 |
| DN 1 sept 2019. Ska vi lära oss nåt av detta? |
"Kupper och erövringar underlättas när trådarna är samlade i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i annan." Så skrev Elin Wägner i Väckarklocka. Det ligger mycket i det.
Med gemensam lagstiftning och marknad som övervakas av gemensamma institutioner skall ett ömsesidigt beroende och en ömsesidig nytta växa fram mellan länderna inom Europeiska Unionen. Tanken bygger på att en dynamisk process skall landa i en gemensam norm som skall grundas på mänskliga rättigheter och demokrati.
Men tänk om den dynamiska processen tar en annan riktning? Hur skulle EU utvecklas om de auktoritära och främlingsfientliga tar över den organisation som är skapad i namnet av demokrati och mänskliga rättigheter? Om allt fler topposter börjar, efter fullt legitima demokratiska val, tillföras sådana som gillar auktoritära system? Om vi får demonisering istället för demokratisering? Om vi får Orbanisering av lagstiftningen och Lepenisering av övervakningen?
Om allt fler trådar är samlade ”i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i annan”, så finns risken att de onda tar över den färdiga organisation som var skapad med goda föresatser. I demokratins, och de fria valets namn, har sådant hänt förr. Utifrån detta perspektiv anser jag att mycket av den förda EU-politiken är naiv.
Söndagen den 1 september 2019 dominerades Dagens Nyheters förstasida av en lång rubrik i svart: “I rask takt rivs viktiga byggstenar i den polska demokratin ner. Hur gick det till?”
Svaren som gavs var fluffiga. Det handlade om blinda fläckar, falska nyheter och löften om, och verkställande av, mer pengar till äldre och flerbarnsfamiljer. Men framför allt beskrevs hur fort allt gått, hur demokratins grundbultar så enkelt började monteras ned. Borde vi inte lära av det? Tro inte att Polen och Ungern är unika i sitt slag. Ju mer otrygghet och rotlöshet – och ekonomiska klyftor som växer – ju lättare för dem som ser demokratin som en parentes att vinna gehör för sin sak.
Att den brittiska situationen är olycklig, är jag den förste att skriva under på. Debatten inför folkomröstningen var bisarr - och beslutet att inte också ha en folkomröstning om det blivande avtalet är korkat och på många sätt odemokratiskt. Men den brittiska debatten bör inte leda till att försvaret av EU, som det utvecklas, blir naivt. Det är mer komplicerat, och innehåller så många fallgropar, att naivitet och icke-kritik bör undvikas.
Hur korkade många av oss än anser - eller snarare inser - att åtskillig av den politiska överklassgräddan i London (bestående av överklassungar vars födelseår är det enda som antyder att de är vuxna) är bör vi också se farorna med att bygga EU som nu sker, inse att alla trådar rätt var det är kan läggas i fascisters hand. Därav anser jag att Sverige bör ha en plan B för att kunna lämna - en sådan plan innebär att viss självtillit värnas, att organisation finns kvar så att utträde i realiteten kan fungera. För MP borde optionen utträde funnits kvar, inte som krav på utträde utan som möjlighet i framtiden om det skulle gå åt h-e.
För övrigt vet jag inte om jag är road eller oroad över hur medierna rapporterar och kommenterar det som händer i den brittiska politiken. Mediernas rapportörer verkar överraskade över hur turerna i parlamentet just nu går - men, handen på hjärtat, hur skulle de annars gå? Följer det inte de förväntade stegen? Svar: Jo.
Och framtiden? Bli inte helt överraskade om Storbritannien om tio år - när den stora globala ekonomiska krisen lär ha brutit ut (allt annat vore märkligt) - blir ett av de länder som klarar sig minst dåligt efter att ha tvingats återuppbygga viss självtillit och byggt bort den värsta sårbarheten som bieffekt av det kaos som väntar efter den akuta Brexitfasen. Snopet i så fall.
Sverige däremot - som i total naivitet släppt allt vad självtillit och möjlighet till självförsörjning i en fundamentalistisk utförsäljnings- och globaliseringsiver - tillhör de länder som kommer att ligga riktigt pyrt till. Här har ju begrepp som självtillit blivit ett fult ord inom politiken.
