Som en del av det psykologiska försvaret skall Sverige samarbeta med Natos centrum för strategisk information. Regeringen beslutade så den 30 september förra året. Försvarsminister Peter Hultqvist hade då länge berättat att han vill se Sverige som en del av Natos kommunikationssamarbete Stratcom.
Allt presenteras som ett sätt att avslöja Rysslands propaganda och trolleriverksamhet. Det är en del av det hela. Den andra delen är förstås att skapa egen propaganda. För vi är väl inte så naiva att vi tror att viljan att avslöja andras psykologiska informationskrigande inte innebär vilja att bedriva egen psykologiskt informationskrigande?
I en tid när psykologiska försvaret skall återupprättas finns anledning att fundera över på vilket sätt t ex public service skall ingå i detta. I vilket skede SR och SVT, som del av det psykologiska försvaret, flyttar sig från agerande i fredstid till kris- och krigstid.
Tar man den politiska debatten - som är på väg att spåra ur totalt - på allvar så lever vi i gråzonen mellan dessa stadier för tillfället. Då måste vi också samtala om public service roll. Men kan vi ens tala om den om vi skall bygga det psykologiska försvaret? Och till slut ramlar den gamla vanliga frågan ut: Vem i helvete kan man lita på?
Det är ett dilemma. Kanske omöjligt att komma tillrätta med det. Vilket väl också är ett dilemma.
Sanningen är aldrig så lätt att beskriva, den är till viss del flytande beroende från vilket perspektiv man söker den. SVT har ju till och med gjort en programidé av detta genom att producera en programserie som heter Min sanning.
Vilken är Sveriges sanning? Vilket Sverige? Vilken roll får public service? På vem skall man tro? Vem trollar mest? Dilemman står som spön i backen. Vilka har tillverkat spöna och är backen en illusion...? Några vändor satt jag med i bland annat Krigsdelegationen. Det var, i all sin slutenhet, lärorikt. På gott och ont. Vem får veta vad? Dilemman är det. Inte minst för public service.
