”Frikoppling” är onekligen ett populärt begrepp för tillväxtromantiker. Det handlar om att frikoppla tillväxten från negativ miljöpåverkan. Det vill säga att den ekonomiska tillväxten fortsätter utan att t ex klimatrelaterade utsläpp ökar. Vilket skett i vissa länder, i vart fall under viss tid. Det låter förförande fint. Men det räcker inte på långa vägar.
Såväl utsläppen som förbrukningen av naturresurser måste minska betydligt fortare än vad som skett också under dessa gynnsamma perioder. Vi har ju så bråttom för att minska t ex växthusgaserna eftersom vi låtit åren gå utan att göra det vi borde gjort. Dessutom försöker tillväxtromantikerna – åtminstone en del – bluffa åhörarna. Det är nämligen skillnad på relativ frikoppling och absolut frikoppling.
De där begreppen ställdes jag inför rent praktiskt i samband med Miljöpartiets budgetförhandlingar med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet efter 1998 år sval. Vi skulle införa gröna nyckeltal i finansplanen. Nyckeltalen skulle visa hur olika miljöparametrar – t ex koldioxidutsläpp - påverkades av den förda politiken. Socialdemokraterna ville ha nyckeltal som visade utsläppens storlek i relation till BNP. Det skulle nog ge fina värden. För koldioxidinnehållet i varje krona minskar oftast i takt med att den tekniska utvecklingen gör oss smartare och effektivare. Men samtidigt växer BNP så att tillväxten så att säga äter upp teknikvinsterna. Denna relativa frikoppling mellan utsläpp och ekonomisk tillväxt må vara intressant för excelpolitiker och dito ekonomer men totalt ointressant för planeten. De verkliga utsläppen kan ju öka oavsett vad som skrivs excelkolumnerna.
För planeten, och därmed människans möjligheter att bygga goda samhällen för att kunna leva goda liv, är istället absolut frikoppling det enda intressanta. Det vill säga när utsläppen minskar i reella tal, i verkligheten.
Redan nu lever vi som om vi hade fler än ett jordklot. Om alla levde som oss i Sverige skulle det krävas drygt 4 jordklot. Sverige ligger på topplistan över vilka länder som gör störst ekologiskt fotavtryck per person. Så när tillväxtromantiker talar om frikoppling bör de precisera vad de menar istället för att vara fluffiga. Menar de relativ frikoppling eller absolut frikoppling?
Det finns en enkel tumregel för den som vill räkna ut när relativ frikoppling kommer att leda till absolut frikoppling. I en växande befolkning med stigande medelinkomster kommer absolut frikoppling att ske när den relativa frikopplingen är större än dem sammanslagna ökningstakten för befolkning och inkomster.
Tim Jackson – professor vid Surreyuniversitetet – är en av de som borrat mer offentligt i den här problematiken och han konstaterar i Välfärd utan tillväxt att med en global befolkningsökning med 0,7 procent per år, och med en världsekonomi som årligen växer med 1,4% per capita skulle de globala koldioxidutsläppen behöva minska med 7 procent årligen till 2050 för att ens tvågradersmålet skulle vara möjligt. I verkligheten ökar utsläppen fortfarande när detta skrivs. Den senaste forskning pekar på än större problem.
Riktlinjen är att hälften av världens koldioxidutsläpp måste vara borta 2030 och nere på teoretiska noll 2050. Lägg till att ny teknik, oprövad i stora sammanhang, måste till för att ”fånga in” koldioxidmolekylerna. Var och en kan ju fundera på den gobiten. Och sedan sätta den funderingen i relation till de som maniskt talar om att vikten av ekonomisk tillväxt. Det är lika fånigt som att trots glömd fallskärm glatt hojta att det går fortare och fortare – läs: tillväxten fortsätter - efter uthoppet.
Från åtskilliga debatter och samtal känner jag igen det som Kate Raworth berättar i sin bok Donut Ekonomin. Under ett samtal med en ”senior FN-rådgivare” ställde hon frågan om han trodde på möjligheten att klara klimatsituationen. Med dämpad röst svarade han: ”Jag vet inte, men det gör ingenting, vi måste säga att det går för att folk inte skall hoppa av tåget”. Hur är det med livslögnerna? Och varför inte våga erkänna att jakten på fortsatt ekonomisk tillväxt också i höginkomstländer är något som drastiskt försvårar våra möjligheter att, på så kort tid vi har på oss, rädda planetens förutsättningar för att också i framtiden kunna ge arten homo sapiens rimliga möjligheter att leva goda liv.
Tillräcklig frikoppling
I höginkomstländer – där konsumtionsnivån ligger långt över det hållbara - räcker inte ens att vi uppnår absolut frikoppling. Vi behöver ett nytt begrepp: ”tillräcklig absolut frikoppling”. Och ”tillräcklig” betyder i det här fallet väldigt mycket under väldigt kort tid. Så sluta låta dig bedras!
Men var lugn! Ekonomisk tillväxt och utveckling är inte samma sak. Det är precis på det sätt som den gamle liberalen John Stuart Mill en gång beskrev det: ”Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.”
Jag är övertygad om att om Mill kunnat stiga ur sin grav hade han strängt betraktat dagens politiska ledare och påtalat att det utan ekonomisk tillväxt finns lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg, lika mycket utrymme att förfina konsten att leva och att det tekniska vetandet skapar minskat behov av arbete.
Kanske hade han undrat om han var utsatt för ett skämt om någon påpekat att hans efterkommande är de som är mest fjättrade vid tillväxtidén.
