Hur är det egentligen?
Per Gahrton skriver: "Skillnaden mellan Vändpunkt och MP tycks ideologiskt och programmatiskt mikroskopisk. (-) Tyvärr ser jag i svekanklagarna och splittrarna bara en massa tjusigt
ideologiblafs, men aldrig en stenhård maktanalys och ett realpolitiskt
recept för vad man kan göra här och nu. Om den grönalternativa rörelsen
inte skärper sig kommer dess bidrag till världens räddning undan miljö
och klimathoten bli en skamlig fotnot."Eller är det som Kitty Ehn och Carl Schlyter från Partiet Vändpunkt skriver: "Per Gahrton skriver att Partiet Vändpunkt skulle vara ett utbrytarparti vars ideologi har mikroskopiska skillnader med Miljöpartiet. Detta påstående är både missvisande och direkt felaktigt..."
Per, jag och en flera f.d. språkrör skrev så här på DN Debatt 24/11 2016:
"Vi är oroliga för utvecklingen inom Miljöpartiet. Konflikten mellan partiledningen och de som anser att partiet måste få ut mer grön politik, än vad som hittills blivit fallet, ligger i öppen dag.
Opinionsundersökningar visar inte bara att partiet tappar sympatisörer utan också att antalet kärnväljare minskat till dramatiskt låga nivåer. Samtidigt finns berättigad kritik om att interndebatten i partiet inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Orsaken till detta är inte bara opinionsmätningar och de många ”kompromisser” – eller rättare sagt de nederlag – partiet gjort i en rad politiska frågor som rör partiets hjärta. Orsaken är också att språkrör och partiledning reflexmässigt tycks slå ifrån sig kritik, att man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång, att man tycks vara otrygg i den värderingsgrund som partiet bygger på och att det i grunden systemkritiska partiet alltmer uppfattas som systembevarande.
Vi har givetvis förståelse för att ett parti måste kompromissa – det är ju en del av det politiska hantverket – men vi kan inte förstå varför partiets ledning snarast tar avstånd från sådant som utgör partiets politik. Som om man saknar självtillit, som om man inte tror på den. Vi känner stark olust när språkrör hävdar att de som vill mer såväl tramsar som bedriver plakatpolitik.
Miljöpartiets ledning tycks ha hamnat i en situation där man identifierar sig mer med den socialdemokratiskt dominerade regeringen än med sitt parti. Detta är olyckligt. Det är en av orsakerna till att Miljöpartiet fått en svag förhandlingsposition.
Vi inser givetvis att en regering utan Miljöpartiet hade kunnat vara ett sämre alternativ. Men det är inget försvar för att Miljöpartiet låtit vika ned sig så mycket som skett – utan att tillnärmelsevis få tillbaka i politisk valuta – i tunga strategiska frågor som låser den politiska utvecklingen på ett sätt som motverkar grön politik under lång tid. Vi tänker bland annat på brunkolet, värdlandsavtalet med Nato och effektskattens borttagande för att rädda kvar kärnkraften. Vi tänker också på familjesplittrande flyktingpolitik. För att nämna fyra beslut som berör själva kärnan i grön politik.
Vi upplever dessutom att partiets företrädare ser med ovilja på sådant som är självklart för andra gröna partier i världen: till exempel problematisering av den samhällsmodell som bygger på evig ekonomisk tillväxt och ohämmad globaliserad frihandel, nu senast exemplifierad i samband med beslutet om Ceta.
Vi upplever oklara budskap där partiet självfallet borde stå upp: såväl vad gäller kravet på sänkt arbetstid som synen på den vettlösa spiral av krigsretorik som har kommit att dominera de senaste åren. Genom att sudda ut partiets profil, inte minst vad gäller opinionsbildning, ger man väljare bilden av ett visionslöst etablissemangsparti som snarast försvarar den samhällsmodell som partiet bildades för att utmana.
Partiledningens behandling av medlemmar som uttrycker kritik, och dess behov av närmast räddhågsen lojalitet, förstärker den bilden. Det är olyckligt ur många aspekter. Inte minst därför att Miljöpartiets totala motsats, Sverigedemokraterna, av många upplevs som det enda parti som erbjuder ett alternativ till dagens visionslösa politik. Ett visionärt och tydligt grönt parti skulle, enligt vår uppfattning, kunna motverka dessa växande internationella strömningar. Också ur detta perspektiv finns all anledning för MP-ledningen att ta medlemmars kritik på allvar genom att använda den för att sätta press på regeringspartnern.
Vi gröna beskrev oss tidigare som alternativet i svensk politik. Och vi uppfattades så. Det alternativet behövs mer än någonsin. Och vi vet att många, såväl aktiva som passiva, partimedlemmar längtar efter en stark grön röst i samhällsdebatten. Vi menar att partiet står inför ett viktigt vägval och har att välja mellan:
- Att sudda ut sin särart allt mer med målet att bli ett av de andra systembevarande partierna, vilket medför att partiet blir utbytbart.
- Att försöka återvinna sin särart och dynamiskt driva den gröna visionen där livskvalitet väger tyngre än materiell tillväxt, där det stressade konsumtionssamhället ställs mot ett kvalitativt utvecklingssamhälle som inte utmanar planetens förmåga att bära goda samhällen.
Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker."
Jaha, så skrev vi - bland annat Per och jag - mitt under förra mandatperioden. När "utbrytarna" nu säger ungefär samma sak så är det "ideologiblafs", enligt Per.
Medan företrädarna för PV anser att deras parti inte alls har ideologiska skillnader med MP. Trots att de säger samma sak som vi före detta språkrör "ideologiblafsade" om i DN-artikeln.
Så är man grön kan man, om man tror på Per, gilla PV, eftersom det är mikroskopiska skillnader mellan MP och PV. Men är man grön i sin identitet kan man det inte - för PV är något helt nytt - enligt företrädarna för det nya partiet som i sak skriver samma sak som de gamla rören som tydligen då inte heller var gröna....
Det är inte lätt att följa med i turerna.
