 |
| Längst ner till höger: Doldisen Niclas Malmberg, given språkrörskandidat liksom Carl Schlyter ovanför. Per Bolund matchas av partiets inre cirkel som viskar duktigt i journalisters öron på samma sätt som de viskade om Mikaela Valtersson som medierna därmed lanserade som given efterträdare till Maria Wetterstrand utan att förstå att de blev brickor i ett spel. |
Det sägs och skrivs att Gustav misslyckats. Jag delar inte den uppfattningen. Han och Isabella Löwin har genomfört den strategi som godkänts av majoriten i riksdagsgrupp och partistyrelse. Strategin har varit att bli "regeringsfähigt" i bemärkelsen inte bråka, inte driva det man kallar "plakatpolitik", inte sticka ut på ett sätt som försvårar regeringsmedverkan, inte vara systemkritiska. Strategin genomnfördes kompetent. Att jag sedan tycker att strategin var absurd - och att det inte finns så mycket mer tragiskt än att genomföra en absurd strategi på ett kompetens sätt - är en annan sak.
Aftonbladets och Expressens kommentatorer påstår att Gustav blivit avsatt om han inte avgått frivilligt. Tror jag inte alls på. Däremot öppnar det upp för Per Bolund, vilket säkert är partiledningens favorit och en garanti att partiet inte driver det man kallar "plakatpolitik". De som vill se ett mer profilerat parti har nog inte hunnit formera sig än. Frågan om Per Bolund skulle kunna entuiasmera väljare i ett eventuellt extraval ställs säkert både här och var utanför den inre kretsen som känner sig trygg med Bolund. Jag ser likhet med det som hände 2002 när valberedningen lanserade Claes Roxbergh som partiledare (man ville avveckla språkrörsmodellen). Per och Claes är samma politikertyper. Claes blev inte vald, han avsade sig samma morgon kongressen startade efter att kvällen innan gjort upp med Peter Eriksson om att denne istället skulle ställa upp - tanken var att det skulle vara lättare att få igenom stadgeändring med partiledare om Eriksson lanserades. Man kan väl utan vidare hävda att väljs Per Bolund så blir det fortsättning på nuvarande strategi och politiska inriktning, med ytterligare öppning mot C och L.
Carl Schlyter, som valde att inte kandidera till riksdagen, kanske inte ens vill ställa upp som kandidat. Hiskeliga anklagelser riktat mot honom från Isabella Löwin på förra årets kongress - hon hävdade att det var hans och de oppositionellas fel att opinionssiffrorna inte lyft. Carl är trygg i sina värderingar och står rakryggad för det som MP bildades för att driva.
En kandidat som skulle kunna ena ett ganska söndrigt parti vore kanske Niclas Malmberg som förra mandatperioden var kulturpolitisk talesperson. Känner honom som en seriös och ideologisk partist mer intresserad av politiskt arbete än av karriär.
Säkerligen är en del yngre förmågor också intresserade, eller åtminstone påtänkta som potentiella språkrör. Deras uppfattingar i en radda frågor står mig, så vitt jag tolkat vad de sagt och skrivit, långt ifrån. Vilket ju kan vara en fördel, anser säkert sådana som anser att mina uppfattningar är antika, eller rent av fossila. Vilket de kanske har rätt i. Eller totalt fel i.
PS!
Tummen upp:
Gustavs enorma engagemang inför flyktingamnestin, som inte minst kyrkor och andra utomparlamentariska organisationer stred för, är det jag verkligen respekterar och uppskattar Gustav för.
Tummen ner:
Hans tal i Almedalen där han började tala om sig själv och sitt parti som gröna liberaler är det jag minst uppskattar. Att göra grönt till prefix innebar att så många års slit för att beskriva grön ideologi som något annat än socialsm, liberalism eller konservatism dödades där och då. Han gick därmed liberalers och socialisters ärende eftersom dessa alltid försökt reducera grönt till en frågan om enbart miljö och natur, något utan samhällsanalys.
