Den som får för sig att köpa öl som inte är KRAV-märkt kan ju alltid fundera på om inte Nynäshamns ångbryggeri vore något att stötta. Bryggeriet bojkottas av Sverigedemokrater och andra.
Bryggeriet har nämligen tackat nej till ett besök av Sverigedemokraterna med motiveringen att anställda skulle känna sig obekväma. "Vårt företag är opolitiskt, men våra anställda är inte det", meddelades.
Om detta kan man förstås tycka vad man vill. Själv beställde jag genast ett antal flaskor av kaxiga Kalkskär Källaröl, lugna Pickla Pils och trygga Landsort Lager för att kompensera. I och för sig inga nyheter på ölhyllan i vårt skafferi även om KRAV-öl trivs bäst där.
Säga vad man vill om öl, men dess samtidshistoria kan säga något om samhällets – och inte minst det som i Stockholmsperspektiv kallas landsortens – utveckling. När jag var så liten att öl inte fanns i min värld fanns mängder med små ölbryggerier över hela landet. Ibland på bynivå.
Under ”strukturomvandlingens” tidevarv – vi levde under socialdemokratisk hegemoni – gick en nedläggningsvåg över landet. Det var som om Hjalmar Brantings idé om storskalighetens förträfflighet och socialismens fördelar tagit så pass mycket struptag på ledande politiker att syretillförseln till hjärnan avtagit.
Branting, som förvisso på många sätt var en förträfflig politiker med ett antal goda värderingar, såg det småskaliga och mångfaldiga som ett hinder på väg mot det socialdemokratiska himmelriket. I ett tal 1886 meddelade han:
Under ”strukturomvandlingens” tidevarv – vi levde under socialdemokratisk hegemoni – gick en nedläggningsvåg över landet. Det var som om Hjalmar Brantings idé om storskalighetens förträfflighet och socialismens fördelar tagit så pass mycket struptag på ledande politiker att syretillförseln till hjärnan avtagit.
Branting, som förvisso på många sätt var en förträfflig politiker med ett antal goda värderingar, såg det småskaliga och mångfaldiga som ett hinder på väg mot det socialdemokratiska himmelriket. I ett tal 1886 meddelade han:
”Den arbetarrörelse som gör anspråk på att förstå sig själv måste således vara socialistisk. Den måste vila på erkännandet av storproduktionens ekonomiska företräden och dess berättiganden – därmed är på samma gång dess ställning given till alla revolutionära svindleriförsök att söka skruva utvecklingen tillbaka till hantverk och småproduktion…”.
Branting var helt på det klara med att dessa storskalighetssträvanden skulle leda till ”kapitalets hopande på allt färre händer i allt större mängd” och hans recept mot detta var att expropriera miljonärernas kapital och göra det till samhällets gemensamma ägande, i meningen statligt ägande. Småskaligt och mångfaldigt ägande var att se som reaktionärt.
Och mycket riktigt: ölen förstatligades så pass att statliga Prippkoncernen kontrollerade mer än hälften av den svenska bryggmarknaden på 1980-talet. Resten ägdes av några få stora bolag.
När den statliga öltillverkningen upphörde tog fåtalet privata jättebolag successivt över. Orklagruppen tog över Pripps och slogs ihop med Ringnesbryggeriet som man redan ägde. I samma vända tog den danska jätten Carlsberg över Falcon, som var Sveriges näst största bryggeri. Efter lite schackrande tog Carlsberg över gamla Pripps också. Storskalighet och centralisering gick via statligt ägande till privat bolagiserat. Det blev liksom Branting bakvänt.
Vi fick globalt verkande jättar, vars kapital socialdemokraterna inte har minsta vilja att expropriera enligt Brantings modell.
En del öldrickare tycks tro att sådant som Eriksberg, Tuborg eller Karhu är något annat än Carlsberg. De har fel. Det behövs inte drickas öl för att ha fel. Den som dricker Ramlösa kan också ha fel. Ramlösa ägs av Carlsberg.
Lyckligtvis har en viss reaktion uppstått. Småbryggerier dök upp. Eller med Brantings ord: genom revolutionärt svindleri har utvecklingen skruvats aningen tillbaka till hantverk och småproduktion.
Härligt! Mer sånt! Över hela linjen! Litet kan vara vackert. Överblickbart. Själv skulle jag vilja se en liten övervinstbeskattning på stora företag för att kunna finansiera stöd till småskalig verksamhet. Jag skulle vilja se stöd till sociala företag, gemenskapsbolag och kooperativt ägande. Det skulle ge syre till glesbygd och landsbygd. Kanske inte just öltillverkning i varje by, men mycket annat.
Det revolutionära svindleriet har i alla fall frambringat drygt tvåhundra små öltillverkare i allt från Umeå och Funäsdalen till Färingsö och Ingarö.
Härligt! Mer sånt! Över hela linjen! Litet kan vara vackert. Överblickbart. Själv skulle jag vilja se en liten övervinstbeskattning på stora företag för att kunna finansiera stöd till småskalig verksamhet. Jag skulle vilja se stöd till sociala företag, gemenskapsbolag och kooperativt ägande. Det skulle ge syre till glesbygd och landsbygd. Kanske inte just öltillverkning i varje by, men mycket annat.
Det revolutionära svindleriet har i alla fall frambringat drygt tvåhundra små öltillverkare i allt från Umeå och Funäsdalen till Färingsö och Ingarö.
Det skiljer sig förstås från förr, då marknaden var lokal. Till och med humlen var ofta lokalt odlad. Transporter var det minsta problemet. Idag är det ett av de större. För i globaliseringens tidevarv har vi tillgång till allt sådant som kan forslas över haven med hjälp av billiga fossila bränslen.
Själv är jag barnsligt förtjust i Gotlands Pils, som också forslas över ett hav, trots att den inte är så där mörk som jag annars uppskattar mest och som görs riktigt bra i ett hembryggeri i västra Sörmland. Fast det får bryggaren inte sälja, bara njuta av själv och skänka som gåva till förtjänta vänner. Sådant skapar inte ekonomisk tillväxt. Men trivsel. Det är, sett ur både Rosenbads och Stureplans perspektiv, av ondo.
