Per Gahrton är död

Per Gahrton är död. Det känns konstigt att skriva de där orden. Visst har Per haft det svårt de sista åren med en svår sjukdom som fysiskt drabbat hårt. Utan Per hade det inte blivit något stort av Miljöpartiet, det vågar jag utan vidare påstå, han tog initiativet, hade erfarenhet och kompetens att ödmjukt styra upp när det kärvade.

Idag är det på dagen 42 år sedan mötet som bildade Miljöpartiet avhölls. Att det 42 år senare skulle bli en sorgens dag känns så konstigt.

Både Per och jag kan nog beskrivas som introverta i privatlivet - vilket väl var skälet till att vi lärde känna varandra mest i den politiska sfären. Som språkrör kände jag alltid stöd från Per. Jag minns första gången jag talade med honom, han hade ringt i telefon och berömt mig för en smärre grej jag gjort i Förtroenderådet - det gav mig inspiration att jobba hårdare för partiet.

Av detta lärde jag mig att som språkrör varje månad ringa en för mig okänd aktiv medlem i MP och fråga efter hur läget var...

Vi är många som ha all anledning att rikta ett stort, varmt tack till Per.

Miljöpartiet bildades helgen den 19. 20 september 1981. Det var där och då som Lena och jag träffades, vi blev med parti före det att vi blev med barn. Allt tack vare Per.

Miljöpartiet var på avgörande sätt en frukt av Per Gahrtons frustration. Han hade varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti. Därefter hade han gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.

Per på det partibildande mötet i Örebro den 19 september 1981.

Per var allt annat än den burduse man som medierna skrev om,
han var ödmjuk och alltid stöttande inom partiet.

Utan Pers erfarenhet, kopiösa arbetsförmåga och nog också själstärande
engagemang - hade MP blivit till då?

Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.

Lika försynt och ödmjuk Per var internt i MP, lika hård var han i debatterna.

Redan innan partiet formellt bildats anade SvD att Per skulle göra
comeback i riksdagen.  

Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984. Innan dess fanns inte språkrör.

 

 

Per - det stora namnet med det stora engagemanget inför folkomröstningen om EU.

EN FOLKPARTIST SOM BLEV FÖRBANNAD

Folkpartisten var Per Gahrton. I sin bok Det Behövs ett Framtidsparti skrev han följande:

”Ett par veckor före valdagen 1979 (Per var fortfarande folkpartist) ägde de årliga antikärnkraftsdemonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: Barsebäck - Väck! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen, några hundra meter bort från Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats.”

I sin dagbok skrev han - på ryska för att försvåra tjuvläsning - i februari 1980: Varför inte ett nytt parti? 

Månaden efter började han skriva boken Det behövs ett Framtidsparti. Och i juni skrev han på DN-debatt att det var dags för ett nytt politiskt parti. Som inser att “tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggt i sig”.

Det var den artikeln jag, Lena och många andra gick igång på.

I artikeln (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han: "Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig". Och konstaterade:"Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan  beskriva nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."

Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet
som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara
helt fel .Till talarstolen gick han bara när han behövde.

 

Boken - och debattartikeln - blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satte annorlundaskapet högt. När partiet bildades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet rent politiskt ledas av ett politiskt utskott, underställt kongress och regionalt förankrat förtroenderåd.
Vid sidan av politiska utskottet fanns förvaltningsutskott och organisationsutskott. Med närmast vattentäta skott emellan. Makten skulle spridas, maktkoncentration motverkas, kotterier bannlysas.

Alla förväntade sig förstås att Per Gahrton skulle bli partiets talesperson. Så blev det inte. Det blev Eva Sahlin. Per ville inte att det skulle heta "Gahrtons parti". Det gjorde det i alla fall.

Först inför valet 1985 inrättades uppdraget som språkrör. Per blev det första manliga röret. Jag blev det andra, det var Per som föreslog att jag skulle ta vid. En för mig orimlig tanke. Men så blev det i alla fall. Tack vare Per.