söndag 29 juli 2018

Om konsten att prioritera för att värna demokratin mot reella hot.

160 döda får. Varg. Man kan tänka sig att den som sett 160 av sina får dödas av varg skulle hata vargen, skrika om utrotning, vara förbannat på rovdjurspolitiken. Men så är det inte för Johan Lundgren. Som tillsammans med Margareta Aschan har sina får i Sörmland. Det enda han begärt är att lagarna följs och staten tar ansvar.

Hur mycket skulle det kosta staten att ge full kostnadstäckning, inklusive arbete, med att sätta upp  och underhålla effektiva stängsel? Vore inte det ett så kallat "enkelt jobb" som borde fungera bra för många? Att åka runt och hjälpa till, som offentligt anställd demokratiarbetare...

För det handlar ju om ett sätt att faktiskt hålla ihop landet, visa att de urbana förstår hur det kan vara att t ex driva fårskötsel, ett sätt att värna demokratin, hålla partier som SD stången. Har staten råd med fler JAS-plan och drift av dessa - hur mycket fungerande stängsel skulle inte kunna finansieas av några timmars flygning - vore detta en struntsumma. Ett sätt att hålla landskap öppna, minska importen av kött, bidra till minskad sårbarhet.

Vilket värnar mest demokratin?

PS!
Tidigare hade jag och Lena får. Inte fler än att vi kunde sätta dem i säkerhet när vi visste att varg var på vandring. Men när vargrevir - äntligen! - blir fler på det sätt som riksdagen faktiskt beslutat efter mycket om och men så blir det svårt för både fåren och dess skötare. Rovdjurspolitik måste följas av pengar. Svårare än så är det inte om förståelse skall växa också hos andra än oss som ser rovdjur som en del av naturen. Och som vill att vi i Sverige skall vara trovärdiga när vi kräver att fattiga länder skall skydda noshörningar, elefanter och andra arter som skapar betydligt mer "problem" än några vargar i Sverige gör.