Planetens bästa är förvisso inte detsamma som människans bästa. Så när allt fler - nu senast Nick Bostrom i DN - varnar för artificiell superintelligens är det oklart om varningen grundas på omsorg om homo sapiens eller om planeten. En superintelligens, frikopplad från extra omsorg om just människan, kanske kan bli räddningen för alla de arter som människan är på väg att utrota.
Så vad är omsorg om planeten? Innebär omsorg om planeten snarast att människan bör ses som en art som är mer skadlig - på grund av sin gigantiska utbredning och sin förmåga att med tekniska verktyg ensidigt se till sitt eget bästa - än nödvändig för livets fortsatta existens på den här lilla planeten där kolbaserat liv kunnat uppstå...?
Nick Bostrom är filosof "som inte accepterar några gränser för människans möjligheter", enligt den amerikanska tidskriften Foreign Policy. Han menar att artificiell intelligens, som sjösatts av människan, hotar hela planeten och därmed förstås också människan. Tanken bottnar i att en smart programvara kan utveckla sig själv på ett sätt som människan inte kan kontrollera. Är det en otrolig utveckling? Nej, givetvis inte. Lustigt nog skrev jag i SMHI:s fackliga tidning på 70-talet om hur teknisk intelligens skulle ta över människans roll inte bara som väderobservatör utan även som meteorolog och generaldirektör på väg mot att utesluta människan från sin egen framtidsplan.
Det enda feltänk filosofen gör - enligt min naiva föreställningsvärld - är att "maskinerna" först om några hundra år framåt i tiden kommer att tänka själva och stegvis ta över. Jag tror vi snarare talar om att inledningen kommer att ske på ett mer påtagligt sätt inom några årtionden. Rent patetiskt blir det när Bostom tröstar oss med att "vi behöver stå stadigt på jorden och försöka behålla vårt sunda mänskliga förnuft".
Ni som följt bloggen under åren vet att jag är allergisk mot begreppet "sunt förnuft". Sunda förnuftet kan säga att om man svettas ut salt så bör man tillföra salt, om man kissar ut socker bör man tillsätta socker... Sunda förnuftet är ingenting annat än ett meningslöst begrepp. Vad som är sunt är en fråga om dagsaktuell kunskap och i vilken kulturkrets man lever. Och förnuft har människan en mycket kluven inställning till - en del ansåg att förnuft var att avrätta hundratusen människor i Hiroshima, andra ansåg det vara djupt oförnuftigt. Själv ansåg jag 1987 att förnuftet skulle råda i klimatfrågan och därmed fossila bränslen redan så skulle börja fasas ut - den dominerande delen av homo sapiens ansåg att det var förnuftigt att fortsätta bränna fossila bränslen.
Mänsklighetens nästa fråga - när det gäller programvara och robotisering - är huruvida det skall anses vara mord att stänga av en intelligent robot. Frågan tog jag upp när jag i Kunskapskanalen samtalade med professor Ingemar Ernberg om boken Vad är liv? Hans svar var: ja.
Man kan väl säga så här. Människan är numera inte bara del av evolutionen, utan också på väg att själv ta nästa steg genom att bli alltmer sammankopplad med programvara och teknik, till slut blir programvara och teknik sig själva nog och det köttsliga kan mer ses som ett led i evolutionen... Åtminstone kommer den artificiella intelligensens individer att se så på saken. Huruvida dessa kommer att se på planeten på ett rimligare sätt än vad människan gjort blir intressant för grodor, amöbor och elefanter att uppleva... Kanske drar de en unison suck av lättnad över att homo sapiens lämnat jordelivet.
Hur som helst: planetens bästa behöver inte vara samma sak som människans bästa. För övrigt är det inte planeten som hotas av klimatförändringarna - däremot är människans möjlighet att leva goda liv i civiliserade samhällen hotad. Livet som sådant är inte hotat, det anpassar sig i någon form.
