Frågan är vilket som är mest bisarrt: korkskallar på sociala nätet som under anonymitetens mantel sprider dynga eller kulturdebattörers okultiverade och antiintellektuella förhållningssätt till sådant de inte har en susning om och än mindre behagat skaffa sig kunskap om eftersom det skulle förolämpa deras fördomar.
Kultursfärens tolvtaggare i medierna - häromdagen var det Aftonbladets Åsa Lindeborg och DN:s Björn Wiman - tycks älska att spy ut galla på nya kulturministern Amanda Lind utan att veta just någonting om vare sig Lind eller det parti hon tillhör. (Jag är inte medlem i något parti, är kritisk till mycket i mitt gamla parti, men någon jävla ordning får det faktiskt vara på kritiken - att dessutom med en skitförnäm ton sätta sig på den nya kulturministern avslöjar en hel del om kotterier).
Nu har också SvD genom Lisa Irenius och Anders Rydell - på kultursidan - ställt sig till de som inte fattar att den som bygger sin politiska värdegrund på att vi inte skall börja förhandla med de planetära processerna (som gör det möjligt för oss att bygga anständiga samhällen där vi har plats för kultur) också kan ha intresse, kunskap och engagemang för kultur. Som om inte gröna mer än de flesta inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelsen. Det är ju kärnan i grön ideologi, medan högern mest ser människan som ekonomiska varelser och vänstern gärna bortser från att vi förutom att vara sociala och kulturella varelser faktiskt också är biologiska.
Till de i pratklassen som på kultursidor spyr sin galla finnas bara en sak att säga: skämmas ta mig fan!
De beter sig lika uppblåst fånigt som sossar och vänsterpartister gjorde vad gäller synen på arbetsmiljöfrågor redan på 80-talet - när LO-tidningen skulle avslöja MP:s usla arbetsmiljöprogram visade det sig att det var bäst av alla partiers. Tablå. Lite purkna var nog LO-tidningen i alla fall, för det visade sig att vi var fler i MP:s politiska ledning som var med i syndikalisterna än i LO. Vilket väl bland annat bottnar i att vi gröna hade mer gemensamt med den frihetliga socialisten Peter Kropotkin än med Marx, vilket väl sågs som en förolämpning...
Så. När jag ändå lättar hjärtat är det väl lika bra att fortsätta. Vänstern - inte minst bland rödvinsvänsterns pladderklass - avskydde oss gröna redan från början, man såg att många av oss varit så pass läskunniga att vi läst Maos Lilla röda och därför aldrig viftat med den - och att aldrig någonsin tyckt att Stalin var en stjärna var i dessa kretsar en belastning.
Men vad värre, "den samlade arbetarrörelsens" (det hette så...) strategi när det gällde löntagarfonder var så förbannat korkad - det var så lätt att slå sönder idén med som att den skulle skapa en centraliserad socialism av öststatsmodell - att den satte igång högerns stora motangrepp som ledde fram till Timbro och alla högerns övriga tankesmedjor i vilka en halv miljard pumpats in och som flyttat hela den svenska politiska normen så långt till höger att det parti som står mest till vänster i riksdagen har som sin största fråga att skolan skall skötas på samma sätt som i hela den övriga kapitalistiska världen... det vill säga stopp för vinstuttag från skattefinansierad skola. Och normen har blivit så absurd att Mats Knutson inte förmår se att det är alla partier som försvarar idén om vinstuttag från skolan som är extrema.
Den gröna modellen var att ha kvar så kallad övervinstbeskattning av stora företag - en av de delar som skulle finansiera löntagarfonderna - och att dessa pengar skulle gå till Närfonder på kommunal basis för att stärka det lokala näringslivet, ge stöd till de anställa som ville ta över i sina företag då de skulle säljas, stötta kooperativ ägda företag med lågräntelån etc. En tankefigur som skulle värna myller och mångfald, delaktighet och demokrati istället för sosseriets vurm för storskalighet, likriktning och centralism. En modell för delaktig demokrati - vilket vare sig höger eller vänster uppskattat. Men så sitter dom i samma båt också, staten och kapitalet. Mer än någonsin nu tycks det.
Allt medan den sentida kapitalismens globalisering - som inte har ett dyft med marknadsekonomi (än mindre med blandekonomi) att göra - slukar allt mer av den reella ekonomiska makten i sin inneboende strävan att skapa en kapitalistisk planekonomi där människan inte betyder annat än verktyg att göra vinst på. Och partierna i riksdagen lallar med, de nyliberala därför att socialliberalismen har slukats av marknadsliberalismen och röda därför att de inte vågar kritisera systemet annat i marginalen. Och så låter man extremhögern växa. Herregud!
