Så när Per Bolund - den som många anser vara den mest troliga efterträdaren till Gustav Fridolin - i riksdagen hävdade att ställningstagande skall tas "case-by-case" så var det ett uttalande som väckt starkt gillande hos förespråkare för genmodifierade grödor - som t ex Torbjörn Fagerström. Vilket han bland annat framfört på SvD:s debattsida.
Låt oss säga att genmanipulerade grödor, som ägs och kontrolleras, av några få globala kemiinriktade bolag verkligen skulle ha klimatpositiva effekter - skulle det då innebära att partier som vilar på grön ideologi förordar sådana? För ett ekomodernistiskt parti - det vill säga ett parti som hävdar att miljö- och klimatpolitik går hand i hand med ekonomisk tillväxt - kan svaret säkert vara ett obetingad "ja". För ett parti som inte anammat ekomodernismen är det snarare tvärtom - släpper vi tankefiguren om den eviga ekonomiska tillväxten hamnar vi nämligen i en position som gör det fullt möjligt att argumentera såväl för miljö och klimat som mot genmanipulerade grödor.
Försiktighetsprincipen bör råda, inte minst då det gäller evolutionära frågeställningar. Vilar partiet på grön ideologisk grund finns dessutom en rad demokratiskt betingade invändningar mot att fåtalet globala bolagssfärer - med vinst och blå planekonomi som yttersta målsättning - ges allt större makt över den globala livsmedelsförsörjningen.
Mångfald utgör en grön grundbult inte bara inom naturen utan också inom samhälle och ekonomi.
Eftersom tre av världens största kemiindustriföretag dominerar utvecklingen av nya grödor genom sitt ägande finns ideologiskt motstånd - om man nu bryr sig om ideologi. När BASF, Bayer och DuPont köpt upp växtförädlingsföretag köpte de också patent och kunskap om hur de kan skapa nya grödor.
Patent och genteknik är värdefulla investeringar för de som vill skapa en ökad efterfrågan av kemikalier. När kemiindustrin också utvecklar nya grödor skräddarsys de till det egna bolagets kemikalier. De utformas så att odlarna blir beroende av att använda vissa kemiska preparat, som samma tillverkare tillhandahåller. Eftersom växtförädlingsföretagen har patent på grödorna kan de ställa krav på användarna. Utsäde säljs i paketlösning med det kemiska bekämpningsmedlet, som ett om inte obligatoriskt, så ändå nödvändigt tillval. Denna affärsidé dominerat användningen av modern genmodifikation.
Grödor har således gjorts okänsliga för ogräsmedel och kan utsättas för besprutningar utan att ta skada. De patenterade grödorna är råvaror i livsmedelsindustrin. Basråvarorna i vår mathållning ägs av kemiindustrin och utvecklas av kemiindustrin så att behovet av kemikalier ska öka. Den enskilde bonden blir allt annat än fri, tvärtom blir hen en länk i en kedja som ägs av något av de stora globala bolagen.
Jag är på många sätt orolig över att politiska beslut i partier allt som oftast tas som vore de sakfrågor, eller sektorsfrågor, utan påverkan på den totala utvecklingen när det gäller demokrati och maktfrågor. Det finns en naivitet i sektorstänkande, eller om ni så vill: stuprörstänkande. Vi behöver, inte minst vi som på olika sätt identifierar oss som gröna, mer av hängrännetänkande.
Det gäller att förstå att varje enskilt pusselbit man lägger kan vara hur snygg och rationell som helst, men att pusselbitarna tillsammans riskerar att skapa en bild som är alldeles förskräcklig.
Torbjörn Fagerström hoppas, med Per Bolund som exempel, på att "MP kliver över till vetenskapens sida i GMO-frågan". Men politik bygger inte enbart på sektoriell vetenskap utan också på samhällsvärderingar. Gröna värderingar omfattar demokrati och mångfald. Något den strikte vetenskapspersonen slipper ta hänsyn till i sin lilla, om än oerhört viktiga, sfär.
Politiker skall lyssna på vetenskapen, inte tu tal om annat. Det gäller framför allt när det gäller vetenskapens syn på hot som kan föröda människans möjlighet att bygga goda samhällen - klimatfrågan är onekligen en sådan fråga. Men vad gäller lösningar av t ex klimatfrågan bör politiken bygga på bredare fält än det som enskilda vetenskapliga stuprör förordar. Det borde också sådana som Torbjörn Fagerström, som kan vara hur kompetenta som helst inom sitt område, begripa.
För gröna handlar det om att tänka flera långa tankar på temat "tror vi på ekomodernismens tankefigur eller inte?" Identifierar man sig som ekomodernist, med tron på evig ekonomisk tillväxt som motor, må det kanske tyckas vara rationellt att söka minska klimatpåverkan genom tekniska lösningar även om dessa motverkar mångfald, demokrati och verklig marknad. Identifierar man sig inte som ekomodernist utan förordar en samhällsmodell som gjort sig oberoende av tillväxt är det lättare att söka hållbara lösningar som också omfattar mångfald och demokrati. Svårare än så är det inte. Tyvärr inte lättare heller.
Att bara lojt följa med trender, skapade av ekonomismens och den sentida otyglade kapitalismens och globaliseringens företrädare, för att verka "moderna" är inte att rekommendera hur lockande det än kan vara om man är t ex grönt statsråd. Det enda vi vet om vad som vispas upp som modernt för tillfället är att det troligen är omodernt i morgon. Grön ideologisk grund må vara jobbigt att stå på när det blåser, men den är i vart fall stadig.
