Jag samtalade (Kunskapskanalens serie En bok, en författare) med Lena Andersson om hennes bok Förnuft och Högmod där hon i ett kapitel ifrågasatte Lisbeth Palmes agerande före och efter mordet. Samma tema driver nu Lars Borgnäs. Hade Lisbeth Palme skäl att se till att mordutredningen aldrig skulle komma i mål?
Varför försvann Olof Palmes anteckningsbok? Varför valde paret Palme att inte ha livvaktsskydd den aktuella kvällen, varför sneddade man helt irrationellt över Sveavägen?
Borgnäs inleder med bakgrunden och konstaterar att de kan vara svårt för de som inte upplevt Palmehatet - från den politiska högern och från enskilda inom polis, militär och säkerhetspolis - att föreställa sig styrkan i det. Och, vilket jag skall tillstå, många av oss som inte hatade ansåg i vart fall att han kunde vara förskräckligt arrogant. Han fick dessutom kultureliten emot sig i samband med kärnkraftsfrågan. Inom industrikretsar skämtades (eller inte skämtades) om att Palme borde knäppas, inom militär och säkerhetspolis misstänkte man att han kuckelurade med Sovjetunionen, särskilt efter det att Gorbatjov tagit över. En vecka efter mordet skulle Palme åka till Moskva
Om själva mordutredningen kan sägas - vilket Borgnäs gör med samma intensiva metoder som han använde i teve - att den till delar styrdes av idén om att ingen fick ifrågasätta, eller ens ställa kritiska kontrollfrågor, till Lisbeth Palme. Hon vägrade delta i allt sådant som vittnen - inte minst de som är närstående en mördad - vanligen vill medverka i för att komma framåt i utredningen.
Borgnäs skriver: "Utredarna har helt enkelt anpassat sin syn på mordet efter Lisbeth Palmes berättelse utan att ifrågasätta om hon skulle kunna tänkas ha fel och andra vittnen rätt... tanken att Lisbeth Palme farit med osanning, och att hon valde att dölja viktiga omständigheter i samband med mordet, tycks inte ha föresvävat utredarna."
Borgnäs går igenom fallet på ett metodiskt - och intensivt - sätt. Själv anser han att allt faller på plats när sonen till "en av landets mest erfarna mordutredare" (kriminalkommisarie Arne Irvell) efter dennes död överlämnar en anteckningsbok där mordutredningen penetreras och Borgnäs får vatten på sin kvarn. Pilen pekar mot personer som helt enkelt inte skall avslöjas eftersom de har med SÄPO att göra.
Varför skulle Lisbeth Palme vilja dölja något? Skälen kan vara av två slag: privata eller politiska. Båda i syfte att skydda eftermälet, familjen, partiet eller landet. Mötet på Sveavägen den där kalla sena kvällen var planerat, något skulle sägas - men det blev något annat.
Ett problem med boken är att den utges på bokförlaget Semic. Men det kanske mest är mina fördomar som poppar upp. Fantomen gavs ut på Semic. Hur som helst: läsvärt för den som är intresserad, välskrivet, tydligt upplägg.
Och det är klart att Borgnäs inte kan låta bli att citera f.d. finansministern Kjell Olof Feldt som i DN, efter att ha läst bröderna Poutianens bok Inuti labyrinten, skrev: "Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister. Men boken har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så välgrundad som jag vill tro. Troligen blir den frågan obesvarad."
Borgnäs menar: Locket är stängt och låst. Men några har nyckeln. Kanske de som såg till att Palmes anteckningsbok försvann och att kassaskåpet i hans rum på Rosenbad var tömt när det flera dagar efter mordet öppnades genom att borras upp - nyckeln hade inte hittats.
Självfallet kan inte Borgnäs underlåta att också citera den tidigare amerikanske vice utrikesministern Richard Burt: "Sverige utan Palme blev ett mer normalt land... Efter Palme finns det inte längre någon svensk global politik. För det var resultatet av denne ende man och hans intellekt".
