fredag 18 januari 2019

"Gud bevare oss för en sådan politik..." och lite Kalle Anka...

Bättre förr? Bättre nu? Bättre med budgetsamarbete och frihet att tala - eller bättre att sitta i regering?
Vem vet. Så här lät det i vart fall -  nostalgi på hög eller låg nivå? -  i riksdagen för 20 år sedan, när MP samarbetade om budgeten: finansminister Åsbrink hade just hoppat av efter schism med Göran Persson och borgarna just begärt nyval:

Anf. 11 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Alla ni på läktaren som lyssnar och
alla ni som ser på TV eller lyssnar på radio! Lars
Leijonborg sade att han ständigt är ute bland väljarna.
Se där, en förklaring till de dåliga opinionssiffrorna.
I morse när jag vaknade låg det en Kalle Anka-
tidning vid min sida. Min son hade sovit i sängen
bredvid. På den sida som var uppslagen i denna Kalle
Anka-tidning fanns det fyra tomma pratbubblor. Jag
tyckte att det var likadant här i dag - fyra tomma
pratbubblor. Det som var tomt i Kalle Anka-tidningen
var Knattes, Fnattes, Tjattes och farbror Joakims
pratbubblor. Här var det de borgerliga partiledarnas
pratbubblor.
Vad vill ni egentligen? Ni har pratat i 40 minuter
utan att säga vad ni vill. Och sedan kräver ni nyval
utifrån att den konstellation som nu samarbetar inte
driver moderat politik. Är det ändå inte lite märkligt?
Erik Åsbrink måtte, i alla fall i de borgerligas
ögon, ha varit en mycket stor man, så stor att man
uppfattar det som fullständig kris när han har avgått -
det bör bli nyval och extra krisdebatt i Sveriges riks-
dag.
Erik Åsbrink hade sannerligen sina ljusa sidor och
gjorde ett gott hantverk. Men någon måtta måste det
väl ändå vara?
Efter att ha hört de fyra borgerliga herrarna är det
bara att konstatera att det finns ett nytt gnällbälte i
svensk politik. För så tomma pratbubblor har jag
sällan hört som när dessa fyra herrar har pratat. Att
glömma vad de själva gjorde är uppenbarligen det
enda som de vill komma ihåg. Och jag har sagt det
förut, och jag säger det igen, nämligen att det är en
stor likhet mellan en adventskalender och Carl Bildts
minne - lucka efter lucka.
Vi samarbetar med regeringen nu, och det fort-
sätter vi med, och det har fungerat väldigt bra. Men
samtidigt har vi nu också tagit på oss rollen som lite
ilskna i vissa frågor, därför att det behövs någon som
säger någonting och som har några visioner, eftersom
den borgerliga oppositionen inte har några.
Jag tror att det var bra och nyttigt när vi tog strid
för att pengarna inte skulle hamna hos militären som
de borgerliga partierna och andra ville.
Jag tror att det är bra när vi nu lägger in så mycket
krut vi kan för att se till att biståndet kommer att
höjas.
Jag tror att det är klokt att driva miljöfrågor, både
i samarbetet och i ett utåtriktat samtal. Men jag menar
att de tre partier som nu samarbetar har en gemensam
vilja att satsa på miljön, på ett rättvisare samhälle och
på att återuppbygga politiken som ett instrument för
de många människorna. Mot detta står de fyra tomma
pratbubblorna.
Vad innebär då vårbudgeten som man nu kastar
sig över och säger att den inte innehåller någonting?
För det första: Som första land i världen har Sve-
rige fått in gröna nyckeltal i finansplanen, dvs. tal
som visar hur politiken fungerar ihop med miljön.
För det andra: En av inriktningarna på skattesam-
talen skall, enligt vårbudgeten, vara en grön skatte-
växling som minskar skatterna på arbete och höjer
skatterna på miljöförstöring. Det driver på en tekni-
kutveckling och underlättar för tjänstesektorn att
växa. Det ger bättre miljö och fler jobb. 
För det tredje: En stor satsning på miljöforskning,
miljöbrottsbekämpning, stora inköp av ur- och natur-
skogar, satsning på biotopskydd och genombrott när
det gäller satsning på marksanering. Det ger både
bättre miljö och bra, nyttiga jobb.
För det fjärde: En stegvis ökad satsning på integ-
ration. Vi måste se allvaret i den uppdelning, diskri-
minering och höga arbetslöshet som nu drabbar in-
vandrare. Här måste ännu mer till.
För det femte: Mer pengar till kommunerna, vilket
ger fler vuxna i skolan och barnomsorgen och bättre
äldrevård och sjukvård. Det ger fler jobb och bättre
kvalitet. Hur kan man få det, Alf Svensson, om du
skall samarbete med Carl Bildt, som vill ge kommu-
nerna mindre pengar? Fler vuxna i skolan kostar
pengar, och det skall kosta pengar. Dessa tre partier
har sett till att kommunerna får mera pengar.
För det sjätte: Sänkt skatt för låginkomsttagare,
sänkta arbetsgivaravgifter för långtidsarbetslösa och
den tillfälligt sänkta fastighetskatten förblir sänkt. Det
är väl bra?
För det sjunde: Rätt till barnomsorg för alla barn,
högre pension för de sämst ställda pensionärerna och
höjt barnbidrag. Dessa fyra tomma pratbubblor tycker
inte att detta är någonting.
För det åttonde: En rejäl utbyggnad av grund-
forskning och forskarutbildning ökar stegvis med 700
miljoner kronor. Det är bra, det är nödvändigt, det kommer
att ge bra och nyttiga arbetstillfällen.
Jag kan fortsätta min uppräkning, men jag avslu-
tar med att säga att statsskulden betalas av i den takt
som vi lovade före valet. Det är viktigt. Både miljö-
skuld och statsskuld skall betalas av. Vi skall inte
lämna några skulder till kommande generationer, för
då minskar våra barns frihetsutrymme.
Mycket få, om ens några av dessa framgångar,
hade varit möjliga med ett moderatledd regering. Det
vet ju alla.
Vi som sitter här hade säkert fått lägre skatt. Vi
som redan har hade fått ännu mer.
Militären hade fått mer pengar till nya vapenköp,
men skolan och vården hade fått mindre.
Grön skatteväxling, inköp av ur- och naturskogar,
marksanering, biotopskydd - inget hade blivit av. Det
vet vi allihop.
Nu vill Miljöpartiet gå vidare. Vi ser fram mot en
sänkning av arbetstiden. Att sänka arbetstiden till 35
timmar är ett klart mål för oss. Det ökar livskvaliteten
för många människor, ger mer tid till våra barn och
minskar statens kostnader för förslitningsskador och
utbrändhet, något som inte minst drabbar de kvinnor
som arbetar väldigt hårt inom sjukvården och inom
äldrevården.
Men sänkt arbetstid innebär också att vi kan
minska arbetslösheten och snabbt nå upp till de mål-
sättningar som finns.
Men Miljöpartiet vill också gå vidare när det gäl-
ler biståndet. Ökningstakten är för låg. Vi är långt
ifrån enprocentsmålet. Vi är visserligen bäst i värl-
den, som det heter, men vi måste nå upp till enpro-
centsmålet. Det är för oss högprioriterat.
Den globala kampanjen Jubel 2000 driver kravet
på en skuldavskrivning av den del av de fattigaste
ländernas skuld som klassas som obetalbar. Vi i den
rika delen av världen måste nu besinna oss. Vi måste
ställa upp allihop, oavsett om vi är med i EU eller står
utanför. Alla i den rika delen av världen måste ställa
upp på detta.
En nyligen presenterad rapport från FN:s utveck-
lingsprogram visar att konsumtionen i världen har
fördubblats på 25 år, samtidigt som 1 miljard männi-
skor har blivit fattigare. Detta är den absolut största
globala krisen och därmed också den största krisen
för vårt eget samhälle.
Solidaritet är ett ord som aldrig kan bli omodernt.
Det är en förutsättning för ett ekologiskt och socialt
hållbart samhälle i en socialt och ekologiskt hållbar
värld. Det är den rödgröna utmaningen. Men vilken
plattform har ni andra fyra partier med era tomma
pratbubblor? Är det Natomedlemskap, lägre skatt för
dem som har höga inkomster, moderat miljöpolitik?
Alf Svensson, Gud bevare oss för en sådan poli-
tik.
(Applåder)
https://www.riksdagen.se/…/riksdagens-snabbprotokoll-1…/html