och ett kallt huvud utan de med ömsinta händer och ett varmt hjärta.
Man kan beskåda detta problem om man strövar runt en stund i de finare finanskvarten. En teaterscen där åtskilliga nollor placerar en etta framför sig och ger sken av att vara värdefulla. Förr kunde man åka till Kivik marknad för att se gycklarna - nu räcker det att besöka finanskvarter.
Apropå mäklare... Skrev i boken "Svarta oliver och gröna drömmar" om hur det kan vara:
"Mäklaren hade stadiga guldkedjor kring både arm och hals och hävdade att stugan skulle kunna säljas under rubriken Sjöutsikt.
Ställde man sig på vinden, som skulle kunna inredas, och lutade sig ut genom ett fönster, som inte gick att öppna, så skulle man faktiskt kunna se ett stänk av havet.
- Läget är inom pendlingsavstånd från Stockholm, sa mäklaren.
En renovering av stugan skulle kunna resultera i ett härligt sommarviste för någon jäktad innehavare av sådant som värderas högt: siffror på konton.
Stugan var egentligen mycket stor. Men bara två rum hade används. I nedre våningen stod fem rum helt oanvända, hela mellanvåningen var omöblerad och hela vinden var just bara vind.
Nu skulle stugan bli sommarviste.
Bara två veckor tidigare hade jag suttit på sängkanten hos den gamla gumma som vägrat möblera vinden. Och just när solen rann ner i osynligheten dog hon.
Hon var gammal. Hon hade fostrat tolv barn. Mestadels ensam. Hennes karls insats i hemmet hade varit befruktningsögonblicket. Och då hade han vanligen varit full.
Hon älskade sina barn över allt annat på jorden. Ändå hade hon inte sett något av barnen på över ett helt år. De hade inte tid. Och själv ville hon inte vara till besvär.
Hon dog i en stund då hennes ögon sa mig att hon förlät alla som glömt henne. Hon dog med ett leende och en fast övertygelse om att det fanns ett ljus där utanför.
Låt mig kalla henne Elin. Elins barn hade kommit långt, som det heter. De hade fina titlar och kunde hänga tjocka guldkedjor runt halsen. Det var fint folk. Så fint att de inte gärna hade tid för henne.
Elin läste inte börsnoteringarna - men hon skänkte en tiondel av sin lilla folkpension till de som än bättre behövde det. Rädda Barnen, Jorden Vänner, Framtiden i Våra händer, Amnesty. Hon led med barnen som svalt och med skogarna som förgiftades.
Efter valet 1985, när miljöpartiet stod med skulder upp över öronen, skickade hon trettio kronor i ett vackert kuvert. Hon skrev, med vacker gammelstil, om den sjö hon älskade och de barnbarn hon älskade. Hon hade en dröm om ren luft och rättvisa. Jag hälsade på henne några gånger, hade kaffe med mig och pratade bort en stund.
När solen rann ner i osynligheten den där varma junidag dog hon. Hon hade aldrig fått del av ATP eller av den ökade köpkraften eller av det materiella välståndet som ombudsmän och finansvalpar och Brysselresenärer och de flesta av oss andra suger i oss som hade vi gjort oss förtjänta av det.
Elin hade inte gjort några aktieklipp - hon hade bara fött upp tolv barn. Hon deltog inte i lönekarusellen och fick inga avgångsvederlag à la De Välklädda Männen med sina fyrkantiga väskor. Hon hade gjort sitt. Avstått för att ge till de som hade det sämre.
Hennes granne hade gått i pension för några år sedan. Han hade levt på kapital och varit en kunnig man på att hantera pengar så att dessa förökat sig genom att flytta från konto till konto. Han tog månatligen ut nästan tio gånger så mycket som Elin hade i folkpension.
Svanar kan bli dränkta i en ankdamm. Och svansången hörs sällan i ankdammens tjatter.
Hon dog med huvudet på en vit kudde med vackra spetsar. Hon dog med ett leende i sina ögon. Örngottet luktade gott. Mäklaren, med sina tjocka guldkedjor, sa att man nog skulle få ut en bra slant för huset. Och det är ju många barn som ska dela.
- Vill man ha närmare vatten kan man lägga in en pool, sa mäklaren.
Och ankorna tjattrade från viken.
Jag åker förbi huset ibland. Det jag ser är ett hus som dött av skam över att bli utbjudet till försäljning, som en slav med priset bundet vid sin hals."
(Bilden: Walk a mile in my shoes, Lena Rosén Schlaug)
