onsdag 21 juni 2017

Stannade klockorna, och vissnade blommorna, den 9:e oktober 2015?

I Sverige har en stor del av debatten om människor på flykt, och vår del av ansvaret, vänts 180 grader. Den 14 oktober 2015 skrev jag att ett uttalande, som fick stor spridning, från ett socialdemokratisk kommunalråd skulle kunna ses som den dag då många började lämna sina tidigare åsikter och alltmer började låta som sina tidigare motsatser. Och nu med resultat att unga människor skickas till ett land i total kaos (Afghanistan) där de inte har något anknytning. Så absurt!



Den 14 oktober 2015 skrev jag det här.

Om klockorna stannar och blommorna vissnar

När vi tittar tillbaka på just 2015 så tror jag att en händelse den 9 oktober kan komma att uppfattas som vägdelare. Ett socialdemokratiskt kommunalråd i Årjäng (Daniel Schützer) meddelade i panik och frustration att statsrådet och partikamraten  Morgan Johansson är så dum att klockan stannar och blommorna vissnar. 

Anledningen till utbrottet var att statsrådet sagt att man får bygga nya skolor om de gamla inte räcker till nu när allt fler barn på flykt skall få undervisning. Kommunalrådet skrev på Facbook: "Det är för i h-vete inte plank och tegelsten det är brist på utan lärare!!!!!"

Vardagens praktiska verklighet hade krockat med teorierna. 

Det är just detta - inte att kostnaderna akut blir högre än budgeterat eller att det finns brist på vilja eller att Åkesson värderingar skulle trängt undan empatin - som är den stora utmaningen. Det är just detta som kan komma att få de många, som arbetar konkret för att göra situationen så bra som möjligt, inte orkar.

Den stora utmaningen är att de system vi har - och de goda värderingar vi har om allas rätt till skola, sjukvård, rimligt boende - helt enkelt inte akut klarar en så snabb befolkningsökning som nu är fallet. Verkligheten, där såväl frivilliga som anställda gör ett fantastiskt arbete, blir liksom överfylld för ett land som, till skillnad från flera andra länder, har välfärdssystem av en art som kräver såväl långsiktig planering, byråkratisk ordning och reda -  och som har jämförelsevis mycket höga kvalitativa värden.

Lärare vars klasser växer snabbt, sjukvårds- och omsorgspersonal som helt enkelt inte hinner med, socialsekreterare som ser pappershögar som vecka efter vecka bara växer hur mycket man än jobbar, frivilliga vars ork sinar, asylmottagare som börjar känna panik, ansvariga som får allt svårare att sova på nätterna, alla som känner att de inte räcker till. 

Precis så som det blir när krigets effekter inte bara når våra teveapparater, utan står vid dörren. Då kommer till slut utbrotten. Som i Årjäng. Det rinner över. Jag har sett det på nära håll. Goda människor som inte orkar, som har dåligt samvete för att de så väl vet att den som flytt har all anledning att orka ännu mindre. De orkar lite till för att stå upp mot Åkesson och Söder vars retorik bottnar i något de inte alls kan dela.

Åsikten att det inte går längre börjar slå rot. Som i Årjäng. Känslan av att Sverige gjort mer än andra länder leder inte bara till stolthet utan också till viss uppgivenhet. Relativt små strömmar - av alla de som flyr - uppfattas som enorma. I vår lilla värld, här i Sverige, är de enorma. För vi är inte vana. Jag är övertygad om att statsråd börjat känna ångest. Jag vet att det finns statsråd som vill så mycket, som ser individer i kollektivet. Som inte ser strömmar av flyktingar, utan människor av kött och blod. Som ser varje ensamkommande barn, som ser sina egna barn i samma situation, som vet att de själva dragit en vinstlott som lika gärna hade kunnat vara en nitlott.

Här, just här, mitt i alla goda människors vardag, alla välvilliga människors känsla av kaos, kan något brista. Som för vardagens politiker i Årjäng. Teorier, som tar tid att genomföra, krockar med verklighet som inte har den tiden.

Det är här vi står. Våra välordnade system, anpassade för fred och hög standard, möter en verklighet som är vardag för de som  känt sig tvingade att fly i hopp om en dräglig framtid.

Så låt oss fundera över vad vi gör när vi når det som allt fler kommer att uppfattas som vägs ände. Därifrån finns många stigar. Det finns förskräckliga stigar som leder ut i bruna träsk. Det finns bra stigar. Den allra vackraste stigen kanske inte självklart - även om möjligheten finns - leder till en plats där humanismen får näring, den kanske istället leder till en plats där empatin dör, till de bruna träsken trots att vägskylten lovade något annat. Det är väl detta som är några av de akuta - filosofiska såväl som sakpolitiska - frågor som de ledande politikerna analyserar. Antar jag.

Vi vet genom historien att empatin är skörare än vi så gärna vill tro, att den utmanas när vi känner att vi inte längre har kontroll. Det är den funderingen mogna beslutsfattare, som vill väl, lär grunna på. Och vad händer om något, som inte får hända här och nu, händer? Om en självmordsbombare av egoistiska skäl tar kål på sig själv och tar med sig andra in i döden? Var står politikerna då? Vad tar det kollektiva tyckandet vägen då?

Människor på flykt tycks orka det ofattbara. Människor i välstånd, hur mycket orkar de när cirklar rubbas? Själv har jag inga bra svar. Inga dåliga heller. Jag hoppas att jag haft något svar om jag varit politiker. Men är inte säker. Jag är oroad för att ingen politiker just nu har svar som de känner sig trygga med. För hur skulle de kunna det? 

Hur mycket vill medborgare som sitter vid väldukat bord dela med sig? Smulorna som ramlar ner, javisst. Det överflöd man inte orkar äta, javisst. Men därutöver? Var går gränsen för att man inte känner kontroll? Får avstå från sådant man tänkt sig? Hade vi inte varit utsatta för reklamens budskap om att vi aldrig skall vara nöjda, alltid vilja göra den längre semesterresan, alltid köpa mer, större, bättre - hade vi haft lättare att vara förnöjsamma då? Lättare att avstå för att göra livet drägligare för andra medlemmar i den art vi tillhör?

Och: Kanske hade system och strukturer varit mer förberedda för det som nu sker om fler hade förstått att vi - oavsett krig och fattigdom - hade att se fram emot stora folkvandringar i framtiden. Klimatförändringarna kommer att leda till det. Vi har ju vetat det i så många år.

Trots att vi som art är fantastiska på att uppfinna och greja så är vi också så dumma att - för att citera politikern i Årjäng - klockan ofta stannar och blommorna ofta vissnar. Det är inte plank och tegel som fattas oss - det är förmågan att tänka längre. Den togs nog bort, om den nu funnits, någonstans där kvartalsrapporter började styra världen. Kortsiktighetens förbannelse. Inom ekonomin. Inom politiken. Inom vår vardag. Eller?

Det är egentligen inte pengar som fattas - herregud, det finns mer pengar i samhället än någonsin - det är lärare, sjuksköterskor, tolkar, allt det där praktiska. Då hjälper det måttligt när statsministern lovar mer resurser till kommuner. För han kan inte lova fler lärare, fler sjuksköterskor, fler tolkar, allt det där praktiska. Han kan bara lova pengar. Men pengar står inte i kateder, pengar samtalar inte med patienter, pengar skriver inte ut recept, pengar håller inte i en hand som darrar av ångest, pengar tröstar inte ett barn som inte kan sova.


Konstigt nog är det första gången jag önskar att jag var kvar i politiken. Till och med önskar att jag varit något så främmande som statsråd. Trots att jag just nu inte har några bra svar på vad som bör göras och hur det bör göras. Det som oroar mig att ingen annan heller har det. Lika lite här i Sverige som i Europa och världen i övrigt. 

Det kanske vore bra om alla inblandade började med att erkänna det. Monterade ner de retoriska rustningar man förskansat sig bakom. Slutar prata om att man har kontroll, eller att kontroll funnits bara man själv suttit vid den formella makten. Eller att lösningen hade varit att för länge sedan stänga gränsen för att bli en ö i världen. 


Tidigare texter:
Om de som utnyttjar för att sko sig
Så blir det lättare att komma in på den svenska arbetsmarknaden. 
Vilka skatter bör höjas för att finansiera?
Funderingar kring nationalstater och öppna gränser. 
Tre system som borde omformats för länge sedan