Statsrådet Alice Bah Kunke (MP) intervjuades i DN i lördags,
hon besskrev sig som en som balanserar mellan aktivism och politik. Det får
mig att fundera över ordet “aktivism”.
För mig är det sådant som att vara
trädkramare och bli bortburen av polis, att gömma flyktingar eller att t ex slå
läger utanför Saab i Linköping för att demonstrera mot JAS-projektet eller
sätta sig framför bilar som skall till sopförbränningsanläggningar. Sånt som
man gör i rollen som människa oavsett om man är politiker eller inte.
Aktivism
för Alice Bah Kunke är nog något annat.
Ordet “alternativ” har också bytt
skepnad, Alternativrörelsen födde en gång fram Miljöpartiet - idag är begreppet
förknippat med högerextremism eftersom De gröna släppt tolkningsföreträdet.
Så hur tar man sig politiskt levande från en
utomparlamentarisk rörelse till ett parlament? Frågan är inte ny. Tvärtom.
Rörelser som tagit steget in i den formella politiken har nog alltid våndats
inför de förändringar som mer eller mindre tvingas fram. Eller som blir följd
av att vi är människor…
När Miljöpartiet bildades 1981 var det inte alla inom
miljörörelsen som jublade. Det fanns tveksamhet hos ganska många. Skälen kunde
vara många. Rent personliga som att visst samarbete med ett redan etablerat
parti kunde vara förutsättning för personlig karriär. Oro över att ett parti
som gjorde anspråk på att vara miljörörelsens förlängda arm i parlamentet
skulle göra bort sig och därmed sabotera det som rörelsen byggt upp. Eller en
allmän skeptisk hållning till partibildningar. En sådan fanns i det som
kallades Alternativrörelsen. Och det var ur den Miljöpartiet fick sin näring.
Man kan visserligen konstatera att det inte finns någon klar
definition över vad Alternativröreslen var. Men i ett ganska spretigt
idémässigt fält, där rött och grönt var dominerande, var den politiska tilltron
till människan så mycket större än tilltron till både stat och kapital.
Självtillit och delaktiga kooperativ var ord som uppfattades som vackra.
Medborgarideal kanske man kan säga. Stort frihetsrum för individen, med
rättfärdig fördelning i samhället och världen. Mer tro på Peter Kropotkin än på
Marx. Ofta med husgudar som livsstilskritikerna Arne Naess och Erik Damann, fredsforskaren
Johan Galtung och E.F. Schumacher som skrivit boken Litet är vackert. Rörelsen
var djupt systemkritisk.
Eftersom Alternativrörelsen var så mycket mer än ”bara” en
miljörörelse – där ingick allt från fredsrörelse, kvinnorörelse och urbana husockupanter
till gröna vågare som flyttat ut på landet för att bli mer eller mindre
självförsörjande medan de, precis som jag, läste syndikalistiska Arbetaren och
naturromantiska Land.
Miljöpartiet var således aldrig, och har aldrig varit, ett
parti för enbart miljöfrågor. Man bars på en ganska sammanhållen ideologi.
Steg för steg hamnade man – möjligen är det något av en
naturlag - i liknande situation som Socialdemokraterna och andra partier gjort.
Man kommer in och förändras. Anpassas. Skälen till det är många. Ett är av de
personliga slagen. Det är svårt, tungt, obekvämt att bli sedd som udda i en
omgivning vars tankefigur, och rent av tankeschema, är fastlagt. Ju mer den
udda anpassar sig ju mer respekt möts hen av, ju lättar blir det att finnas i den
parlamentariska vardagen, ju mer blir man inbjuden att delta, ju högre social
status vinner man.
Och världen ser olika ut från vilket perspektiv den
betraktas.
Så förändras personer, vare sig en vill eller inte. Befinner
sig på det sluttande planet. Sådant som tidigare var självklart uppfattas
plötsligt som udda… Det är ju udda i den värld som nu är vardag. Och så drabbas
en av förändringen genom att tro att makt infinner sig när man anpassat sig
till den makt man ursprungligen var satt att bekämpa.
Men får man då inte mer makt om man anpassar sig, riskerar
man inte att annars får leva i ett parlamentariskt utanförskap? Knappast.
Politik består av två huvudingredienser. Den ena är det demokratiska hantverket
i parlament, kompromissande och beslutande. Den andra är opinionsbildning, det
vill säga skapa opinion för det man tror på för att på det sättet påverka de
andra partierna i sin egen riktning.
Miljöpartiet flöt stegvis närmare de äldre partierna. Man
satte sig på det sluttande parlamentariska planet och märkte aldrig hur mycket
det sluttade i takt med att det blev allt mindre obekvämt att umgås med de
maktbärare vars tankefigur satt sig som en propp i samhället. De flesta frågor
som partiet bar med sig från den tid då rörelsen enbart vara utomparlamentarisk
har man gömt. Eller rentav glömt. Nya medlemmar har aldrig hört talas om dem.
Och så förändras partiet steg för steg, rör sig längre och längre bort från
sina utomparlamentariska rötter. Som till slut betraktas som udda…
Makt är att förändra. Det djupt systemkritiska Miljöpartiet –
vars hela identitet byggt på såväl kritik av den sentida kapitalismens
globalisering som strävan efter evig ekonomisk tillväxt och bisarr arbetslinje
– tappade systemkritiken och ramlade in i tanken att förändra inom de ramar som
redan ligger fast i den tankefigur, med sitt givna tankeschema, som är norm.
I en tid när det politiska fältet flyttats - i detta fall
högerut - blir detta än mer problematiskt. Den nyliberalt anfrätta tankefiguren
har ätit sig in i hela det politiska systemet och drivit alla partier till
höger. Så till den milda grad att Vänsterpartiets stora fråga är att Sverige
borde leva efter samma principer som övriga världen gör: inga vinstuttag från
skattefinansierade skolor. Man står ungefär där Miljöpartiet stod stadigt
förankrat på 80- och 90-talen. Borgerliga partier slåss med näbbar och klor för
att vinster skall tas ut – något som inget av dem ens tänkte sig före
millenniumskiftet. Socialdemokraterna tassar försiktigt fram så nära borgarna de
kan i hopp om att leva upp till Hjalmar Brantings idé om att alltid ligga i fas
med de stora väljargrupperna. Vilket idag är en allmän medelklass, inte
arbetarklass och ännu inte ett prekariat...
Så, om vi nu skall vara noga, vore det kanske bästa om partier
hade bäst-före-datum. Skrev in i sina stadgar att upphöra efter ett visst antal
år. Det skulle kanske också gå bra om politiker rent generellt visade modet att
stå för vad de egentligen anser och sedan säga till väljarna, det vill säga
människorna: Så här tycker vi, det här står vi gör – gillar du inte det så
rösta på någon annan. Ett parti är inget självändamål. Eller som Petra Kelly -
en av tyska Die Grünens initiativtagare – uttryckte det. De gröna partierna
skall vara antipartipartier. Bör inte vara en maktapparat där makten i sig är
den viktiga. Bör istället vara idéapparater…
Visst är det så mycket lättare att känna lust och livsgnista
i det utomparlamentariska när det är som bäst. Och andra sidan slipper man att
ta formellt ansvar också. Dilemma finns. Ska erkännas. Kanske borde partier ha
bäst-före-datum. Och därefter avvecklas. Så att de inte blir till byråkratier
med karriärvägar och egenintressen.
