Språkrörsmodellen inrättades av djupt ideologiska skäl. Dels var tanken att man som språkrör skulle kunna få tid att också leva ett annat liv, dels var jämställdhetsfrågan viktig, dels skulle idén med att man var två kunna medföra att fler skulle våga sig på uppdraget. Jag hade aldrig tagit på mig rollen som partiledare, Maria Wetterstrand hade aldrig blivit vald till partiledare 2002. För att ta två exempel. Kongressen i vår skall avgöra hur det blir. Attacken mot språkrörsmodellen är inte ny, den förekom redan 2002. Då var det partiets egen partistyrelse som ville avveckla idén. Så här var det:
Mindre än ett halvt år före valet 2002 håller Miljöpartiet sin kongress under galgen. Opinionssiffrorna sviktar, än en gång hotar utträde ur riksdagen. Och det är partiet självt - i form av partiledning och riksdagsgrupp - som snickrat kistan. Att den inte kommer att spikas igen beror på en kupp, värdig en sekt...
Inför kongressen har partistyrelsen lagt förslag på att principen om två jämställda språkrör skall skrotas. För att ändra stadgarna krävs emellertid kvalificerad majoritet - två tredjedelar av kongressen ledamöter måste således rösta för förslaget. Claes Roxbergh förordas till ensam reell partiledare. Partiet är i kris. Självtilliten ligger på nollstrecket, den ideologiska kompassen snurrar vilt.
När kongressombuden samlas i Sundsvall kan de på morgonen ta del av en sändning från Dagens Eko där Peter Eriksson meddelar att Claes Roxbergh drar sig tillbaka till förmån för... Peter Eriksson.
Överraskningen var stor när Peter Eriksson, som upprepade gånger tackat nej, plötsligt, timmarna före kongressens öppnande meddelar att han och Claes Roxbergh kommit
överens att om Roxbergh tar tillbaka kandidaturen och Eriksson stiger fram.
Själv trodde jag att det var ett skämt när jag fick det berättat. Så går det bara inte till. Inte i ett seriöst parti. Än mindre i ett parti som mer än något annat pläderar för interndemokrati och deltagande demokrati. Och än osannolikare tedde det sig med tanke på att Peter Eriksson varit den som mer än någon annan talat om vikten av just deltagande demokrati.
Här hade partiets lokala organisationer diskuterat och beslutat hur man skulle rösta i demokratiskt delaktig ordning - och så kommer kongressombuden till kongressorten och får veta att valberedningens man hoppat av, och att en helt ny man poppat upp för att bli ledare i partiet. Och att de två själva kuckelurat om detta som om partiet vore deras eget företag.
Kongressens ledamöter får också veta att Peter Eriksson, till skillnad från Claes Roxbergh, ställer upp även om kongressen skulle gå emot partiledningen och behålla två jämställda språkrör.
Varför? Jo, Claes Roxbergh meddelar att han dragit sig tillbaka för att kongressen lättare skall förmås rösta för att slopa idén med två jämställda språkrör - Peter uppfattas som populärare än Claes.
Till
och med Per Gahrton vill nu slopa principen om två jämställda
språkrör - med motiveringen att Åsa Domeij vägrat ställa upp som
språkrör, men kunde tänka sig att bli "vice" under Claes Roxberghs
ledning. Per, som mer än de flesta varit orsak till att partiet valt en
annan modell än traditionella partier, och som skrivit en
doktorsavhandling om hur makten korrumperar i riksdagen, hade alltså
gett upp. Med den auktoritet Per hade, som grå eminens, var han den som
skulle kunna få principen om två jämställda språkrör att falla. Som "andra vice" efter Åsa ställde Grön Ungdoms tidigare språkrör Maria Wetterstrand upp.
Själv sitter jag vid radion och förundras över skådespelet och hur dåligt partiledningen känner sitt parti - suckande besserwisseraktigt något om att partistyrelsen borde åka ut i landet, träffa medlemmar, bo i deras hem, förstå hur de tänker. Den gröna själen var i allra högsta grad ännu levande i partiet. Efter alla år jag åkt runt i partiet, övernattat hos hundratals miljöpartister, suttit nätter igenom och pratat, fattade jag inte att någon kunde tro att förslaget skulle få tillräckligt med röster.
För att få med sig kongressen ville man kalla den reella partiledaren för språkrör, trots
att funktionen skulle bli likvärdig med de äldre
partiernas partiledare.
Kongressen gick - givetvis - emot partistyrelsens försök att ändra stadgarna.
Kvalificerad majoritet var omöjlig att uppnå för denna ändring av
stadgarna. Trots Per Gahrtons vädjanden. Två jämställda språkrören
skulle bli kvar. Vilket till och med tyckare i medierna applåderade - trots att de flesta mer eller mindre hånat modellen när den infördes. Mycket hade övergivits sedan starten, partistyrelse hade införts, regeln om att maktkoncentration skulle minimeras genom att språkrör inte fick sitt i riksdagen hade tagits bort. Den stenhårda kvoteringsregeln, som gjort att partiet inte kunnat ställa upp i flera kommunval de första valrörelsen, luckrades upp på lokal och regional nivå. Liksom det absolut stoppet för mångsyssleri. Men två jämställda språkrör - en kvinna och en man - behölls.
Valberedningens förslag på manligt rör för denna situation blev Carl Schlyter.
Schlyter var stark motståndare till partiledarfunktionen och ställde
bara upp om den gamla modellen skulle vara kvar. Nu ställdes han mot
Peter Eriksson, trots att denne egentligen ställt upp för att kongressen
lättare skulle acceptera införande av en reell partiledare... Peter
Eriksson vann valet. 
På den kvinnliga sidan hade många velat se Åsa Domeij, en
av dem som var med och skrev historia när partiet kom in i riksdagen
1988. Men för alla oss som lärt känna Åsa var denna idé utesluten, hon skulle
aldrig ställa upp som språkrör. Hennes frihetslängtan var för stark,
liksom hennes behov av integritet. 
Så Maria Wetterstrand blev den givna segraren-
på bilden som språkrör för Grön Ungdom tillsammans med Paulo Silva,
manligt rör för GU. Kongressen hade därmed förhindrat att
partiledningen fått sin vilja igenom - och man hade öppnat upp för
Maria Wetterstrand.  |
| Peter och Maria blev språkrör, språkrörsmodellen överlevde trots attacken. Nu attackeras modellen igen. Denna gång av Grön Ungdom som motionerat om dess avvecklande. |
