Om det rimliga i att inte förstöra livet för en person av prestigeskäl

På tåget tilltalas jag av en vilt främmande person i yngre medelålder som sätter sig på stolen mittemot. Det är inte så ovanligt att det sker. Även om de som gör så oftast är i äldre medelåldern och uppåt.

Hur som helst: nu satt hen mitt emot mig och ville tala om "tjänstemannen som jobbat för Miljöpartiet och som har konflikt med just det partiet".

Hen ville veta om jag kände tjänstemannen, som hängdes ut i pressen av en riksdagsledamot som han haft en relation med. Anklagelserna hade varit av våldsam art, om både det ena (som passade in i Metoo) och det andra (anklagelser om otillbörliga kontakter med Rysslands ambassad).

Den riksdagsledamot som slungade ut anklagelserna på sin FB-sida omfamnades av partiledningen ända tills hon kört vidare och hävdat att rysskontakter fanns långt upp i partiets ledning. Då fråntogs hon sina uppdrag som utrikespolitisk talesperson. Att smutskasta en väl definierad tjänsteman gick tydligen bra, men när anklagelserna riktades mot ledningen då jävlar...

Att anklagelserna om otillbörliga kontakter är felaktiga är klarlagt. Men priset av denna historia blev väldigt olika för partiledningen, inklusive kanslichefer och dylikt, och den utpekade tjänstemannen som är sakkunnig i just säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Han har, trots att flera år förflutit, inte kunna få ett jobb som han kan försörja sig på. Han jobbar i det som kan kallas förtroendebranch. Drabbad av ett sorts yrkesförbud.

Och nu satt den där personen på tåget mitt emot mig och frågade mig om jag kände honom. Jo, i så motto att jag var med och anställde honom på 1990-talet, arbetade med honom då jag var språkrör och därefter pratat med honom vid några få tillfällen.

Jo, berättade hen som satt mitt emot mig medan tåget närmade sig Stockholm, vi vågar inte anställa honom, inte för att vi tror på anklagelserna som ju utretts, men du vet det där snacket om "ingen rök utan eld och vi har ju också kunder som kan känna rök där den inte finns...".

Och sedan kom den slutliga motiveringen: men vi vill inte hamna i svårigheter i kontakter med kunder i den offentliga sfären. Och säkerhets- och utrikespolitik bedrivs i den sfären, och är intimt förknippad med regeringen. Den som har konflikt med ett regeringsparti är svåranställd, menade personen och såg lite ledsen ut.

Konflikten ligger i något så bisarrt som att den anklagade, så vitt jag förstår, vill ha en ursäkt och ett tydligt offentligt uttalande att anklagelserna saknade grund - och varför inte ett erkännande från partiet att man inte agerat på bästa sätt.

Än värre har det blivit eftersom den riksdagsledamot som stått för anklagelserna varit källa till en internationell rapport av den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. Ett kapitel handlar om Sverige och tjänstemannen. Enligt rapporten avskedades mannen 2015 efter upprepade kontakter med ryska ambassaden. Aftonbladet granskade frågan och skriver: "Samma uppgifter har spridits av mannens tidigare flickvän, riksdagsledamoten Pernilla Stålhammar (MP). Men Aftonbladet har i flera artiklar kunnat visa att uppgifterna är felaktiga. Säpo har enligt Aftonbladets källor utrett mannen och hittade ingen sanning i påståendena."

Men personen mitt emot mig på tåget berättar ändå om rapporten och undrar vad som är sant och inte.

Miljöpartiets ledning har inte agerat för att få rapporten tillbakadragen! Således sprids rapportens uppgifter till den sektor där den utpekade tjänstemannen skulle kunna få anställning. Till och med Per Gahrton, som alltid är försiktig i sin kritik av det parti han tog initiativ till, kräver att MP agerar istället för att "rulla tummarna".

Själv är jag djupt bekymrad över hur det parti som en gång bildades utifrån goda ideal, som bland annat byggde på att partiegoism och prestige inte skall krossa enskilda människor, nu har så svårt att rensa bordet. Är det för att ansvariga för hur det blivit nu sitter på fina uppdrag och inte skall få smuts på sig? Jag vet inte, kan bara ana.

Så mitt råd till partiledningen är: rensa bordet offentligt. Kan man sätta in en riksdagsledamot, som inte bara anklagat tjänstemannen utan också partiledningen för otillbörliga kontakter, som ansvarig för utskottsarbete, om än annat än utrikesfrågor, så borde man rimligen också offentligt rentvå den tjänsteman man nu väljer att offra. För att det känns skönt att lägga locket på. Att någon mer eller mindre begravs under det där locket tycks inte beröra.

Det är inte vackert. Och om partiledningen ändå anser sig ha skäl att bete sig som man gör, så redovisa då de skälen. Jag tror inte att MP är värre än andra partier när det gäller personalärenden, men vi bildade partiet för att det skulle vara bättre.