Saturday, 26 May 2018

MP-kongress 2018: Strategin som rämnade

Betraktar MP-kongressen på avstånd. Det är förstås inte lätt att som litet grönt parti ingå i en Löfvensk regering där betongsosseriet dominerar. De första åren i regeringen var på många sätt en grön katastrof. Som om Löfven ansåg att hans kompromiss var att släppa fram MP i sin regering. Inget mer gavs. Det var förskräckligt.

Det må har blivit bättre - det har det - men bilden har satt sig.
Och det man stoppat - Löfven hade t ex säkert velat avveckla både strandskydd och kvarvarande små hållhakar på gruvindustrin - har man valt att inte berätta. Strategin har nämligen varit att språkrören i första, andra och tredjen hand skall vara språkrör för den Löfvenska regeringen, inte för Miljöpartiet. Så tonades partiet ut, entusiasmen hos medlemmar falnade, en del skämdes, andra hoppade av. En del förmodligen i onödan eftersom de aldrig fick höra vad MP ville..
Allt medan partiledningen gav sken av att man hade kontroll, att interna kritiker var dumma och externa vänner fientliga. 

Sådant kallas förnekelse. Den har kostat. Partiets värderingar är värda mer än så. Ett starkt grönt parti behövs.

Läser för övrigt att Per Gahrton plötsligt meddelat - efter att ha varit kritisk till tanken att MP som litet parti skulle ingå i en ny regering efter valet - nu säger att 5 procnet skulle räcka för att än en gång bli regeringsparti. Jag tar mig stillsamt för pannan och ser hur MP totalt skulle utraderas i en regering med S, C och L. Två statsråd skulle man väl få som skulle binda upp sig för nämrnade till Nato, mer arbetslinje och guvetallt.