Första Majtal och de visionslösa tidstjuvarna

En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är ett dött och stillastående samhälle. Men sällan har väl politiken varit så visionslös som idag.

Inte ens De gröna tycks våga tala om den nödvändiga, fredliga, kulturrevolution som klimatkrisen ropar efter.

Trots att vi lever i en brytningstid vågar inget parti ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället? Det gäller ju att inse att ny, miljövänligare, teknik inte frälser oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter upp de miljövinster som ny teknik medför.

I De grönas uppdrag borde det ligga att hålla visionerna om ett annat samhälle levande. Det är visioner som kan skapa engagemang, vilja och mod att bryta sig loss från en livsstil som bevisligen inte gör oss lyckligare.

Och det är just engagemang, vilja och mod som måste utlösas om vi ska förändra Sverige, Europa och världen. Vilket borde vara den gröna rörelsens uppgift. Att lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar och våga säga: Ingenting är omöjligt!

Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är orealistiskt. 

Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av samma ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den? 

De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier - eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter? 

De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse? 

Var finns drömmarna i politiken? Var finns visionerna? Vem känner eldar brinna i hjärtat när den politiska debatten tar fart? 

Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Mer än någonsin har vi möjlighet att bygga det goda samhället, där tid inte är bristvara, där tillväxt handlar om kvalitet och kultur, där vi vågar möta vår nästas ögon därför att vi handlat med respekt för henne - oavsett var hon finns i världen.

Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden.

För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin. Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig att ett ekologiskt hållbart och socialt anständigt samhället är dystert, kärvt och fantasilöst. Inget kan vara mer fel! Och detta, just detta, borde vara De grönas uppdrag att säga!

Tekniskt utveckling, javisst - fler miljarder till järnväg i all ära – men för att tända hjärtan krävs så mycket mer! Ny teknik, javisst, men också ny etik. Och nya värden. Vi måste komma bort från de normer som är köpandets och ägandets. Vi måste ta de ärofyllda stegen till ett samhälle där normerna är levandets och varandets.

Det är inte att ta steg tillbaka. Det är att ta steg framåt.

De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka och administrativt välorganiserade. Men de saknar drömmar. De saknar visioner. De är förlorare den dag drömmen om något annat, något större, något bättre tänder eldar i människors hjärtan.

För vem kan känna lust i överflödskonsumtionens och ekonomismens budskap? Vems ögon tänds av moderata  krumsprång? Vilka hjärtan bultar för socialdemokratins förvaltande? Det borde vara det gröna partiets största uppgift att sprida drömmen, visionen och hoppet om förändring till människor.

Och drömmen är egentligen så självklar. Fråga dig själv vilket samhälle du skulle vilja leva i om du skulle återfödas utan att veta i vilken miljö, i vilket kön, i vilken klass, i vilket land eller med vilken hudfärg. Fattig eller rik. Begåvad eller obegåvad. Heterosexuell eller homosexuell. Troende eller ateist. Frisk eller sjuk. I en stad eller på landet.

Är det ett samhälle med eller utan miljöförstöring? Ett samhälle med eller utan stora ekonomiska klyftor? Ett samhälle med eller utan frihet att tala och skriva? Ett samhälle där levnadsstandard tas ut i fri tid eller i mer konsumtion av det du redan har? 

Vi vet alla svaret. Jag har ställt frågan hundratals gånger på offentliga möten och svaren är nästan identiska.

Valet borde stå mellan De gröna och De visionslösa. Det som händer i dagens samhälle är ju att människor alltmer reduceras till ekonomiska varelser vars huvuduppgift är att vara konsumenter, producenter och duktiga idioter i ett hjul som snurrar allt fortare - där den som ramlar av är noll värd. 

De visionslösa kallar detta för realistiskt och förnuftigt. Ingenting kan vara mer fel. Att vi accepterar detta beror bara på att vi vant oss. Som burfågeln som blir förvirrad om buren öppnas.

Begrepp som "utanförskap" och "skapa arbete" vill få oss att tro att livets mening är lönearbete. Som om livet fanns blott och bart på arbetsplatsen. Som om de sociala samhället inte hade något värde. Vilket det kanske inte heller har när maktens män och kvinnor - i politiken, i näringslivet och facket - har fulländat sin dröm om ekonomismen i det eviga tillväxtsamhället som kräver ständigt ökad konsumtion för att fungera.

I dess kölvatten växer normen om 40-timmarveckan till någon närmast heligt för De Visionslösa. Med en arbetstidslag som - trots datorisering, robotisering och automatisering - slår fast att 40 timmar är det för evigt optimala, den sanna marknadsekonomin. Vi får höra att förändring i arbetstidslagen till 30- timmarsvecka skulle vara planekonomi. Man frågar sig då var 48-timmarsveckan var...

Det gäller att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen. Det gäller att avdramatisera synen på lönearbetet. Det gäller att skapa goda förutsättningar för att bygga sociala nätverk, som är det enda som kan ge verklig trygghet i en värld av siffror på vanskliga konton - det gäller att skapa utrymme för människa att hitta sitt värde i något större än lönearbetet.

Det gäller att skolan möter barn med breda penslar och flöjt, inte med linjal och sudd för att bli duktiga kuggar i ekonomismens grottvärld. Det gäller att återupprätta ord som jämlikhet och solidaritet. Det gäller att se på den andre med jämlika ögon. Det gäller att se skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital. 

Det gäller att våga ta steget in i ett annat tänkande, att inse att försvar för demokrati och frihet kräver en skolan där man blir sedd och får växa, ett fungerande rättssystem och internationell humanism. 

Det gäller att inse att världen har alltför gott om militärer, och allt för ont om läkare och sjuksköterskor. Att världen har för gott om vapen, och för ont om läkemedel och mat. Och sedan dra slutsatser av detta.

Det handlar om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri. 

Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar. Kanske är det just det som är kärnan i det som borde vara gröna drömmen, den gröna visionen: Att ta den tid man har på allvar.

Kampen borde stå mellan De gröna och De visionslösa! Inte mellan De visionslösa i olikfärgade skal.

(Hmmm... eftersom jag inte talar på Första maj så blir det inte sagt idag. Bygger förresten på ett av mina sista språkrörstal.)